Först ligger "Lazy Bones", en instrumental ouvertyr av den typ som gör att man alltid påbörjar lyssningen från spår 2. Men sedan kommer "From the Halfway Line" med sorgsna gitarrer rakt från "On the Beach".
På "Without A Crutch (2)" börjar som la-la-la-andet från "Everybody Knows This Is Nowhere" flyttats till "Cripple Creek Ferry". Alexis Taylor går hela vägen till country med banjo och munspel. Dessutom är det här det första han sjunger:
If I don't know where I am today / It's not because I'm far away / Or even 'cause I drink too much / But then again not quite enough
Självklart är det mer elegant formulerat än Neil Young, men "Elvis Has Left the Building" är den sortens fåordiga funderingar om rock och kändisskap som Young hade kunnat skriva. På ett annat spår sjunger Taylor att ju äldre han blir, desto närmare känner han sig till åldringarna.
Men även om en låt heter "Dolly and Porter" så återgår albumet snart till mer väntade trakter för Taylor, minimalistiska, blue-eyed-soul-aktiga stängningsdagsballader som hade kunnat ligga sist på en Hot Chip-skiva.
Om mig själv kan jag säga att ju äldre jag blir, desto närmare känner jag mig sistaspår på Hot Chip-skivor. Jag börjar med balladerna, oavsett om de är av Neil Young eller Alexis Taylor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar