Fredrik Strage skriver en lysande krönika i DN idag, om musiknördars ängslighet. Den ängslighet som på senare år (sedan när egentligen?) vänt från att förakta all mainstream till att krama ihjäl mainstream.
Eller som Strage formulerar det: ”den monumentala skitnödigheten hos poptyckare som hela tiden måste distansera sig från rådande smakhierarkier”.
Men även om det nu är en ny sorts ängslighet, så visar sig ängsligheten på samma sätt som förut: i ett överdrivet antagande om hur allt man gör kommer att tolkas. Sammansättning av blandband har därför alltid varit en ångestladdad sysselsättning för den skitnödige poptyckare. Om jag tar med en Céline Dion-låt på den här blandskivan, kommer det då tolkas av min kompis som om jag är en skitnödig poptyckare som måste visa att jag är fördomsfri? Om jag inte nickar med i takten till den här gangstaraplåten som jag kanske egentligen inte gillar, kommer det då tolkas som om jag är med i Ku Klux Klan? Svaren är nej och nej, för så viktig är jag inte, jorden snurrar inte runt mig och allt en poptyckare gör analyseras inte.
Strage verkar utgå från att normen nu är att gilla allt, eller åtminstone allt som är långt ifrån vad man ska förväntas gilla. Men egentligen har väl bara en enkel smakhierarki ersatts av en annan, mycket mer svårbegriplig smakhierarki. För det finns absolut musik man inte ”får” lyssna på och saker man inte ”får” göra. Och som en slump var det vad dagens Stockholmsnatt-serie handlade om. Att det bara gäller att gräva lite djupare för att komma till det som fortfarande provocerar alla ”fördomsfria”.
Näsvist PS till Strage & DN:s högst ev. korrläsare: Céline stavas inte ”Celine”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar