Didion: Romanerna

Joan Didion är mest känd som journalist och essäist, och med rätta. Men jag vill ändå slå ett slag för hennes romaner.

I dem har hon experimenterat för att på bästa sätt berätta. Man kan märka hur hon utmanat sig själv. Hon har glidit från tredje person till en blandning av tredje och första, till blandningar av första person och Allvetande Berättare.

Men en sak har alla hennes romaner gemensamt: i centrum står desillusionerade kvinnor. Många av dem har gett upp sina liv, lämnat familjer och fast bostad bakom sig.

Jag har ju redan gett er rådet att vänta med "The Last Thing He Wanted", hennes senaste roman. Så kanske kan jag lika gärna ge er snabbgenomgången av de andra i just kronologisk ordning. Men om ni inte tror att ni hinner läsa så många som fyra romaner av Joan Didion, då ska ni beta av den här listan nedifrån.

“Run, River” (1963)

Debutromanen som Didion själv i efterhand har kritiserat som överdrivet nostalgisk. Så går det när man skriver om sin nordkaliforniska hembygd efter att ha flyttat 400 mil därifrån till New York. Att beskriva miljön var så överordnat för Didion att hon lade in en dramatisk händelse enbart för att få möjlighet att skildra en bussresa från Sacramento till San Francisco.

Den här typen av klassisk konstruerad roman har Joan Didion aldrig kommit tillbaka till. Kanske för att hon efterhand har kommit på hur nuet och dået ska finnas samtidigt i texten, i stället för den här återblicken. Om det här hade varit Didions enda roman skulle hon ha blivit ihågkommen på ett helt annat sätt som skönlitterär författare.

“Play It as It Lays” (1970, på svenska 1971 som “Lagt kort”)

Didions mest spridda roman. Det är den allra mest koncentrerade i känsla, men det är inte hennes bästa. Jag minns att jag inte berördes särskilt mycket när jag först läste den, kort efter “Ett år av magiskt tänkande”. Kontrasten var för stor. Medan det är lätt att känna för änkan Didion är det lättare att undra vad som egentligen rör sig i Maria Wyeths huvud.

“A Book of Common Prayer” (1977, på svenska 1978 som “Bönbok för en vän”)

En historia om två kvinnor, den avtrubbade Grace och den kraschande Charlotte, som det är lätt att se som två sidor av Didion. Vem är mest världsfrånvänd: den avstängt cyniska eller den orimligt naiva?

Det är en vindlande berättelse, med många hopp i tid och rum. Det är ett imponerande bygge, men lite schizofrent blir det. Den lätt satiriska ton som finns i beskrivningen av det fiktiva centralamerikanska landet Boca Grande går inte helt ihop med den väldigt verkliga kris som Charlotte går igenom. Att lokalbefolkningen i Boca Grande saknas i berättelsen, de som rimligtvis lider av att bo i en bananrepublik, beror det på berättaren Grace eller på författaren Didion? Men att göra en sådan klassanalys av Didion försvåras av att hon själv uttryckligen har skrivit att fiktion måste få vara enbart fiktion.

“Democracy” (1984)

En roman om omöjlig kärlek, men också en roman om att skriva en roman. Didion skriver in sig själv i berättelsen, som egentligen skulle ha handlat om något helt annat. Jag återkommer hela tiden till den här intervjun från 1977, när hon satt och skrev "Democracy":

"I once had in mind a very light novel, all surface, all conversations and memories and recollections of some people in Honolulu who were getting along fine, one or two misapprehensions about the past notwithstanding. Well, I'm working on that book now, but it's not running that way at all. Not at all."

Inez och Jack är det starkaste kärleksparet Didion har skrivit om. Jag förstår inte varför ingen gjort film av den här boken. Scenen i en bar på Oahu när de långsamt dansar till en jukebox som spelar Mamas & Papas, den vill jag se.