Först verkar "Inside Llewyn Davis" vara bröderna Coens mest nedtonade film på länge, kanske någonsin.
Men - utan spoilers - sedan visar det sig snarare vara ett exempel på deras magiska realism. Dessutom ges John Goodman en smaklig roll, så det mesta är som vanligt hos Coens. En kompisfilm till "Barton Fink".
Mest handlar det om hur synd det är om folksångaren Llewyn Davis, lysande sammanbitet spelad av Oscar Isaac. Det är vintern 1961 i New York och han är pank, han fryser, han har otur, han är trött, han trampar i en vattenpöl. Men Llewyn är även något av en bitter snålskjutsåkare, så exakt hur mycket sympati han är tänkt att vara värd vet jag inte. Ungefär som med den pretentiöse Barton Fink.
Det är inte heller solkart för mig hur bra som folksångare Llewyn Davis ska framstå och det spelar roll för hur synd det ska vara om honom. Jo, han har rösten och känslan, men drar samma mellansnack varje kväll. Han går på rutin. Han är trött. Den efterföljande generationen folksångare, framför allt den krullhårige Minnesotagrabb som dyker upp i slutet, hade något mer, redan från början.
Men Llewyn säljer i alla fall inte ut. I likhet med verklighetens förebild Dave Van Ronk ville han inte bli paketerad i en grupp som Peter, Paul & Mary. Det är bara för pengarna som han hjälper till att spela in kompisens skämtlåt "Please Mr Kennedy". Ironiskt nog var den medvetet jönsiga trudelutten nominerad till en Golden Globe för bästa sång.
Till en Oscar är den däremot inte kvalificerad, eftersom den lånat för mycket för redan existerande låtar. "Inside Llewyn Davis" kommer även utan det klara sig alldeles utmärkt när nomineringarna presenteras i dag. Vinna särskilt många statyetter, det kommer den däremot troligen inte att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar