Det är ingen överraskning att jag skulle gilla en film där Greta Gerwig dansar.
Jag skulle gilla en film där Greta Gerwig steppar sig fram oavsett hur tramsig den är. Och det är tur, för Whit Stillmans comeback "Damsels in Distress", tretton år efter "The Last Days of Disco", är en väldigt, väldigt tramsig film.
Som vanligt hos Stillman får vi möta ett antal unga, öververbala människor med väldigt egna inställningar till livet och kärleken. Violet (Gerwig) styr sin grupp på ett östkustcollege, fast besluten om att hjälpa alla behövande. Det är hon själv som avgör behovet.
Violet riktar särskilt in sig på dem som visar minsta tecken på självmordsbenägenhet och de fruktansvärt korkade killarna i studentföreningarna. Vägar till lycka är bland annat att ta till sig visdomen i slitna klichéer och att lukta på motelltvål.
Och att steppa.
Visst hade manuset kunnat putsas. Mycket är genialiskt, som fraternity-killen som inte kan färgerna men försvarar sig med att college faktiskt är ett ställe där man ska lära sig nya saker. Men vissa skämt upprepas ungefär sju gånger för mycket och många trådar bara släpps.
Så vad Stillman har ägnat tretton år vet jag inte. Kanske satt han där i sin franska exil med Stora Projekt, idén om Den Stora Amerikanska Filmen, men körde fast och tänkte: varför inte bara göra något tramsigt?
Ibland är trams verkligen vägen till lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar