Debaser Medis i måndags: det luktar surt framför scenen. Disktrasa? Fotsvett?
Lukten fanns där redan innan konserten, så jag vet i alla fall att det inte är Stuart Staples som luktar. Men han ser faktiskt ut att inte lukta så gott. Kanske för att jag aldrig har sett honom på så nära håll förut.
Stuart A. Staples, han var väl någon sorts sexsymbol för tio år sedan? För de som gillade Riktiga (Men Känsliga) Män, som Leonard Cohen ungefär. En djup röst och gråa tinningars charm och ett världsvant berättande om hjärtesorger. Satt inte kvinnor och suckade storögt efter honom på Konserthuset 1997, när han dansade och slog sin tamburin?
Nu har de gråa tinningarnas charm sedan många år spritt sig över hela huvudet. På så här nära håll ser jag hur han svettas. Han ser blek ut. Under kostymen hänger skjortan utanför, uppknäppt så att undertröjan syns. Och en guldlänk kring halsen. Men han sjunger lika bra.
Färre medlemmar gör att Stuart Staples nu själv måste spela kompgitarr allt som oftast. Det blir färre chanser till skakande av maraccas och tamburin, helt enkelt mindre dansande. Men än så länge har Tindersticks råd att turnera med stöd av fem musiker på stråkar och blås och det är tur. För utan det blir Tindersticks ingenting.
Annars känns det bra med den mindre lokalen, inte bara ur ett ”åh, det gör inte så mycket om de är lite sämre nu, för då bry sig färre och vi får ha dem för oss själva”-perspektiv. Även blekheten och svetten och skjortan utanför känns bra. Tindersticks är så skitiga, så sjaskiga som allt de sjunger om. Lite mer som ett engelskt badrum. Det var svårt att föreställa sig den där fläckiga heltäckningsmattan när man satt på Konserthuset. Där var stråkarna svepande romantiska och kosmopolitiska, som om hjärtesorg var något fint. Här är tragiken blek och svettig och skjortan hänger utanför. Hoppet blir därför ännu viktigare, som de vackra fiskar på som den blinda systern ser i ”My Sister”.
Jag vänjer mig till och med vid den sura lukten. Jag tänkte att det kanske bara var utspillda vinägerchips.
Bilder finns hos Rockfoto.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar