Julkalendern: Against All Logic

Nicolaas Jaar gjorde ett av årets bästa album under pseudonymen Against All Logic. Housemusik om housemusik.

Fast hur ofta har housemusik barnkörer som sjunger på tyska?

Julkalendern: Kulturdebatter vi helst sluppit

1. Är Jordan B Peterson den viktigaste personen i världen?
2. Vill Greta Thurfjell bli hemmafru?
3. Behövs en blå jättepenis på Kungsholmens husväggar?
4. Är Mr Cools (tre år gamla låt) pedofiluppmaning eller pedofilsatir?
5. Har Frej Larson hotat en polis eller en akvariefisk?
6. Blir Banksy intressant igen om han förstör en tavla?

Och utom tävlan: allt om Svenska Akademien.

Julkalendern: Neneh

Om någon hade kommit till mig från framtiden, från 2018, till mitt elvaåriga jag 1989, när jag satt på mitt rum och lyssnade på "Raw Like Sushi" och kände mig cool för att jag hade valt den som mitt köp när vi var i en tysk skivbutik på sommarens bilsemester, om någon hade kommit och sett mig där när jag satt och var tacksam för att Kjell Alinge hade spelat låtarna och tjatat om på "Eldorado" i P3, när jag försökte rappa med, om någon hade kommit och sagt att om 29 år skulle jag fortfarande lyssna på samma artist, som släppt en av det årets bästa skivor - igen! - att hon var mormor men lika cool.

Om det hade hänt, om någon hade kommit till mitt elvaåriga jag från 2018 och sagt så, då hade jag nog sagt... "har Pierce Brosnan fått spela James Bond än?" För även om jag lyssnade på Neneh Cherry så var jag nog som elvaåring ändå mer intresserad av Bond.

Julkalendern: Stå upp för nåt

Om jag fick bestämma skulle Netflix lägga tjugo gånger mindre pengar på att producera standup-specialer och i stället köpa in några filmer utanför kategorierna "Prutthumor" och "Liknar 'American Pie 7'".

Men ändå har jag under 2018 blivit glatt överraskad av två sådana standup-specialer.

Adam Sandler har kört ner sitt rykte så mycket att han överträffar förväntningarna trots att hans "100 % Fresh" till stor del består av pappa-, sex- och toalettskämt. För han verkar ha gått in i medelåldern på ett bra sätt, där han inte behöver låtsas som att hans liv handlar om annat än att dra runt hemma, kolla på dotterns basketmatch och köa med familjen på Disneyland - men å andra sidan inte heller låtsas som att han skäms för att ha blivit medelålders.

Det är larvigt, men det är också fint. Men riktigt upp till "100 Fresh" har han inte nått, just nu är den på 92 procent på Rotten Tomatoes.

Uppe vid högsta betyg är däremot "Nanette". Det är välförtjänt. Australiska Hannah Gadsby fick ett internationellt genombrott med denna käftsmäll. Humor som är allvarlig, men inte på det där sättet som jag minns att Schyfferts "The 90s" buhu-låtsades vara rannsakande.

Gadsby berättar att hon tvekar om hon orka skämta längre. Hon vet inte om hon orkar försöka göra självnervärderande punchlines av all skit hon varit med, från tonåren som lesbisk på det konservativa Tasmanien till nu, som kvinna i en värld av män som inte skärper sig.

Det bästa ögonblicket är mot slutet, när hon mästerligt balanserat publiken mellan jobbighet och förlösande skratt, och drar någon ironisk referens till sin sexuella läggning och lägger till "det där var sista skämtet". Sedan kör hon lite mer ilska.

Men det allra sista skämtet har det inte blivit. Gadsby har inte lagt humorn på hyllan. Och jag är mindre negativ till Netflix standup-avdelning.

Julkalendern: "Roll Back"

Den har snart ett år på nacken och jag har lyssnat på den mycket, mycket - men den låter fortfarande fint.

Julkalendern: Snille och smak

Någon som är sugen på ytterligare en text om Svenska Akademien? Nä, trodde väl inte det.

Jag ska därför inte sälla mig till den skara av folk som skrivit eller sagt ytterligare en grej om den här soppan, trots att de borde ha funderat ett varv till. Ja, jag tänker på till exempel författaren Stina Otterberg (Horace Engdahls nuvarande sambo), litteraturvetaren Ebba Witt Brattström (Horace Engdahls före detta hustru) och akademiledamoten Horace Engdahl (Horace Engdahls sämste PR-person).

Men idag blir det ju så klart ett varv till, eftersom det väldigt tydligt idag inte delas ut något Nobelpris i litteratur. Och det är bra. Det är bra att det inte går att låtsas som att allt är som vanligt.

Vi tar en gammal bok ur hyllan i stället och tänker på att en positiv sak i alla fall var att det blev möjligt att utträda ur Akademien så att Kerstin Ekman till slut fick gå ur klubben hon inte velat vara med i under nästan trettio år. Grattis, Kerstin.

Julkalendern: Årets drink

Årets enskilt bästa drink var den här rönnbärs-Negronin på Fäviken magasinet i juli.

Till viss del beror det så klart på omgivingen och stämningen. Och sedan hjälper det ju att man inte kan återskapa den hemma.

Därför fick det oftast bli Old Fashioned.

Julkalendern: "This Is America"

Den här videon är ett mästerverk.

Julkalendern: Dataskydd

Så här i juletider sjunger vi väl allihop:

"He's making a list
He's checking it twice
He's gonna find out who's naughty or nice
Santa Claus is in contravention of article 4 of the General Data Protection Regulation (EU) 2016/679"

Hur som helst, många mail fick man ju där i maj, från företag och organisationer man inte hade en aning om att man hade att göra med.

Vem som kom på detta julsångsskämt vet jag inte. Det var i alla fall inte jag. Kanske var det den här twittraren.

Julkalendern: Troye

För ganska exakt tre år sedan stötte jag för första gången på namnet Troye Sivan.

Då i form av en flera hundra meter lång kö av tonårstjejer på Drottninggatan, som alla väntade på att han skulle dyka upp i en skivaffär. Jag gick hem och googlade namnet. Han var visst tjugoårig aussie, som gjort sig ett namn på YouTube och i talangjakter.

Nästan parodiskt typisk 10-talsstjärna.

Nu sitter jag här med två av Sivans låtar på den långa listan som ska kapas ner till årets 100 bästa. Eftersom jag tillämpar strikt en låt per artist så måste jag någon gång välja. Ska det bli "The Good Side" eller "Dance to This" - det får ni veta senare i december. Men någon av dem blir det, han ryker inte helt. Så bra är det ju faktiskt.

Hur hamnade jag här? Hur mycket mer mogen och lyssningsvärd har pojkpopen blivit? (Förra året var det ju Harry Styles solodebut som var riktigt fin.) Eller är det mitt behov av lagom lättsmält musik som ökat? Har jag blivit Gradvall?

Hur som helst, jag gör tydligen som Troye och Ariana sjunger i "Dance to This" och dansar i kökslampornas sken. Till vad som helst som är på radion.

Julkalendern: Sämsta bandnamnen

1. Soccer Mommy
2. Ross from Friends
3. audiobooks
4. The Saxophones
5. Pigs Pigs Pigs Pigs Pigs Pigs Pigs

Men jag har faktiskt vant mig vid Snail Mail.

Julkalendern: Snail Mail

Snail Mail är Lindsey Jordan, som föddes 1999.

Det vill säga cirka fem år efter att till exempel Liz Phair och Pavement och andra spelade in musik som lät ungefär så här. Det är ett väldigt bra skydd mot mina mörka tankar om att jag uppfattar det här som bra enbart av för att återuppleva något.

Och förresten lyssnade jag inte ens på Liz Phair på den tiden.