God jul

Nu är julkalendern i mål. Från oss alla på Extra allt, inklusive tomte-Totoro, till er alla: en riktigt god jul!

Extra allt tar ledigt, men för er som vill ha julläsning kan jag rekommendera några av årets mest klickade inlägg:

Minnesmixen över Trish Keenan
Åsa-Nisses stöld från Polisskolan
Att gilla "Peanuts" och att gilla Snobben
Richard Brautigan och biblioteksklassificeringar
När jag publicerades på Namn och Nytt
En "best of" med My Morning Jacket
En minnesvärd musiklärarvikarie
Sånger att somna till

Julkalendern: Årets album

Det borde bli slut på det här klyschiga pratet att all kanadensisk musik är hemsk. Det är inte bara Celine Dion, Rush och Bryan Adams. Julkalendern 2011 toppas av nattsvart kanadensisk r'n'b.

Om någon för tre år sedan hade spått det, då skulle jag skrattat. Nu är det inte heller riktigt så, men nästan. Drake och The Weeknd är båda från Toronto, men Frank Ocean är född i New Orleans och bor i Los Angeles. Tillsammans har de här tre herrarna gjort årets bästa och dystraste soul.

Kanske beror det på att han inte är kanadensare, men Frank Ocean är inte riktigt lika melankolisk som de andra, med en Eaglessampling, en Coldplaycover och försiktigt hoppfulla "We All Try". Man måste tro på något, sjunger han, men det behöver inte vara att livet är enkelt eller att människan har varit på månen.

Bitterheten finns där hos hela tiden, inte bara i Nicole Kidmans inklippta svartsjukeutbrott från "Eyes Wide Shut". Det är också helt rimligt att Frank Ocean är olycklig när flickvännen inte lyssnar på hans nya låtar längre, utan bara spelar Drake i bilstereon.

Drake och The Weeknd är det synd om mest hela tiden. Drake verkar vilja att vi ska lida med honom och samtidigt beundra honom. Det är inte den typ av självömkan jag i normala fall brukar gilla, men Drake berättar även obehagliga historier så att man känner sympati. "I've had sex four time this week, I'll explain, having a hard time adjusting to fame" som han säger i sitt fyllesamtal till exet i "Marvin's Room". Den är inspelad i och döpt efter den studio Marvin Gaye ägde.

Där spelade Gaye bland annat in "Here, My Dear", det ultimata skilsmässoalbumet. Riktigt på den nivån av gudabenådad bitterhet är inte Frank Ocean, Drake eller The Weeknd, men ingen annan har varit lika nära i år. Eller på flera år. Dessutom har de tiden för sig. Ingen av de tre är äldre än 25 år och när Marvin Gaye gjorde "What's Going On" hade han fyllt 31.

Mellan allt liggande och anpassande till kändisskap har Drake hunnit med en hel del musikskapande. Debutalbumet kom (försenat) ut sommaren 2010 och mindre än 18 månader senare kom uppföljaren "Take Care".

På ett av albumspåren gästar The Weeknd, som om det inte räckte med hans egna tre mixtapes: "House of Balloons", "Thursday" och "Echoes of Silence". Den senaste släpptes i onsdags, till en så förväntansfull publik att Weeknds officiella sajt kraschade av nedladdningar. Utgivningstakten handlar alltså inte om att casha in, både Frank Ocean och The Weeknd har gett bort sina skivor. De har på så sätt kunnat ta kontroll över utgivningen.

Frank Ocean har haft möjlighet att bjuda på fullängdaren "Nostalgia, Ultra" och läcka demon "Thinking About You" eftersom han fått betalt när han gästat Jay-Z och Kanye West på "Watch the Throne" och - framför allt - skrivit "I Miss You" åt Beyoncé.

Ska jag rangordna de här tre samlade produktionerna under 2011 hamnar Frank Ocean överst. Jag tar ett djupt andetag och utnämner Frank Oceans "Nostalgia, Ultra" till årets album.

Julkalendern: "County Line"

Cass McCombs – County Line

Julkalendern: Jamie XX

Det har varit ett bra år för Jamie Smith, alias Jamie XX. Vi lärde känna honom som medlem i the XX, men i år har han själv stått i strålkastarljuset.

Han har hunnit remixproducera ett helt album med Gil Scott-Heron, remixa Radiohead och Adele, släppa den steeldrumsmaximerade "Far Nearer"-singeln, producera Drake och samplas av Rihanna. Dessutom fortsätter strömmen av the XX-covers.

Att the XX:s debutalbum har blivit så inflytelserikt beror visserligen mycket på melodierna och texterna, men mest på stämningarna Jamie XX skapade: svängigt, torrt och mörkt.

I vår kommer the XX:s minst sagt efterlängtade uppföljare. Jamie XX har sagt att den ska vara klubbigare. Det är bäst att han ser till att vara nöjd med ljuden han skapar, för de kommande åren får han nog ägna åt att att hjälpa andra uppnå samma sak.

Supermix 2011

Det blev inte särskilt mycket Supermix under 2011 och det berodde på mig, jag var alldeles för uppbokad av annat. Men några minnesvärda kvällar hade vi, på Tranan och på Mosebacke och på Landet.

Gustav Ejstes kom och scratchade på Mosebacke, men vår mest uppmärksammade gäst var Niklas Strömstedt. Efter ett par timmar discosväng (från sjutummare och iPod) åkte vi över Västerbron och själve upphovsmannen fick i taxistereon för första gången höra "Om"-reediten.

Strömstedt spelade väl bara en enda låt från 2011, men Sara, Fredrik och jag kompenserade med massor av nytt de andra kvällarna. Folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läste om i morgondagens tidning. Våra 100 bästa låtar från 2011 har vi nu samlat i en behändig Spotifylista:

Supermix: hits 2011

100 låtar, lika många artister, från ASAP Rocky till Zola Jesus, från lugnt till dunkadunka. Utan inbördes ordning, i stället lagda i en lyssningsvänlig ordningsföljd.

Mycket nöje och en god jul, önskar Supermixtrion.

Julkalendern: Skuldkrisen

Alla som varit i Grekland vet att armeringsjärn sticker upp ur taken för att husen då inte klassas som färdigbyggda och undgår fastighetsskatt. Det är en grekisk klassiker, i nivå med tzatziki. Jag läste om det senast i Jeffrey Eugenides "The Marriage Plot", en roman som visserligen utspelas 1982, men är skriven nyss. Att armeringsjärnen nämns är ett tydligt tecken på det.

Grekerna har den senaste tiden varit de slösaktiga slagpåsarna i Europa, även om Italien klivit in på slutet och tagit lite av skiten.

En vän hade tröttnat på allt fikabordklagande om grekiskt slöseri. Han bestämde sig för att hitta på en överdriven myt om en tokig och dyr regel som grekerna hittat på och vilka absurda bieffekter den fått. Förhoppningen var att den skulle slå an rätt strängar och spridas vidare som ringar på Adriatiska havet, en modern klintbergare.

Så långt har vi kommit i år. Den främsta stereotypen om greker är inte längre att de slår sönder tallrikar, dansar som Anthony Quinn och äter vitlök - det är att de har tokiga och dyra regler som får absurda bieffekter. Armeringsjärnen ur taken har gått förbi tzatzikin.

Tänker jag berätta vilken myt det var som min vän hittat på och skulle sprida? Nej nej, det får ni lista ut själva när ni den når ert fikabord.

Julkalendern: Orimmat

För er som sitter så här några dar före doppareda'n och funderar på julklappsrimmen: sluta.

Årets mest uppseendeväckande poprim var nämligen inte det i Paul Simons "Questions for the Angels", när han lade "railway station" mot "destination". Alltså precis som i öppningsraderna till "Homeward Bound".

Ibland lönar det sig faktiskt mer att skippa rimmen, till och med de enkla. Eller snarare: framför allt de enkla.

En som visade det i år var Veronica Maggio. Hennes gigantiska hit "Jag kommer" börjar så här:

Natten är ung och jag ligger vaken / Jag är "Lucy in the sky", jag är högt över molnen

"Molnen"? Jag vet inte hur många gånger jag har sjungit "högt över taken" där på slutet. Det hade funkat i texen och hade varit ett riktigt rim. Men också ett förväntat rim, ett som bara flyter förbi. Genom att Veronica Maggio och Christian Walz lade ett skevare ord där fick oss att rycka till.

På så sätt använder "Jag kommer" samma effekt som den oväntat orimmade "De sista ljuva åren", som ju med sin förvirrande ickerim gjorde det svårare att tröttna. Skillnaden är att Lasse Stefanz bara belönades med många veckor på Svensktoppen, medan Maggio och Walz igår nominerades till flera Grammisar. De kan få pris för både årets låt och årets textförfattare. Så kan det gå när man struntar i att rimma.

Julkalendern: Sånger att somna till

Gör som Totoro och de andra: slappna av i julstressen med 75 minuter lugna favoriter från året som har gått.

Här kan du lyssna på "Somna med Extra allt 2011". (Eftersom Letsmix tråkigt nog lägger ner vid årsskiftet använder jag Soundcloud).

Och här är de som fick vara med, i sin helhet eller bara bitvis:

1. Paul Simon "Questions for the Angels"
2. Cass McCombs "County Line"
3. Anna Järvinen "Vals för Anna"
4. Thurston Moore "Benediction"
5. Real Estate "Green Aisles"
6. Kurt Vile "On Tour"
7. Bon Iver "I Can't Make You Love Me"
8. Active Child feat. How to Dress Well "Playing House"
9. Atlas Sound "Te Amo"
10. Drake feat. Lil' Wayne "The Real Her"
11. Frank Ocean "Thinking About You"
12. Beyoncé "I Miss You"
13. James Blake "The Wilhelm Scream"
14. The Weeknd "Lonely Star"
15. Youth Lagoon "Seventeen"
16. The Roots "Sleep"
17. Dirty Beaches "Lord Knows Best"
18. PJ Harvey "Hanging in the Wire"
19. Kate Bush "Snowflake"
20. Jamie XX "Far Nearer"

Julkalendern: Wiig

För att klara Bechdel-testet måste en film innehålla a) två kvinnor, b) som pratar med varandra, c) om något annat än en man. Ganska få Hollywoodkomedier får godkänt på alla tre punkter.

Det beror inte på att kvinnor inte är roliga. Kanske är det opassande att påpeka det så här innan begravningen ens har varit, men Christopher Hitchens hade så klart fel när han påstod det i Vanity Fair.

Det var 2007. För alla som nu är ännu tröttare på "kan kvinnor vara roliga?"-artiklar var det jobbigt när "Bridesmaids" hade premiär i somras.

Man hade ju kunnat tro att Kristen Wiig skulle slippa frågan "hur är det att vara kvinnlig komiker?" genom att vara den tredje kvinnan i rad som bär upp "Saturday Night Live", efter Fey och Poehler. Senast hon utklassade allt annat var i Katy Perry/Robyn-avsnittet som hårslängande flörtexpert.

Men med "Bridesmaids" var kvinnokomedivinkeln bara för tydlig för att inte användas i många tidningar. Inte bara en komedi med en kvinna i huvudrollen, inte bara en komedi med sex kvinnor i huvudrollerna, utan en sådan komedi som dessutom är skriven av kvinnor.

Med de förutsättningarna, varför uppmärksamma själva humorn? Då spelade det mindre roll att vissa scener i "Bridesmaids" samtidigt var det roligaste och jobbigaste man kunde se på bio i år. Då pratar jag inte om de onödiga matförgiftningsscenerna utan till exempel talet som aldrig ville sluta.

Det var det viktiga med filmen, inte att den inte innehöll något enda samtal mellan två män. Var "Bridesmaids" i själva verket den första Hollywoodkomedin som inte klarar ett omvänt Bechdel-test?

Julkalendern: Arabiska våren

För precis ett år sedan, den 17 december 2010, började den arabiska våren.

Det var då den 26-årige Mohammed Bouazizi, frukthandlare i tunisiska Sid Bouziz, satte eld på sig själv i protest mot de korrupta myndigheternas trakasserier. Han avled drygt två veckor senare.

Fem tusen människor kom på begravningen. Sedan dess har folksamlingarna aldrig skingrats i Nordafrika och Mellanöstern.

Extra igen

SvD Kultur gör det igen, det var bara drygt ett halvår sedan sist.

Julkalendern: Ryan Goslings många ansikten

"Crazy, Stupid Love", "Drive" och "Maktens män".