Julkalendern: Bob Stanley-året

Som den fanboy jag är så har jag självklart hållit noga koll på vad Bob Stanley har presterat under året. Musikern, journalisten, författaren, musikarkeologen Stanley har inte legat på latsidan under 2022, men vad var egentligen bäst? Vi räknar ner på topplistan.

5. Saint Etienne "Fairfax High" och "The Character of Saint Etienne" 

Årets fanclubutgåvor, där trion samlar överblivet från dels 1997-98, dels de senaste åren. Det är ömsom vin, ömsom trummaskinsbagateller. Eftersom jag är svag för den organiskt flöjtiga Malmöperioden kring "Good Humor" så vinner "Fairfax High", men "The Character of..." har ett oemotståndligt MiniDisc-omslag.

4. Sammi Smith "Looks Like Stormy Weather 1969-75"

Samlingsskiva med "countryns Dusty Springfield", sammansatt och med häftestext av Stanley, som vill rädda Smith från att enbart vara känd för att haft den största framgången med Kris Kristoffersons "Help Me Make It Through the Night". Och för min del har han lyckats, innan hon var med på förra årets samlingsskiva "Choctaw Ridge" hade jag aldrig ägnat Sammi Smith en tanke.

3. John Barry "The More Things Change"

Barrys skiva "Ready When You Are, J.B." utökad med ytterligare spår, som visar vilket geni han var.

2. "Fell from the Sun - Downtempo and After Hours 1990-91"

Samlingsskiva som Stanley satt ihop tillsammans med bandkollegan Peter Wiggs - och inkluderat sig själva. Det är en väldigt smal genre de siktat in sig på: musik som går i krokarna kring 98 bpm, från ett ögonblick i brittiskt klubbliv när man ville ta det lite lugnare. Förvånansvärt mycket av detta låter fantastiskt! (Och detta är förhoppningsvis en ny mall för musikhistoriska samlingsskivor, som kan få ägna sig åt nyare eror än sextiotalet och som inte behöver fokusera på hits. KLF:s frånvaro känns dock lite sorglig här, men antagligen håller de väl hårt på sina rättigheter?)

1. "Let's Do It - the Birth of Pop"

En självklar förstaplats för detta storverk till bok, en prequel till 2013 års "Yeah Yeah Yeah". Här behandlas popmusikens historia innan rocken. Det är ett lite beklagansvärd begränsning till växelverkan mellan USA/Storbritannien, med enbart några få utflykter till Sydamerika (och med Abba som en av slutpunkterna). Men det är ju korrekt att popmusiken utvecklades i pingpong över Atlanten, ofta av att musiker åkte och bosatte sig på andra sidan. 

Stanley berättar mästerligt om hur teknik, världshändelser, regler och trender påverkat musiken. Och hur vissa saker bara är slump, som det här med att schweizisk joddling blev en del av countrymusiken...

En av årets bästa böcker, och självklart det bästa Bob Stanley gjort i år.