Le temps de l'amour

Apropå förra inlägget alltså.

Wes Anderson och hans musical supervisor Randall Poster intervjuas av Pitchfork här. Tyvärr inga särskilt bra intervjuer, men kul att Poster gillar Skrillex.

Den vuxne Wes

Wes Andersons filmer beskrivs ibland som barndomsnostalgiska, till exempel av Helena Lindblad i DN. Att Anderson mest av allt vill tillbaka till ett förlorat paradis. Det tror inte jag. Jag tror det ännu mindre efter att äntligen ha sett "Moonrise Kingdom". (Och tja, härifrån är det väl spoilers, om man är känslig.)

De unga i Wes Andersons världar vill aldrig vara kvar i barndomen, de vill framåt. De vill vara vuxna.

I "Moonrise Kingdom", som alltid hos Wes Anderson, genomför de unga alltid allting med stort allvar och väldigt hög ambition. När man rymmer från ett tält gör man det inte genom öppningen med dragkedja, man gör ett runt hål i tältduken och gömmer sedan hålet bakom en karta. När man är ute i naturen, då försöker man släcka törsten med sin egen saliv genom att suga på en sten, samtidigt som man står vid en forsande ström. När man bäddar ner en docka i en säng för att dölja att ingen ligger där, då målar man ansikte på dockan.

Det är som den exakta scenografin i de pjäser Max sätter upp i "Rushmore" eller att Chas i "The Royal Tenenbaums" har en hel roterande anordning med likadana slipsar. Eller att Margot Tenenbaum alltid klär sig i päls. Det är inte den vuxna Margot som krampaktigt håller sig till sin barndoms kläder, det är den unga Margot som redan bestämt sin stil.

Supermix sommarmix

Om någon missade det under midsommarhelgen så har Fredrik traditionsenligt satt samman en Supermixsommarsamling: Supermix: hits for early summer days vol.4

Precis som i tidigare års volym 1, volym 2 och volym 3 är det 40 spår för en somrig stämning. Eller ja, flera olika sorts somriga stämningar, från det torra i Blue Nile och Cocteau Twins till det tillbakalutat organiska i Tony Joe White och José Feliciano.

En del gamla bekanta som Sade och Ned Doheny, men Fredrik har som vanligt grävt fram en hel del diamanter. Hade ni till exempel hört Letta Mbulus sydafrikanska slowfunk "Nomalizo" från 1985? Eller hawaiianska Country Comforts smootha "To Be Lonely"? Det hade inte jag. Tack, Fredrik!

Glad midsommar!

NYC: En klassiker

Jag ska avsluta allt tipsandet om New York med själva anledningen till vår resa: "Death of a Salesman" på Ethel Barrymore Theatre.

Den har kallats årets teaterhändelse i New York. Inte för att det är nyskapande, snarare tvärtom. Arthur Millers amerikanska klassikern spelas traditionellt, nästan bokstavstroget originaluppsättningen med samma musik och scenografi.

Så receptet är beprövat, men råvarorna är inte vilka som helst. I huvudrollen som Willy Loman: Philip Seymour Hoffman. Som hans son Biff: Andrew Garfield. Regissör: Mike Nichols.

Regin är fantastisk, Garfield är fantastisk, men mest fantastisk är Hoffman, i sitt livs form. Hans plirande ögon som nästan försvinner in i ansiktet när Willy föreställer sig en ljusnande framtid som aldrig någonsin är möjlig. Han ilska när någon försöker få honom tillbaka till verkligheten.

Det har klagats på att 44-årige Hoffman är ung för att spela Willy Loman, som för det mesta ska föreställa 60 år. Men Hoffman lyckas se så trött ut, visa att hans axlar tyngs ner av hela den amerikanska drömmen.

Det är inte särskilt subtil samhällskritik av Miller. Willy vill vara handelsresande för att känna många människor och bli omtyckt, men egentligen är mest lycklig när han får bygga. Allting - samma besvikelser och samma meningslösa ambitioner - lämnar han sedan vidare till sina söner. De tar sina roller och spelar omedvetet vidare, går i samma spår som sin far. Bokstavstroget med samma musik och scenografi. Därför kan "Death of a Salesman" fortsätta spelas, så länge vi inte lär oss av våra föräldrars misstag.

Grattis Macca!

I dag fyller han 70 år, detta geni. Vi firar genom att vissla på "Junk", "Single Pigeon", "Uncle Albert/Admiral Halsey" eller "Heart of the Country". Eller "Temporary Secretary", "Arrow Through Me", "Martha My Dear", "We Can Work It Out"...

NYC: Drinks

Jag ska inte låtsas som om jag är någon konnässör av cocktails, men jag vet åtminstone hur JAG vill ha min Old Fashioned.

Först och främst ska den inte vara blaskig. Det betyder att jag inte vill ha en stora mängder sodavatten eller massa små isbitar. Den ska heller inte vara för söt. Dessutom vill jag slippa det där fula och äckliga bäret.

Tyvärr går det stick i stäv med hur många bartenders vill göra en Old Fashioned och jag kan inte förmå mig att börja detaljbeställa, även om jag vet att det är jag som är Kunden och Kunden Har Alltid Rätt. För som sagt, jag är ingen konnässör. Och ja, jag erkänner: jag hade aldrig druckit en Old Fashioned innan jag såg den i "Mad Men".

Den bästa Old Fashioned jag drack den här gången var på Saxon + Parole i hörnet Bowery/Bleecker. Vi gick in där eftersom det såg trevligt ut, men det visade sig även vara en bar med höga ambitioner. De har en egen whisky och den gin & tonic som syns till vänster på bilden var självklart blandad av hemgjord tonic.

NYC: Il Buco

Tydligen spelades nån scen i "Melinda & Melinda" in på Il Buco, en italiensk restaurang i NoHo.

Därför kändes det väldigt tryggt att bordet bredvid oss befolkades av ett sällskap i övre medelåldern vars samtal hade kunnat ingå i vilken Woody Allen-film som helst. Inte för att de diskuterade om livet är en tragedi eller en komedi, itan för att en av männen - cirka 55 år - var numera singel och sa att han gärna ville få en chans på Scarlett Johansson. Han hade hört att hon brukade gå på Il Buco.

Dock inte den här kvällen. Däremot såg vi en av Olsen-tvillingarna när vi åt på Baltahazar och grämde oss över att det skulle bli svårt att säkerställa vem av dem det vi sett. Som tur var kunde vi utifrån skvallertidningarna förstå att det var Mary-Kate och att hennes kavaljer var Nicolas Sarkozys halvbror Olivier.

Tack för igår!

Canyons - When I See You Again (Nick Zinner Remix) by modularpeople

Wiley - Skankin (The 2 Bears Remix) by The 2 Bears

Pyramids by Frank Ocean

Lilla Namo "Haffa guzz"  



JOAKIM - Nothing Gold (Todd Terje mix) by toddterje

Lana Del Rey 'Born To Die' (Leo Zero Remix) by Leo Zero

Towers (Slow Hands Cover) by Slow Hands







Usher (feat. Luke Steele) "Looking 4 Myself"

Blood Orange - Sutphin Boulevard by Le new shit

Supermix summer

Imorgon samlar vi Supermix-trion igen! Den här gången struntar vi i att vara obaleariska, utan slappnar av med sommarmusik. Poolside, Hot Chip, Canyons, Embassy, Leo Zeros remix av Saint Etienne...

Ja, ni hör ju. Inget svårt. Det blir ungefär lika enkelt och somrigt som måsar över havet i motljus.

Baren på Restaurang 1900 är det som gäller. Från klockan 21 till klockan 02. Och vidare in i sommaren.

NYC: Pudding

Jag är nog inte ensam om att aldrig ha satt mig på en restaurang, nogsamt konsulterat menyn och sedan beställt... makaronipudding.

Så varför skulle den första gången bli en åskväderkvav dag i Brooklyn vid sen lunchtid? Det är makaroner, det är flera sorters ost, det är skinka, det är gratinerat - what's not to like? - men det är ju samtidigt mastigt och ugnsvarmt, inte en "sommarlätt" maträtt.

Men om man någon gång ska äta mac & cheese på lokal så är det på DuMont. De vet vad de håller på med.

DuMont ligger i visserligen i Williamsburg, men öster om Brooklyn Queens Expressway, en bit bort från trängseln på Bedford Avenue. Det såg faktiskt nästan ut som helt normala (dvs hipsterfria) kvarter just nu, med några kristna gatumusiker/missionärer som stod och sjöng i ett dåligt PA i hörnet av park. Men på andra sidan gatan pågick byggen av troligen dyra condos, så nästa gång jag kommer dit har nog bilden förändrats.

Inget av det här märker man av inne på DuMonts bakgård. När de vågar lita på att åskskuren inte kommer riktigt, riktigt än och fäller in markiserna, då blir det nästan lite svalkande. Dessutom får varje gäst en egen papperspaddel att fläkta sig med. Då är det helt okej att äta lite gratinerad ost med varma makaroner under.

NYC: Burger

Om man ska äta på alla ställen i New York som påstår sig ha "best burgers in the city" eller "famous pizza", då har man att göra.

Därför kan man ju tycka att det är en sympatisk ödmjukhet som gör att Paul's Da Burger Joint på 2nd Avenue enbart hävdar att de är bäst i East Village.

Visst, de mexikanska herrarna på Paul's serverade bra burgare, men tyvärr med så mycket köttsaft att den undre brödbiten blev helt genomblöt till och med på den korta stund det tog mig att sopa mig i den.

Andra burgarställen odlar sin myt genom att gömma sig. Burger Joint ligger bakom ett draperi i lobbyn till hotellet Le Park Meridien och det är tur att det är kö, för annars skulle man inte hitta dit. Men eftersom Midtown inte direkt bjuder på så många andra trevliga matställen är det värt att leta sig fram och värt att trängas.

Den bästa burgaren vi åt den här gången var på Shake Shack. Till deras ursprungliga kiosk i Madison Square Park ringlade kön femtio meter när vi gick förbi, men då hade vi redan varit på Upper West Side-filialen några dagar tidigare. En liten hamburgare, men även om den skulle ha varit gigantisk hade man velat ha en till. Dessutom: helt otrolig milkshake! Men annars hade de väl haft ett annat namn.