”International” avverkar typ nio genrer på tolv spår och lutar lite för tungt åt synthiga ljud för mig. Det är inte deras bästa album, vilket man väl inte heller kunde väntat sig, men det är ett rimligt slut. De var aldrig intresserade av att sluta pröva sig fram. Synd att omslaget är så superenkelt och trist, även för oss som gillar kulören så mycket att vi köpte den färgade vinylen. Är de där snedställda kvadraterna - likt mycket i Saint Etiennes värld - en referens till något?
Bob Stanley har i år även satt samman fyra samlingsskivor för Ace Records. ”Chip Shop Pop” samlar bortglömda låtar från sjuttiotalets låtskrivarfabriker på Denmark Street i London. ”Liverpool Sunset” är musiken som följde från staden efter Beatles genombrott. ”American Baroque” och ”Safe in My Garden” innehåller musik av en sort jag älskar, omväxlande (eller samtidigt) vemodig och solskensglad pop som bär sin naivitet och sina pretentioner med stolthet. Köp skivorna, för alla låtar finns inte på Spotify och så får man Stanleys fantastiska små linernotes som förklarar vem som gick vidare till att göra vad eller vem som var släkt med vem.
Dessutom fortsätter Stanley skriva om gammal musik för Patreonprenumeranter på Bob Stanley’s Record Room, helt klart värt pengarna. Så det bästa han gjort under 2025 är att tipsa om musik - och det kommer han fortsätta med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar