Jag läser "Both Flesh and Not", den senaste samlingen av David Foster Wallaces essäer och artiklar. Den senaste, men troligen inte den sista. Tyvärr är det lästid som inte enbart ger njutning, utan även komplex. Varför läser jag det här och inte något annat bildande, något mer grundläggande?
Inte minst får man det rakt i ansiktet i bokens äldsta artikel. 1988 avfärdade den 26-årige DFW unga amerikanska författare för att inte kunna något om litteraturhistorien: "(F)or far too much of this generation, Salinger invented the wheel, Updike internal combustion, and Carver, Beattie, and Phillips drive what's worth chasing."
I den artikeln droppar DFW så många namn och -ismer att han till slut känner sig tvingad att be om ursäkt. Men den självinsikten hindrade honom inte att två år senare skriva en femtio sidor lång recension av romanen "Wittgenstein's Mistress". Den recension ger mig komplex för att jag inte vet något om Wittgenstein. Jag vet inte ens tillräcklig om honom för att kunna bedöma om jag borde veta mer eller om det är okej att vara okunnig.
Som tur var är jag inte ensam om den känslan. The Nationals recensent kommenterar just den artikel så här: "Reading it, one feels as if one has been cornered at a party by a bore who won't stop talking about an obscure subject of interest only to himself."
Jag hoppar över de sidorna och ägnar tiden åt DFW:s artiklar om tennis. Jag kan nästan lika lite om tennis som om Wittgenstein, men här är tennisnörden DFW bara pedagogisk och smittande entusiastisk.
Artikeln från 2006 om Roger Federer är klassisk. På självklart DFW-manér återges den exklusiva intervjun med tennisstjärnan inte i själva texten, utan enbart i fotnoterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar