Jag känner en som är väldigt lik sin far. Eller i alla fall var han i sin ungdom väldigt lik sin far.
En gång, det här var 1988 och han som var så lik sin far var väl tolv år gammal, skulle de två gå på bio tillsammans. Kanske skulle de se "Crocodile Dundee", "Vem satte dit Roger Rabbit?", "Big" eller nåt.
De kommer fram till biljettluckan (det här var 1988 och biografer hade biljettluckor) och ber om två biljetter.
"Sådan far, sådan son?" säger hon i kassan.
"Jo" skrattar de, för de har hört det förut.
De får sina biljetter, går in och sätter sig och filmen börjar. Det är varken en storviltjägare i New York, en tecknad kanin eller Tom Hanks som barn. Det är "Sådan far sådan son".
För er som inte minns den så var det en inte särskilt framgångsrik komedi där Dudley Moore och Kirk Cameron bytte kropp. Ungefär som "Big", men sämre.
Den här anekdoten är inte tillräckligt rolig att berätta - egentligen - om det inte hade varit för att det nu går en ny film som också heter "Sådan far, sådan son". Den enda skillnaden verkar vara att man i titeln den här gången faktiskt använder ett komma. Och att det inte är en komedi, utan någon slags fruktansvärt hjärtskärande gråtattacksframkallare (jag har bara sett trailern, men redan den knäckte mig).
Jag ser fram emot att någon i framtiden kommer klicka på Netflix för att se det japanska gråtfilmen från 2013 och i stället får Dudley Moore i bakvänd 80-talskeps.
Även det kommer bli en anekdot som inte är tillräckligt rolig att berätta - egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar