Årets bästa läsning var danska Solvej Balles "Om uträkning av omfång", de två första delarna i en tänkt romansvit om sju. Det fantastiska är att hon verkligen får mig att tro att det kommer fungera hela vägen att läsa om hur Tara Selter lever den artonde november om och om igen.
Andrev Waldens "Jävla karlar" och Jonas Hassen Khemiris "Systrarna" var båda väldigt bra, men jag är å andra sidan exakt rätt publik. Genom att vara ungefär i deras ålder så blir varje likhet (jag kan ha slagit exakt några av de golfbollar som Andrev letade fram i vattenhindret på Säters elfte hål) en identifikation och varje skillnad (som ju i ärlighetens namn är vanligare) blir en tankeställare.
Johanna Frids "Haralds mamma" och Lyra Ekström Lindbäcks "Moral" var båda god läsning, men hade kunnat vara mer. Mamman fick jag aldrig riktigt grepp på, inte Harald heller. "Moral" hade kunnat bli en verklig post-MeToo-roman, men fastnade i det knepiga med att berätta och om autofiktionens fällor och det är väl inte nytt? Hanna Bervoets "Sakerna vi såg" var helt ny i den värld som skildrades, inhyrda moderator på ett socialt medium, men nådde inte riktigt ända fram.
Jag borde vara oerhört intresserad av världen som Curtis Sittenfelds "Romantic Comedy" skildrade, ett inte ens maskerat men omdöpt "Saturday Night Live". Men jag har redan läst samma källor som Sittenfeld om miljön och själva handlingen var tunn som ett cuecard med uttjatade catchphrases. Den som vill ha lättläst kan snarare tryggt vända sig till Richard Osman och fjärde delen i "Thursday Murder Club"-serien.
Bästa faktaboken i år vad Bob Stanleys "Bee Gees - Children of the World", men mer om den i en senare lucka. Édouard Louis "Att förändras - en metod" kan väl inte helt kallas en faktabok eftersom han medger att han slagit samman ett par personer och därmed bryter illusionen. Jag kan tycka att innan man skriver en reviderad version av den livshistoria man redan presenterat så ska man låta det gå mer än några få år.
Märkligast läsning i år var den tunnaste respektive den tjockaste boken, som jag inte hade prioriterar att läsa om någon beskrivit dem för mig, så då är det ju bra att jag bara läste dem ändå. Danske Rasmus Daugbjergs "Troll" är en saga på riktigt. Britten Richard Milwards "Man-Eating Typewriter" är en udda - och ofta väldigt äcklande - gåta om en slags kultledare i det sena sextiotalets London som skriver sin självbiografi på polari, gayvärldens kodspråk. Inget för den kräsmagade. Antagligen äter jag aldrig mer foie gras, men det är kanske bara bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar