Julkalendern: Konserter?

Ännu ett år av inställda konserter, eller konserter som inte ens schemalades.

De enda konserter jag ändå bevistade var två som skjutits från 2020 i flera omgångar. Men till slut stod Eggstone på Galejan vid Skansen och El Perro Del Mar på Fasching.

I båda fallet var stämningen runt arrangemangen trevande, osäkra. Får man göra så här som jag gör nu? Nej, på Galejan i slutet av augusti fick man till exempel inte stå upp i närhet av scenen, inte ens för att prata med någon annan som satt på de glest utplacerade stolarna. Då kom en vakt fram och sa till, mycket vänligt men ändå. 

Tyvärr hade den tidiga höstkylan satt sig som en förkylning på Per Sundings stämband, så han klarade inte av de högre tonerna. Eggstone får gärna åka på återföreningsturné då och då, mest för att jag hoppas att detta inte får bli mitt sista minne av dem.

På El Perro Del Mar en knapp månad senare var det så glest utplacerade bord i Faschings lokaler att det innan konserten börjat kändes som att vara inbjuden till ett genrep. Men det blev som en återstart, en reboot av både Sarah Assbrings spelande (hon hade återgått till att kompa sig själv på gitarr och framförde låtar från allra första skivan) och hela konsertsäsongen (det var redan bestämt att restriktionerna skulle lyftas, om en vecka skulle inte de här avstånden vara tvingande). Någon startskott för massor av spelningar blev det inte, det vände inte helt.

Men ska man gå på få konserter så ska det så klart vara med El Perro, en av de finaste artisterna vi har i landet, och ha henne precis framför näsan. På något sätt vände hon också de underliga förutsättningarna till sin fördel. Som att ödsligheten, den ovana känslan av att vara i samma rum och att inte veta om det var en början eller ett slut - allt tvinnades ihop med de röda sammetsdraperierna, peruken och gitarrens ljud till en scen ur en Lynchfilm, om den utslitna referensen tillåts. Sedan avslutades allt med en cover av Drifters "Please Stay", en både Lynch-ig sång och kanske åtminstone lite en bön till oss som publik.

Bland de andra konserter som verkligen blev av, men som jag missade, så var det mest trist att jag inte lyckades vara där när Frida Hyvönen intog Orionteatern. Den ligger ändå på gångavstånd från mitt hem. Att ha missat Gabriels debutspelning i London är på något sätt inte särskilt jobbigt. Att kunna åka till London på konsert känns väldigt avlägset.