Richard Brautigan 70 år

Om han inte hade skjutit sig i huvudet 1984 hade Richard Brautigan fyllt 70 år i dag. Grattis.

Richard vem?

Jo, Brautigan, den amerikanske författaren alltså. Skrev "Trout Fishing in America", "The Hawkline Monster" och "The Abortion" bland annat.

Oftast kallas han väl "hippieförfattare", men det var ett epitet han själv inte tyckte var särskilt kul. Att han fått det var hans eget fel, med kombinationen långt hår-flint-slokmustasch såg han ut som David Crosby. Och – som den skotske författaren Gordon Legge kommenterade om Brautigan och folk i allmänhet – "you can choose not to look like David Crosby".

Och Brautigan kanske var en hippie, skrev med en naivistisk stil som ibland är lite för naiv. Men den är bra, särskilt i de korta historierna i "Revenge of the Lawn" (vad jag vet aldrig översatt till svenska). Gillar man Erlend Loe gillar man Brautigan.

Här är en av de kortare av de dryga 60 historierna i "Revenge of the Lawn", en av de finaste skildringar av ludd jag någonsin läst. Tänk på den nästa gång du rensar naveln.

LINT
I’m haunted a little this evening by feelings that have no vocabulary and events that should be explained in dimensions of lint rather than words.
I’ve been examining half-scraps of my childhood. They are pieces of distant life that have no form or meaning. They are things that just happened like lint.


Läs mer om Richard Brautigan här och här.

Daft Punk, the saga continues...

Den kommande platta "Human after all" har nu läckt ut på nätet...

Du kan ladda ner rifforgien här !

Vad ser Kate i Pete?

Varför har jag inte fattat det förrän jag hörde talas om det här? Det bästa sättet att bli ihop med Kate Moss är ju att bli som Pete Doherty (tidigare i the Libertines, nu i Babyshambles). Han har, enligt icke namngivna "vänner", planerat det här i fem år. Och genomfört sin plan med stor möda.

Så här ska man alltså göra: ha rufsigt hår, dricka avslagen öl, göra musik som låter som avslagen öl, knarka, göra inbrott i sin bandkollegas lägenhet, sälja grejerna, åka dit, spela in mer pubklibbig musik, bli sparkad ut bandet, bilda ett nytt band med musiker som inte fattar att det här kommer inte gå särskilt bra, inte dyka upp på konserter, om man möjligen dyker upp vara så knarkad att de andra i bandet går av scenen och så - självklart - av någon anledning bli hyllad av pressen.

Gör man exakt så, då kommer supermodellen. "I just keep going back" kommenterar Kate Moss.

Jag ska ta och skriva ut de 179 nyhetsartiklar om Libertines som finns på NME och se om det finns annat att lära sig därifrån.

Public service och Nationen

Public service har utretts dubbelt upp. Förslagen pekar mot att Sveriges radio och Sveriges television ska få större frihet över licenspengarna, men samtidigt granskas hårdare. Och det låter ju bra.

Det som låter mindre bra är vad en av utredarna sade i en artikel i Dagens Nyheter:

Den parlamentariska utredningens ordförande, exministern Bengt K Å Johansson (s), tycker att det är ett problem att människor i allt större utsträckning tar del av mer varierade mediekällor:
– Det är ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation, säger Bengt K Å Johansson.

Vad sa du att du sa, sa du?

Vad menar Bengt K Å? Att alla borde titta på, lyssna på och läsa samma saker? Att det inte räcker att det är 2,3 miljoner svenskar som bänkar sig framför ”Allsång på Skansen”? Att folk borde sluta sätta upp egna parabolantenner som de riktar mot sina forna hemländer? Att Internet bara lär kidsen bygga bomber? (På Extra allt lär vi faktiskt kidsen att knyta skorna…)

Och vad är egentligen problemet? Att information om att det är dåligt att slänga batterier i naturen inte blixtsnabbt kan pumpas ut i ”Anslagstavlan”? Att det inte står en orwellsk skärm som inte går att stänga av i varje rum? För det hade ju varit väldigt bra för nationsbyggandet.

De enda som får problem av ”varierade mediekällor” de som desperat håller sig fast vid idén om Nationen.

Weather Report

Vissa musiker befinner sig riktigt långt borta från TRL och top 40 listor att man bara måste ge dem lite uppmärksamhet.

Chris Watson är en av dem. Han var med och blidade electronicapionjärerna Cabaret Voltaire och senare ambientpionjärerna The Hafler Trio. 1993 gav han upp populärmusiken och gav sig ut i naturen för att spela in ljud. Låter det knäppt ? Det är rätt knepigt… Men det är bra, riktigt bra. Man är bara tvungen att ge det tid att växa…

Han har gett ut tre fullängdare och jobbar till vardag på BBC med att spela in ljud till naturfilmer och dokumentärer.

Chris Watson – Vatnajokuli från Weather Report MP3 (utdrag)

Chris Watson – Ol-olool-o från Weather report MP3 (utdrag)

Musiknörds tidningen The Wire hade en lång artikel om Chris Watson i sitt septembernummer som är klart läsvärd.

Chris är galet aktuell i BBC radio 4’s serie “The Pond” om fem delar. Det handlar om livet i en damm och den kan du lyssna på här .

Coolnojja

Få band har varit så flinka med att slänga populärkulturella referenser omkring sig som LCD Soundsystem har gjort de senaste åren. Deras genombrottslåt “I’m loosing my edge” har blivit någon slags signaturmelodi för alla populärkultursfanatiker runt om i världen.

LCD Soundsystem’s självbetitlade album som snart finns i butikerna recenserades idag i vår största (och mest kulturkonservativa smaksbestämmare) morgontidning, aka DN.

Och för en gångs skull slår Nils Hansson huvudet mitt på spiken och skriver i sin recension av albumet…

“Vore det inte för denna ständiga, utstuderade smarthet som låg som en hinna över alltihop kunde man mycket väl ha älskat det här. I stället sitter man och är rädd för att James Murphy plötsligt ska resa sig upp, peka demonstrativt och förkunna att just jag tyvärr inte är cool nog att få lyssna på hans band.”

Fantastiskt… Jag kunde inte ha sagt det bättre själv !

Läs hela recensionen här.

Kolla in videon till LCD Soundsystem – “Daft Punk is playing at my house” (QT stream)

Da Vincispänning

Lika spännande som konspirationsteorierna i ”Da Vincikoden” är (tydligen) förberedelserna inför Ron Howards filmatisering.

Svenska dagbladet rapporterar med en grävlings frenesi ungefär dagligen om hur arbetet fortskrider.

Den 16:e januari meddelades att Jean Reno skrivit på kontraktet för att spela polisen Fache, den 21:a kom beskedet att filmen får spelas in på Louvren, den 22:a spekulerades lite fritt om vem som ska spela Sophie Neveu och redan dagen efter var det klart att det blir Audrey Tautou.

Nu väntar vi på besked om vem som får rollen som Leigh Teabing, vem som ska designa kläderna, vem som ska stå för cateringmaten samt vem på Svenskans kulturavdelning som tagit mutor från filmbolaget.

Skosnören

Att knyta skorna verkar kanske som en av de mer triviala sakerna i livet. Men det finns dom som gör skosnörning till en konst...

Stocktown (utmärkt TV - serie) har ett fantastiskt skosnörar - intro på sin hemsida

Ian Fieggen har en fantastisk sida med instruktioner på hur man kan snöra sina dojjer. (det här är min favoritmetod)

Det här kan väl vara en av de mer konstiga postningarna på Extra allt. Men dessa två länkarna gav liksom nytt liv till alla mina skor som står och ser vintertrötta ut i hallen...

När vi ändå är inne på klädvård så kan jag rekomendera den här instruktionsvideon för hur man lättast viker en T-shirt.

Bjurman bye bye

Att alla andra klagade hjälpte föga. Men när Extra allt för två veckor sedan sällade sig till klagokören, då tog det snabbt hus i helvete och någon kom på att Per Bjurman borde deporteras.

Läs här hur han säger adjö. Det känns lite sorgligt.

Roligast med den sista krönikan - förutom att Tut-Bjurre avslutar i god stil med att skriva av en artikel ur sin förra arbetsgivare Borlänge Tidning - är att Bruce Springsteen tydligen ser ut som två bröder från Manchester med totalt två ögonbryn.

Robot Rock

Januari och februari är helt meningslösa månader.

Vad är det för mening med januari och februari, när det inte är förrän i mars som Daft Punk kommer tillbaka?

Men redan nu kan man provlyssna på första singeln ”Robot Rock” och titellåten från albumet ”Human After All”.

Och Thomas och Guy-Manuel sparkar inte helt oväntat arsle med LCD Soundsystem och deras ”Daft Punk Is Playing At My House”. Även om det alltid är trevligt med solon på koskälla.

Jag vill vakna av Benny

Det tog mig två timmar att ta mig ur sängen i morse. Jag kunde inte uppbåda ett enda uns energi.

Jag önskar att jag hade haft en klockradio. Och att den hade spelat ”Little Donna” med Benny Sings. Då hade jag studsat upp, dansat runt och när låten varit slut hade jag ringt till radiostationen och bett dem spela låten igen. Eftersom de troligen skulle vägra (inte alls som när ”Rapper’s Delight” kom och den spelades back to back på radio i New York) så hade jag fått sjunga låten för mig själv. Det hade inte varit svårt, den fastnar direkt:

Little Donna
Oooh, you’re the one-a
Wanna run-a
Oooh, Little Donna
And if you wanna
Let’s skip the sauna
‘Cos Little Donna
Oooh, you’re the one-a

Fatta! Benny är alltså en så otroligt schysst kille att han kan tänka sig att hoppa over bastubadandet, bara för Donnas skull. Han är en toppenkille. En annan toppenkille är Matthew Perpetua som driver förträffliga Fluxblog, där jag hittade Benny Sings (som faktiskt verkar heta så, det är precis som med Ben Folds, som ju inte står och viker saker).

Benny är rödhårig och kommer från Nederländerna (men sluta inte läs för den skull) och hans andra album, med ”Little Donna”, kommer att släppas i anslutning till Alla Hjärtans Dag. Skivbolaget Sonar kollektiv har lagt ut rätt långa smakprov från samtliga låtar. Det låter sjuttiotal, Phoenix, jazz, Chet Baker, blås och flöjter och mycket annat bra.

Och på slutet blir det soft rock, komplett med stämsång, kärleksbudskap och den softrockiga låttiteln ”Make a Rainbow”! Den kan jag tänka mig att bli väckt av många gånger.

RSS

Nu finns Extra allt som RSS. Kolla länken längre ner på sidan till höger och klistra in i er RSS-läsare.

Vet du inte vad RSS är ännu så kan du lika gärna läsa här nu... för innan året är slut så kan du inte undgå RSS !