söndag, februari 15

"SNL" firar fyrtio i förtid

Om åtta månader fyller "Saturday Night Live" fyrtio år i tv-rutan. Av någon anledning firar man det redan i kväll.

Under tre och en halv timme ska mer än hundra (!) gäster dyka upp för att hylla humorinstitutionen. Tidigare ensemblemedlemmar, rockstjärnor, Oscarsvinnare, politiker, idrottare och så Johnny Knoxville.

På så sätt kommer jubileumsprogrammet möjligen spegla en av programmets nuvarande larvigheter: att en svag sketch alltid kan räddas med en kändis som dyker upp. Det är absolut inte roligt, men det har en wow-faktor. Och det är lite som att programmet säger till oss "jo, Mick Jagger tar sig tid att dyka upp i fem minuter, så stort är det här programmet".

Men hur har "Saturday Night Live" fått den här statusen? Det är ju i princip officiellt fastställt som världens ojämnaste tv-program. Det är också precis det som är tjusningen.

Ett program som ständigt legat på topp hade ju enkelt kunnat läggas ner med motiveringen att det just är "bäst att sluta när man är på topp". Så hade historien om "SNL" kunnat bli, om man lagt ner 1980 när skaparen Lorne Michaels hoppade av. Eller snarare redan 1979, för då drog stjärnorna Dan Aykroyd och John Belushi.

Och eftersom NBC har låtit programmet överleva Marianergravdjupa svackor så många gånger att det nu i princip är odödligt, så finns det bara två sätt att kommentera "SNL" numera: "visst är det rätt bra just nu?" och "hur ska Lorne göra för att vända det här uppåt?"

Sedan Lorne Michaels kom tillbaka har han några gånger sparkat alla och börjat om på nytt. Någon gång har han tagit in redan etablerade stjärnor. Ganska ofta övertalat framgångsrika skådisar att stanna kvar lite extra, trots att de egentligen hade kunnat sticka till Hollywood. Just nu tar han till exempel in väldigt många unga talanger, men sparkar dem snabbt om de inte funkar.

I sitt senaste numret kritiserar Rolling Stone den här taktiken för att den i princip gör "SNL" till en dokusåpa. I rankingen av alla de 141 som någon gång ingått i ensemblen placeras "the new kids" på platserna 81-92. Jo precis, de får inte ens individuella bedömningar, så ansiktslösa anses de vara.

För mig som är sportanalfabet så är att följa "Saturday Night Live" det närmaste jag kan förstå hur det är att vara supporter för ett halvdekis fotbollslag. Det går ibland på tomgång, det blir en hel del självmål, lagledaren gör värvningar och många väldigt medvetna taktikval som jag själv tycker är helt fel, dåliga spelare blir hyllade för att de fulspelar fram mål... ja, jag tror jag slutar där innan sportliknelserna blir alltför konstiga.

Men samtidigt: en massa ögonblick av snille, galenskap och hårt tränad talang! Chevy Chase, Maya Rudolph, Kristen Wiig, Will Ferrell, Laraine Newman, Amy Poehler, Fred Armisen, Molly Shannon! Dessutom: gästerna!

Och - vilket ju är en väldigt tydlig parallell med fotbollslag - så mycket mytologi, så mycket historia! Att det är en värld att gå in i. Alla som haft "SNL" som språngbräda. Alla som varit lysande i "SNL" och sedan misslyckats kapitalt i den verkliga världen. Alla som misslyckats i "SNL" men blivit stjärnor i den verkliga världen.

Allra sist på Rolling Stones lista - den sämste någonsin bland många, många dåliga - är Robert Downey Jr.

Inga kommentarer: