Precis som många andra har jag ägnat den senaste veckan åt att lyssna på Bill Callahans nya skiva, "Dream River". Den är precis så bra som ni läst. Drömskt, flygande, vackert, roligt.
Jag har ju tidigare berättat om min intervju med honom oktober 1997. Men nu har jag också hittat de foton jag tog då, i påse tillsammans med massa andra vattenskadade papperskopior. Förvara inte foton i källare med läckande väggar.
Men där sitter han, den då 31-årige Callahan i Lacostetröja, med ett glas rödvin på ett blueshak vid St Eriksplan.
Att tänka på det här intervjutillfället gör mig mer ledsen ju fler år som går. Det gnager. En försutten chans att verkligen prata med Bill Callahan. I stället var jag en jobbigt påflugen fanzinekille som visserligen bjöd på vin, men som störde i hans vilotid inför konserten på Studion. I stället för samtal fick jag tvåstaviga svar.
Om jag hade vetat att jag även 16 år senare skulle springa till skivbutiken för att höra hans nya musik, skulle jag ha skärpt mig då och ställt bättre frågor?
Och hade det då kunnat göra honom mer pratsam?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar