Julkalendern: Missade konserter

Topp fem konserter jag missat i år:

1. 75-årshyllningen till Joni Mitchell i LA (där hon själv dök upp på scen inte för att sjunga utan för att sjungas för, men ÄNDÅ: Joni livs levande!)
2. Soccer Mommy på Melodybox i Hökmossen
3. Teenage Fanclub på Electric Ballroom i London (Gerard Loves tre sista spelningar med bandet)
4. Ghostface Killah på Broken Dreams (jo, stället heter passande så) i Borlänge
5. El Perro Del Mar på Dramaten (när brandlarmet gick)

Julkalendern: Återkomster

Även om 2018 var året när Michel Polnareff släppte sitt första studioalbum på 28 år och Sade släppte två nya låtar och Lemonheads likaså och Popsicle spelade ihop igen och Hall & Oates uppmanade Philly att inte glömma bort dem - trots allt detta så går musikvärldens comebackpris till Chaka Khan.

Julkalendern: Nya namn

• Greta Thunberg, klimataktivist
• Balsam Karam, författare
• Wera von Essen, författare
• Karin Smirnoff, författare
• Octavian, rappare
• Saweetie, rappare
• Imenella, rappare
• Vera Hotsauce, artist

Julkalendern: CD-samlingar

"Köper du fortfarande CD?" är en fråga jag får ibland. Jo. Men inte ny musik.

Sådan där småplastlådor köper jag när de innehåller samlingar, främst från Ace, Numero Group eller Soul Jazz Records.

Av årets bästa samlingsskivor har Bob Stanley och Pete Wiggs (från Saint Etienne) stått bakom tre: "When the Day Is Done", "Paris in the Spring" och "State of the Union". I den första samlas arrangemang av Robert Kirby, mest känd för samarbeten med Nick Drake (bland annat på spåret som gett samlingen sin titel, trots att just den inte är med), men även hjälpte Sandy Denny, John Cale och Vashti Bunyan. En bortglömd hjälte.

"Paris in the Spring" och "State of the Union" sammanfattar två omställningar: fransk popmusik som mognar åren efter 68-upproren och amerikanska "vuxen"-artister som ifrågasätter fosterlandet och livet i skuggan av Vietnamkriget och miljöförstöringen. Popartisters andra (eller tredje) karriär är alltid intressanta och Stanley & Wiggs har gjort lysande urval.

Men bara för att försöka motbevisa att jag inte enbart är ett partiskt Bob Stanley-fan så utnämner jag "Basement Beehive" till årets samling. Numero Group samlar udda girl groups från 60-talet: de bortglömda, de ratade, de som aldrig riktigt fick chansen. Många fantastiska guldkorn - börja med "Forever Is A Long Long Time" med The Voices. ("Basement Beehives" finns på Spotify, men då får du inte den fina lådan och bookleten.)

Jag känner mig sällan så ur takt med tiden som när jag beställer de här CD-skivorna. Jag gör det visserligen på nätet, men det sker genom att klicka på "CD" i stället för det digitala alternativet precis bredvid. Så väntar jag någon vecka och då dimper de ner.

Och Ace Records brukar skicka med reklamvykort för skivan man precis köpt. Men att pränta ett sådant, köpa en frimärke och lägga det på lådan för att tipsa en vän - så långt har jag inte gått. Än.

Julkalendern: Against All Logic

Nicolaas Jaar gjorde ett av årets bästa album under pseudonymen Against All Logic. Housemusik om housemusik.

Fast hur ofta har housemusik barnkörer som sjunger på tyska?

Julkalendern: Kulturdebatter vi helst sluppit

1. Är Jordan B Peterson den viktigaste personen i världen?
2. Vill Greta Thurfjell bli hemmafru?
3. Behövs en blå jättepenis på Kungsholmens husväggar?
4. Är Mr Cools (tre år gamla låt) pedofiluppmaning eller pedofilsatir?
5. Har Frej Larson hotat en polis eller en akvariefisk?
6. Blir Banksy intressant igen om han förstör en tavla?

Och utom tävlan: allt om Svenska Akademien.

Julkalendern: Neneh

Om någon hade kommit till mig från framtiden, från 2018, till mitt elvaåriga jag 1989, när jag satt på mitt rum och lyssnade på "Raw Like Sushi" och kände mig cool för att jag hade valt den som mitt köp när vi var i en tysk skivbutik på sommarens bilsemester, om någon hade kommit och sett mig där när jag satt och var tacksam för att Kjell Alinge hade spelat låtarna och tjatat om på "Eldorado" i P3, när jag försökte rappa med, om någon hade kommit och sagt att om 29 år skulle jag fortfarande lyssna på samma artist, som släppt en av det årets bästa skivor - igen! - att hon var mormor men lika cool.

Om det hade hänt, om någon hade kommit till mitt elvaåriga jag från 2018 och sagt så, då hade jag nog sagt... "har Pierce Brosnan fått spela James Bond än?" För även om jag lyssnade på Neneh Cherry så var jag nog som elvaåring ändå mer intresserad av Bond.

Julkalendern: Stå upp för nåt

Om jag fick bestämma skulle Netflix lägga tjugo gånger mindre pengar på att producera standup-specialer och i stället köpa in några filmer utanför kategorierna "Prutthumor" och "Liknar 'American Pie 7'".

Men ändå har jag under 2018 blivit glatt överraskad av två sådana standup-specialer.

Adam Sandler har kört ner sitt rykte så mycket att han överträffar förväntningarna trots att hans "100 % Fresh" till stor del består av pappa-, sex- och toalettskämt. För han verkar ha gått in i medelåldern på ett bra sätt, där han inte behöver låtsas som att hans liv handlar om annat än att dra runt hemma, kolla på dotterns basketmatch och köa med familjen på Disneyland - men å andra sidan inte heller låtsas som att han skäms för att ha blivit medelålders.

Det är larvigt, men det är också fint. Men riktigt upp till "100 Fresh" har han inte nått, just nu är den på 92 procent på Rotten Tomatoes.

Uppe vid högsta betyg är däremot "Nanette". Det är välförtjänt. Australiska Hannah Gadsby fick ett internationellt genombrott med denna käftsmäll. Humor som är allvarlig, men inte på det där sättet som jag minns att Schyfferts "The 90s" buhu-låtsades vara rannsakande.

Gadsby berättar att hon tvekar om hon orka skämta längre. Hon vet inte om hon orkar försöka göra självnervärderande punchlines av all skit hon varit med, från tonåren som lesbisk på det konservativa Tasmanien till nu, som kvinna i en värld av män som inte skärper sig.

Det bästa ögonblicket är mot slutet, när hon mästerligt balanserat publiken mellan jobbighet och förlösande skratt, och drar någon ironisk referens till sin sexuella läggning och lägger till "det där var sista skämtet". Sedan kör hon lite mer ilska.

Men det allra sista skämtet har det inte blivit. Gadsby har inte lagt humorn på hyllan. Och jag är mindre negativ till Netflix standup-avdelning.

Julkalendern: "Roll Back"

Den har snart ett år på nacken och jag har lyssnat på den mycket, mycket - men den låter fortfarande fint.

Julkalendern: Snille och smak

Någon som är sugen på ytterligare en text om Svenska Akademien? Nä, trodde väl inte det.

Jag ska därför inte sälla mig till den skara av folk som skrivit eller sagt ytterligare en grej om den här soppan, trots att de borde ha funderat ett varv till. Ja, jag tänker på till exempel författaren Stina Otterberg (Horace Engdahls nuvarande sambo), litteraturvetaren Ebba Witt Brattström (Horace Engdahls före detta hustru) och akademiledamoten Horace Engdahl (Horace Engdahls sämste PR-person).

Men idag blir det ju så klart ett varv till, eftersom det väldigt tydligt idag inte delas ut något Nobelpris i litteratur. Och det är bra. Det är bra att det inte går att låtsas som att allt är som vanligt.

Vi tar en gammal bok ur hyllan i stället och tänker på att en positiv sak i alla fall var att det blev möjligt att utträda ur Akademien så att Kerstin Ekman till slut fick gå ur klubben hon inte velat vara med i under nästan trettio år. Grattis, Kerstin.

Julkalendern: Årets drink

Årets enskilt bästa drink var den här rönnbärs-Negronin på Fäviken magasinet i juli.

Till viss del beror det så klart på omgivingen och stämningen. Och sedan hjälper det ju att man inte kan återskapa den hemma.

Därför fick det oftast bli Old Fashioned.

Julkalendern: "This Is America"

Den här videon är ett mästerverk.