Visst finns det mycket som är irriterande med "The Newsroom". Aaron Sorkin är ändå en av de där favoriterna som man är beredd att förlåta.
Med den extremt underhållande snackigheten får man på köpet att konflikterna finns rakt upp och ner i replikerna, väldigt lite finns enbart mellan raderna. Både "Studio 60 on the Sunset Strip" och "The Newsroom" börjar med att någon får psykbryt och berättar vad det här ska handla om. "Show them, don't tell them" har aldrig varit Sorkins motto.
Med den spänning Sorkin alltid lyckas bygga upp får man köpa ett par logiska kullerbyttor. I "The Newsroom" en kompetent journalist som inte kan hantera mail. I "Studio 60" ett tv-bolag som inte har full koll på vem de anställt som vd.
Det mesta av det där köper man, förförd av allas väloljade munläder. Och imponerad av hur smarta och duktiga alla karaktärer är. Sorkin har sina tricks för att få oss att tycka det.
I "Studio 60 on the Sunset Strip" var det att aldrig visa sketcherna, eller visa så lite av den som möjligt. Då kunde de påstås vara asroliga, vassa, provokativa. Harriet kunde påstås vara hur talangfull som helst, vi fick sällan chans att bedöma det.
I "The Newsroom" löser Sorkin det genom att förlägga handlingen några år bakåt i tiden. Det är tillräckligt nyligen för att vi ska känna att serien utspelar sig i nutid, men tillräckligt länge sedan för att Sorkin kan veta vad i nyhetsflödet som blev viktigt i långa loppet.
Numera vet vi alla vad som blev följderna av explosionen på oljeriggen i Mexikanska golfen, det var inte bara en arbetsplatsolycka, det var en miljökatastrof och ett myndighetshaveri. De smarta i "The Newsroom" fattar i samma sekund som det händer. De ser också vartåt Tea Party-rörelsen är på väg, vad den kommer göra med republikanerna. 2010 var det inte lika självklart som idag.
I avsaknad av något annat mellan raderna så blir då undertexten: det är lätt att vara efterklok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar