Julkalendern: Blood Orange

Jag höll på att skriva att det har varit ett dåligt albumår, men det är ju inte sant. Snarare har Lily Allen och Rosalia visat att det går att släppa skivor som folk lyssnar på, koncentrerat från start till slut.  

Däremot har det varit ett svagt albumår för mig. Det vill säga, jag har lyssnat mer på spridda spår, spellistor, halva skivor, utvalda låtar. Jag har lyssnat på ganska få skivor från start till slut, om och om igen. Men jag har lyssnat på Blood Oranges senaste många gånger. 

Devonté Hynes lyckas väva ihop väldigt mycket, till en sorgsen helhet. Jag tror vi kommer lyssna på ”Essex Honey” i många år. Årets album.

Julkalendern: Hej då

I år har vi sagt hej då och tack för allt till Brian Wilson, Diane Keaton, David Lynch, Sly Stone, Rob Reiner, D’Angelo, Robert Redford, Mani och Steve Cropper.

Vi har även sagt det till Garth Hudson, Gene Hackman, Helge Skoog, Mark Volman, Bill Fay, Marianne Faithful, Danny Thompson, Michael B. Tretow, Roberta Flack, Terence Stamp, Val Kilmer, Jonas Hallberg, Frank Gehry, Jerry Butler, Roy Ayers, Lena Cronqvist, Angie Stone, Tony Roberts, Michelle Trachtenberg, Jimmy Cliff, Chris Rea, Lis Nilheim, George Wendt, Joe Don Baker, Sam Moore, Rick Buckler, Clem Burke, Drew Struzan, Hermeto Pascoal, Ozzy Osbourne, Richard Chamberlain, Malcolm Jamal Warner, Amadou Bagayoko, Terry Reid, Elsie Johansson, Ace Frehly och David Johansen.

Julkalendern: Bob Stanley-året

Det mest avgörande som Bob Stanley har gjort i år är så klart att avsluta Saint Etiennes skivkarriär. Det sista albumet, "International", släpptes i september. Helt över är det däremot inte för gruppen, de ska ut på turné nästa år. 

”International” avverkar typ nio genrer på tolv spår och lutar lite för tungt åt synthiga ljud för mig. Det är inte deras bästa album, vilket man väl inte heller kunde väntat sig, men det är ett rimligt slut. De var aldrig intresserade av att sluta pröva sig fram. Synd att omslaget är så superenkelt och trist, även för oss som gillar kulören så mycket att vi köpte den färgade vinylen. Är de där snedställda kvadraterna - likt mycket i Saint Etiennes värld - en referens till något?

Bob Stanley har i år även satt samman fyra samlingsskivor för Ace Records. ”Chip Shop Pop” samlar bortglömda låtar från sjuttiotalets låtskrivarfabriker på Denmark Street i London. ”Liverpool Sunset” är musiken som följde från staden efter Beatles genombrott. ”American Baroque” och ”Safe in My Garden” innehåller musik av en sort jag älskar, omväxlande (eller samtidigt) vemodig och solskensglad pop som bär sin naivitet och sina pretentioner med stolthet. Köp skivorna, för alla låtar finns inte på Spotify och så får man Stanleys fantastiska små linernotes som förklarar vem som gick vidare till att göra vad eller vem som var släkt med vem.

Dessutom fortsätter Stanley skriva om gammal musik för Patreonprenumeranter på Bob Stanley’s Record Room, helt klart värt pengarna. Så det bästa han gjort under 2025 är att tipsa om musik - och det kommer han fortsätta med.

Julkalendern: Cancelled?

Är det bara jag som missat nåt eller har ovanligt få kändisar blivit cancelled i år? Förutom Måns Zelmerlöv kommer jag inte på så många. Katy Perry kanske, hennes rymdresa gjorde inte mycket gott.

Lilly Allen lyckades stryka David Harbour från mångas listor, men kanske kommer han på sikt mötas av en våg av sympati? 

Att P. Diddy inte var någon trevlig prick visste man ju redan, så rättegången förändrade inte mycket. Och varken Sydney Sweeney eller Deborah Messing har jag brytt mig så mycket om.

Karla Sofía Gascón blev struken innan man ens visste vem hon var.

Vilka mer?

Julkalendern: Årets läsning

Att som man sitta på en offentlig plats och läsa en bok är nu misstänkt. Det är “performative reading”, poserande i syfte att ragga. Eller i alla fall dra blickar till sig. 

Att man läser en bok för sitt eget nöjes skull har tydligen blivit för absurt för att tro. 

Vad ska man då tro om en som mig, som redovisat mitt bokläsande genom åtskilliga larvigt detaljerade tårtdiagram? Jag måste ju då vara någon form av extremt avancerad “The Game”-man? 

Med den risken tänker jag nu kortfattat tipsa om några böcker från 2025 som ni verkligen borde läsa. Först "Body double" av Hanna Johansson och "Våran pojke" av Mikael Yvesand, båda med tät och drömlik stämning. 

Jag tycker också att alla ska läsa Solvej Balles "Om uträkning av omfång"-serie, inte minst eftersom de nu i del sex faktiskt börjat hålla på med just uträkning av omfång. Kommer slutet nästa år? Det blir nervös läsning.

Lina Wolfs Augustprisvinnande "Liken vi begravde" var också bra, men där vill jag tipsa om ljudboksversionen med Sissela Benn - förhöjd mustighet! Plus att man kan låtsas att man har musik i lurarna, vilket inte är performativt (ännu).

Av skönlitteratur som kommit ut i svensk översättning i år tipsar jag om Niels Fredrik Dahls "Fars rygg". Den som vill ha mer av samma tema, men mer nutida och lokalt, kan läsa Nina Wähäs "Major Virvelvind". 

Årets "alla har läst den och har en åsikt" (vilket ju inte var sant, det är det aldrig) var kanske Miranda Julys "All Fours". Klimakteriet är ett stort och växande ämne. Jag läste boken i tron att den handlade om en resa till New York, som ju även jag skulle göra, om än från annan startpunkt. Men det handlade den ju INTE om - och jag uppskattade den fortsatta oförutsägbarheten. Danska "Bara till naveln" av Linea Maja Ernst har jag däremot inte haft någon att diskutera med. Den var bitvis väldigt irriterande, bitvis träffsäker.

För den som vill ha ett julklappstips för släktingen som bara läser fackböcker, eller släktingen som skulle orka läsa fackböcker om de bara var lite kortare och roligare: Carl Mikael Waern-Carlssons “Medelsvensson under 700 år”. I transparensens namn så känner jag denne forskare och hörde därför också under hela läsningen hans röst. Ljudboksversion verkar dock tyvärr saknas.

Ha en fin läsjul!

Julkalendern: Årets låtar

Lagom till sista helgen innan jul, här är spellistan med de 100 bästa låtarna från 2025. 

Som vanligt en låt per artist, men ganska snällt när olika artister gästat varandra. Låtarna är inte rankande, utan lagda i lyssningsvänlig ordning. Det börjar lugnt, blir mer stökigt och slutar sedan närmast meditativt. Hitta en startpunkt utifrån din sinnesstämning. 

Här borde finnas något för (nästan) alla. Det är pop och soul och rock och rap och jazz och folk och house och disco och indie och country. Det är brittiskt, amerikanskt, svenskt, brasilianskt, franskt, tyskt, spanskt, turkiskt, nyazeeländskt, australiskt och säkert flera andra nationaliteter. Det är hits och det är udda spår ingen bryr sig om. Det är favoriter och nykomlingar. 

Varsågoda: Extra allt 2025!

Julkalendern: KPop Demon Hunters

Jag såg inte många nya filmer i år. Men jag såg “KPop Demon Hunters” och var därmed i kontakt med tidsandan. 

Filmen var en bidragande orsak till att det i oktober för första gången på 35 år inte låg någon hiphop över huvud taget på Billboards topp 40. Den var helt bortjagad. I stället var topplistan övertagen - likt demonernas mönster som sprids över huden - av ett halvdussin låtar från detta soundtrack. 

Men huvudsakligen var listan så klart fylld av den oundvikliga Taylor Swift. 

Så årets viktigaste fråga är kanske om Taylor tjänar Gwi-Ma eller stärker Honmoon?

Julkalendern: Covers

För att ni ska slippa så har jag lyssnat igenom en ström av onödiga covers från 2025. Jag har sorterat bort dem, allt medan jag funderat på varför någon tyckte att det behövdes ytterligare en inspelning av just den här väldigt kända låten, utan vare sig tillägg eller avdrag.

Så har jag vaskat fram en kortare spellista med bra covers från året som gått. Och visst finns det några halvt onödiga covers även där. Även jag uppskattar att få höra Josh Rouse sjunga "Somebody's Baby" (Jackson Browne), Olivia Dean göra "The Dress" (Dijon), Courtney Barnett köra "Lotta Love" (Neil Young) - jag gillar originallåtarna och jag gillar artisterna, så summan blir större än delarna.

Men en oväntad cover är så klart roligare, som när Kieran Hebden och William Tyler släppte en elvaminutersversion av Lyle Lovetts "If I Had A Boat". Jag gillade också när Hebden som Four Tet tog sig an Mazzy Stars "Into Dust". Även om det väl snarare är en remix så fick den vara med.

Årets bästa cover? Det är när Dawn Richard ovan på en låt av Joseph Shabason sjunger delar av flera olika Sade-låtar.

Varsågoda: Extra allt covers 2025!

Vilka covers har jag missat?

PS: Den långa spellistan med årets 100 bästa låtar kommer senare i veckan!

Julkalender: Missade konserter

I år missade jag Fire Aid i Los Angeles, Amaro Freitas på Fasching, Kamasi Washington på Fållan, Romy på Fållan, Håkan Hellström på Ullevi, William Tyler på Kollektivet Livet, hela Way Out West, Cleo Sol och Sault på Victoria Park i London, Alabaster dePlume på Fasching, Mac Demarco på Fållan, Radiohead på Europaturné, Say She She på Debaser Strand och massor av annat. 

Men jag såg Rogê på Fasching och Popsicle på Fållan.

Jag såg Fleeting Temples göra sin allra första konsert på Sherlocks pub i Uppsala.

Och jag såg bob hunds sista konsert på Zinkensdamm. För jag tror verkligen att det blir den sista, efter Jonas Jonassons tårar vid sista applådtacket. Det var en fin kväll, om än lite underligt utdraget med en paus med mellansnack mitt i en konsert. Stackars Helena Lindegren och Johannes Bah Kuhnke fick prata på i tomgång som sportkommentatorer. 

Annars var det en perfekt påminnelse om att bob hund har betytt så mycket för så många, ur flera generationer av musiklyssnare. "Ni får ni klara er själva" tror jag Thomas Öberg sa.

Till nästa år har jag redan bokat Emmylou Harris farvälturné. Vilka blir sportkommentatorer då?

Julkalender: Kulturdebatter vi vill glömma

• 
  Läser litteraturkritiker böcker? 
• Är det okej av Aase Berg att kalla en recensent “fitta”? 
• Kommer det någonsin ett år utan minst tre litteraturkritikdebatter? 
• Borde Sabrina Carpenter ha ändrat sitt skivomslag? 
• Borde Justin Timberlake låta publiken ta över sången på sina konserter? 
• Var det rätt att outa det otrogna paret på Coldplaykonserten? 
• Har Sydney Sweeney great jeans? 
• Vem har egentligen rätt att uppträda i pausen på Superbowl?
• Är Christoffer Wollter sexmissbrukare? Eller bara kåt på uppmärksamhet? 

Så jo, även 2025 fanns det kulturdebatter så att det både räckte och blev över. Däremot uteblev väl till stor del debatten om det till slut var rätt urval i Trädgårdhs kulturkanon. Det kanske var ungefär lika intressant som Quentin Tarantinos oombedda dissning av Paul Danos skådespelartalang.

Julkalendern: Äkta?

Tror ni att det här är en äkta Lolafubu? Eller fejk, en så kallad Lolafufu?

Julkalendern: NYC

Rakt emot tanken på att undvika (ignorera/straffa/bojkotta) ett USA som glider åt fel håll, över kanten, så åkte jag till New York City i somras, med hela familjen. 

Nu är ju inte New York City det egentliga USA, men ändå. Jag läste Martin Gelins sorgsna farväl i bokform, som riktade en bitter udd även mot de priviligerade Brooklynintellektuella som pratar, men mest spelar med i status quo. 

Som redan har märkts i den här julkalendern har USA stört mig i år. Det finns mycket värre som har hänt i andra delar av världen, men man tänker ju att USA ska veta bättre. Det tog därför emot lite att boka resan och det kändes lite extra nervöst att vänta i kön till Immigration. Skulle de be att få kolla igenom mina konton i sociala medier? (Hur många Negroni är det okej att ha lagt upp på Instagram för att bli insläppt i Trumps USA?) 

Dessutom hade vi hört att även New York som stad hade förändrats på sistone. Fler tomma butikslokaler, fler hemlösa, marijuanarök överallt. 

Men så kommer man dit. 

Bokhandlarna är proppfulla och charmigt överbemannade. Brooklyns kvarter med brownstonehus har alltid en skuggig sida av gatan. Tacos från en food truck parkerad bredvid ett skolbussgarage är typ de bästa jag ätit. Skyltar om “best pizza in New York” ljuger, men det är ändå en jäkligt bra slice man får. På Lower East Side finns en butik som heter Sweet Pickle Books, där den som lämnar in begagnade böcker får en burk pickles i utbyte. Ovanför vågorna vid Rockaway Beach svävar drönare som spanar efter hajar. Man kan sitta i vilket gathörn som helst och se folket passera. 

Och man kan se “Hamilton” på Broadway, där den ska ses, i “the greatest city in the world” som systrarna Schuyler sjunger. Det är det väl fortfarande?