Jag befinner mig alltså just nu i Los Angeles, en stad med en välfylld konsertkalender.
Därför kunde jag i lördags se Stevie Wonder framföra "Songs in the Key of Life" från början till slut. Bara så där, tog tunnelbanan till Nokia Theatre i Downtown. En kort resa för att se något helt unikt.
I arton år har Stevie Wonder ordnat välgörenhetskonserter, för att samla in till leksaker till behövande barn. Förra året var han förkyld och hes. Missnöjd beslöt han sig att ta revansch med något speciellt, inte bara en vanlig konsert. Fenomenet med att framföra hela album är inte unikt längre, men just Stevie Wonder får gärna spela fler av sina album från sjuttiotalet. Då slipper vi "I Just Called to Say I Love You".
"Songs in the Key of Life" passar för en sådan här speciell satsning. Det är inte bara ett väldigt framgångsrikt album, det är dessutom ambitiöst. Inte bara som ett dubbelalbum som svällde över med en bonus-EP eller som ett album med många olika musikstilar. I sina texter ville Stevie Wonder också täcka in hela livet: politik, kärlek, religion, det vackra i ett nyfött barn, musikens betydelse, barndomsnostalgi. Det är ett temaalbum - men om allt som finns.
Varken i politik eller kärlek gled Stevie Wonder in i bitterhet (som Marvin Gaye gjorde ibland), utan återvände alltid till glädjen, hoppet och tron. Det är den ständiga optimismen som får mina ögon att tåras. Flera gånger under konserten. Numera lyssnar jag sällan på "Songs in the Key of Life", men det fanns en tid när jag spelade den mycket. När Stevie Wonder var den enda riktigt glada musik jag lyssnade på. Jag inser att jag kan sjunga med även i verserna på zulu och spanska.
Visst gör optimismen Stevie Wonder sockersöt ibland, som i "Isn't She Lovely". Men även den är bra den här kvällen. Kanske för att den inte framförs i budgetversion, utan med en tio personer stark stråkensemble.
Det räckte ju så klart inte med ett nio man starkt kompband (varav flera av musikerna spelade på skivan 1976), inte heller med stråkarna och flera körer. Att se världsartister spela på deras hemmaplan ger nämligen bonusen att de kan bjuda in sina kompisar. Och det märktes tydligt att när Stevie Wonder ringer, då tackar man ja.
För att dra av några solon kommer därför både Herbie Hancock och Ronnie Foster, som var med på skivan. Dessutom Chick Corea, John Mayer, India.Arie, Eric Benet, Esperanza Spaulding, Joe och flera till. För fler Grammyvinnare på en scen får man gå på Grammygalan, som också hålls här.
Stevie Wonder kanske inte riktigt har all sin röst kvar, därav gästerna som duettsångare, men han framför "Village Ghetto Land" ensam med stråkarna och "If It's Magic" ensam med en inspelning av originalets harpa. Det låter helt lysande.
Det är familjär, lite rörig stämning på scenen eftersom musikerna kommer och går. Baksidan är att det blir omroddningar mellan varje låt, ett par omstarter när någon (oftast Stevie) kommit in fel och ibland är det inte perfekt ljud. Det gör inget. Det är "Knocks Me Off My Feet", "Summer Soft", "All Day Sucker", "Pastime Paradise", "Sir Duke", "I Wish"...
Trots det är flera av mina bänkgrannar svala. Kanske var det viktiga för dem att köpa biljetten, att stödja välgörenheten. Flera i min närhet sitter ner, applåderar inte ens mellan varje låt. Medan jag och många andra står upp, klappar och sjunger med. Jag har tårar i ögonen. Hur är något annat möjligt när Stevie Wonder spelar "As"?
Det är en av de mest överdrivna kärleksförklaringarna i pophistorien, så överlastad, så bombsäker - så fantastisk. Stevie Wonder framför den med bandet, Herbie Hancock, India.Arie och åtta körare. Det är en alldeles unik version och den tar slut alldeles för snabbt. De hade gärna fått fortsätta spela tills delfinerna flyger och papegojorna bor i havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar