Wes Andersons filmer beskrivs ibland som barndomsnostalgiska, till exempel av Helena Lindblad i DN. Att Anderson mest av allt vill tillbaka till ett förlorat paradis. Det tror inte jag. Jag tror det ännu mindre efter att äntligen ha sett "Moonrise Kingdom". (Och tja, härifrån är det väl spoilers, om man är känslig.)
De unga i Wes Andersons världar vill aldrig vara kvar i barndomen, de vill framåt. De vill vara vuxna.
I "Moonrise Kingdom", som alltid hos Wes Anderson, genomför de unga alltid allting med stort allvar och väldigt hög ambition. När man rymmer från ett tält gör man det inte genom öppningen med dragkedja, man gör ett runt hål i tältduken och gömmer sedan hålet bakom en karta. När man är ute i naturen, då försöker man släcka törsten med sin egen saliv genom att suga på en sten, samtidigt som man står vid en forsande ström. När man bäddar ner en docka i en säng för att dölja att ingen ligger där, då målar man ansikte på dockan.
Det är som den exakta scenografin i de pjäser Max sätter upp i "Rushmore" eller att Chas i "The Royal Tenenbaums" har en hel roterande anordning med likadana slipsar. Eller att Margot Tenenbaum alltid klär sig i päls. Det är inte den vuxna Margot som krampaktigt håller sig till sin barndoms kläder, det är den unga Margot som redan bestämt sin stil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar