"Alex" tillbaka

Det är inte bara italienska filmaffischer i min barndom som kallar Eddie Murphys rollfigur för Alex Foley. Det gör även TT Spektra, med anledning av att det verkar bli en fjärde film.

Mitt "Mitt Afrika"

Sydney Pollack har verkligen blivit lovebombad de här senaste dagarna. Alla säger att de älskar ”Fruar och äkta män” och det gör de ju rätt i. Alla säger att han regisserade bra filmer på sjuttiotalet och jag inser att jag måste kolla upp dem. Däremot säger inget att ”Tolken” ju inte var så värst bra.

Och ingen nämner ”Mitt Afrika” som sin favorit. Den behandlas ungefär som ”Tootsie”, nej sämre. Själv älskade jag den här kenyanska kärlekshistorien när jag såg den första gången. I och för sig hade jag väl inte ens fyllt tio.

Och kanske var det jag gillade mer upplevelsen av att faktiskt förstå och gripas av en film för vuxna. Och antagligen ett stort mått av självpåtagen vuxenhet, som gjorde att jag nog pratade lite för mycket om att jag tyckte bäst om historiska, Oscarsvinnande filmer i stället för, tja ”Det våras för sheriffen”. Särskilt var det väl ”Den siste kejsaren”, den var jag helt tagen av. Och ”Solens rike” borrade in sig så hårt att jag aldrig kan se Christian Bale utan att undra varför Jim inte har skoluniformen på sig.

Jag tyckte om affischen till ”Mitt Afrika” också, den hade fina färger. Meryl Streep och Robert Redford, två av Hollywoods snyggaste, på savannen i solnedgång. Jag köpte affischen och hade på mitt rum. Där hängde den, ”Siste kejsaren” och en italiensk ”Snuten i Hollywood”-affisch där det stod nåt om ”Alex Foley”.

Senare, när de där affischerna åkte ner, då var det nog ”Mitt Afrika” som åkte först. Jag hade insett att det var en kärleksfilm. Smörig etc. I stället satte jag upp ”Mon Oncle”.

Och jag har inte vågat se om ”Mitt Afrika”. Nu kan man visst köpa den i paket tillsammans med ”Blåsningen”, ”Tre dagar för Condor” och ”Havana” för 250 spänn. Ska jag slå till?

Do the conga!

Läste att det var Desi Arnaz som introducerade the conga line i USA. Och därmed för världen utanför Kuba, får man väl ändå säga. En ganska ansenlig bedrift.

Ni vet väl vem Desi Arnaz är? Han som var gift med Lucille Ball och spelade hennes make i ”I Love Lucy”.

Om det var sant som Brillat-Savarin skrev att ”upptäckten av en ny maträtt bringar mer lycka till mänskligheten än upptäckten av en ny stjärna”, var nånstans på skalan placerar sig spridandet av en företagsfestdans?

Facit

Nej, jag spelade ingen av de tre låtarna på Pet Sounds i lördags. Jag spelade faktiskt nästan inget alls, eftersom det fanns så många andra som ville spela, så populär är Magnus att det flockas DJ:s runt honom. Bra för mig, mer tid att dricka vin och cirkulera.

Och den lilla tid jag stod i båset valde jag Doobie Brothers, Paul McCartney & Wings, Beauregard Violletti & Ste-Claire, My Morning Jacket och Stevie Nicks. Plus ”Stop Me If You Think You’ve Heard This One Before”, på önskan. Att jag tar önskningar, vad säger det om mig som DJ?

What would we do?

Apropå det här med att musiknördar överdriver hur allt de gör kommer att tolkas, så kommer jag på mig själv med att brottas med det problemet kring Wileys ”Wearing My Rolex”. Vad säger det egentligen om mig att jag tror att jag föredrar Hot Chips cover före originalet?

Att vita män med glasögon måste omtolka en svart artists poplåt för att jag verkligen, verkligen ska gilla den? Till och med när det handlar om en bokstavstrogen cover, inte en ”under den poppiga ytan fanns EN RIKTIG LÅT som man kan spela med RIKTIGA INSTRUMENT”.

Eller att jag vill ha mer creddiga artister än grimekillar? Men Hot Chip är ju inte ens så creddiga längre, det är inte 2005 längre, eller ens 2006. Så genom att spela Hot Chip visar jag kanske att jag inte är en vindflöjel, en som vågar stå emot ombytligheten. Jag gillar Hot Chip! Och jag gillar Motownhits!

Eller säger det att jag precis som Hot Chip har ett barnsligt skämtsinne? Som när de byter ut originalets ”Wiley’s a party guy” mot ”Jo Whiley’s a party girl”. Jo Whiley är alltså hon som leder BBC-radioprogrammet där Hot Chip framförde sin cover. Jag kan tänka mig att det där skämtet var en stor del av anledningen till att de valde att göra just en Wiley-låt.

Som ni märker är förvirringen stor. Vilken låt ska jag spela på Pet Sounds Bar ikväll? Wiley eller Hot Chip? Eller båda två, back to back?

Eller nej, jag löser det så här: jag spelar låten som Wiley samplar, DSK:s ”What Would We Do?”, utgiven 1991 på Boy’s Own Productions.

Kanske inte för att den är bättre. Men för att den kanske sänder ut en bra signal om mig, om vem jag är. För sådana signaler är ju precis det enda jag tror att alla kommer intressera sig för, där på Magnus födelsedagsfest ikväll. För ALLT handlar väl ALLTID om min musiksmak?

DSK - ”What Would We Do?”
Wiley - ”Wearing My Rolex”
Hot Chip - ”Wearing My Rolex”

The Pitch

Ni vet hur det går till, Jerry och George sitter där inklämda i en soffa på sitt första möte med NBC. Det är i fjärde säsongen av ”Seinfeld” och de ska sälja in sin ”show about nothing”.

Nervöst sitter de där med fyra suits. George improviserar fram lite lögner om att han har skrivit humor förut, en pjäs om en mexikansk kock, med mimad matlagning på scen. Jerry verkar inte kunna bestämma sig om han ska sätta dit George (”There was one great scene with the chef - what was his name?”) eller täcka upp för honom (”Well, it's not about nothing…”), de två lägen som deras vänskap pendlar mellan.

Mötet slutar med att George ylar om ”artistic integrity” och Jerry desperat lanserar Kramers idé om en serie i cirkusmiljö.

Allt detta, denna förnedring, bara för att sälja in sin komediserie till en tv-kanal.

I går satt jag där själv, jag och fyra medförfattare.

Inte på NBC, men på en svensk tv-kanal. Och inte inklämd i en soffa, men i ett konferensrum. Och utan att behöva förnedras. Kanske för att vi presenterade en bättre idé än en ”show about nothing”.

Och inte behövde jag bli George heller, börja ljuga hejdlöst. Det hade i och för sig varit intressant. Hade de fyra andra, som en sorts kollektiv Jerry, valt att sätta dit mig eller täcka upp för mig?

Femtio ord

Hård
Han lät mig inte väja med blicken och sa att jag hade blivit så hård.
- Du har stelnat, på ytan i alla fall. Tränger några känslor över huvud taget in? För inga kommer ut.
Nej. Så sa ingen. För ingen vågar säga sånt till mig. Ingen tränger in.

TV-blogg

Det femtonde avsnittet i andra säsongens ”30 Rock” hade ett intressant slut. Det var ett ”three months later”-sjok, bland annat om OS i Peking, och jag tänkte att det var ju nästan lite modigt av Tina Fey att lägga in ett sånt mitt i en säsong, hur ska dom lösa det i nästa avsnitt?

Men det kom ju inget nytt avsnitt. Det var inte mitt i en säsong. Avsnitt S02E16 borde ha sänts i torsdags, men när det inte dykt upp igårkväll fick jag gå till botten med det hela. Och andra säsongen blev bara femton avsnitt, på grund av strejken.

Så Tina Fey var inte så modig after all. Och så har hon ju det där lilla ärret på hakan. Så jag vet inte om hon är någon att avundas över huvud taget. Nä, inte alls.

Grattis, Grace!

I dag fyller Grace Jones sextio år.
Det firar vi med den längsta versionen av den här:

Grace Jones - Pull Up to the Bumper (Extended Remix) (1981)

Ängsliga popnördar

Fredrik Strage skriver en lysande krönika i DN idag, om musiknördars ängslighet. Den ängslighet som på senare år (sedan när egentligen?) vänt från att förakta all mainstream till att krama ihjäl mainstream.

Eller som Strage formulerar det: ”den monumentala skit­nödigheten hos poptyckare som hela tiden måste distansera sig från rådande smakhierarkier”.

Men även om det nu är en ny sorts ängslighet, så visar sig ängsligheten på samma sätt som förut: i ett överdrivet antagande om hur allt man gör kommer att tolkas. Sammansättning av blandband har därför alltid varit en ångestladdad sysselsättning för den skitnödige poptyckare. Om jag tar med en Céline Dion-låt på den här blandskivan, kommer det då tolkas av min kompis som om jag är en skitnödig poptyckare som måste visa att jag är fördomsfri? Om jag inte nickar med i takten till den här gangstaraplåten som jag kanske egentligen inte gillar, kommer det då tolkas som om jag är med i Ku Klux Klan? Svaren är nej och nej, för så viktig är jag inte, jorden snurrar inte runt mig och allt en poptyckare gör analyseras inte.

Strage verkar utgå från att normen nu är att gilla allt, eller åtminstone allt som är långt ifrån vad man ska förväntas gilla. Men egentligen har väl bara en enkel smakhierarki ersatts av en annan, mycket mer svårbegriplig smakhierarki. För det finns absolut musik man inte ”får” lyssna på och saker man inte ”får” göra. Och som en slump var det vad dagens Stockholmsnatt-serie handlade om. Att det bara gäller att gräva lite djupare för att komma till det som fortfarande provocerar alla ”fördomsfria”.


Näsvist PS till Strage & DN:s högst ev. korrläsare: Céline stavas inte ”Celine”.

Thungren, Nilsson & Högmyr på Riche

Hepp, så var det dags ännu en gång att utforska musiken med de tvenne djuplodande herrarna Stefan och Magnus. Kom och trängs i den sardinburk som brukar kallas Riche! Fredag 16 maj, dvs idag, tills de stänger klockan 02.00 Det kommer att bli utomordentligt trevligt vågar jag lova.

Jag kommer säkert att lira den här fina trudilutten:

Tiedye - Nothing else matters

Annars får jag önska god helg på er allesammans och på återseende snart!

The Supreme overlord of gratisfest 2008

Via Stockholmsnatt hittar jag Ewan McPearson's Myspaceinlägg där han utnämner sig till "The Supreme Overlord of dance music for 2008" har utfärdar även ett antal dekret så som:

- No house or techno record shall exceed 122BPM in tempo, and, further, every other release must contain at least one track that is 118BPM or slower. There will be no exceptions.

- All DJs will undertake to change tempo at least once and play at least 3 vocal tracks or disco records in every two hour set of music.

- DJs will undertake to be courteous and name any track they are playing to any member of the public that wants to know.

- The public will refrain from asking the DJ to play harder / faster / better or "a request for my friend, as it's her birthday".

- The superimposition of live percussion (comprising congas, bongos, timbales etc.) or saxophone over DJ sets is punishable by death.

Läs den kompletta listan här.

Samtidigt som jag läser denna utmärkta lista så snackar jag med min flickvän om gratisfester. Hon gillar verkligen gratisfest med allt vad det innebär. Inbjudningar, osningar, fulosningar, who's hot - who's not, Gratis bubbel, snittar, buffemat, mingelfotografer osv...

Men, det är tydligen skillnad på gratisfest och gratisfest så nu har jag utnämt henne till "The Supreme Overlord of Gratisfest 2008" och här följer hennes dekret:

- Skall det serveras bubbel så bör det vara riktig Champagne. Cava eller annat substitut hör hemma på studentskivor eller andra evenemang.

- Gratisfester skall konsumeras i flertalet samma afton. Arrangörer bör kordinera detta så att gratisfest - turne är möjligt.

- Goodiebagen (obs. obligatorisk) skall innehålla riktiga produkter. Samples eller annan reklam har totalt motsatt verkan och får gratisfestbesökaren att undvika produkten i all framtid (tills misstaget har reparerats med ensynnerligen tilltagen godiebag nästa fest)

- Gratisfesten skall bestå av 90% folk man känner igen (de frekventerar samma gratisfester) annars har arrangören en dålig lista och det bör bestraffas!

Så, nu kan gratisfestandet fortsätta med lite mer ordning i ledet efter att " The Supreme overlord of gratisfest 2008" har sagt sitt!

Gillar du också gratisfest och har något att tillägga så gör gärna det.