Att Amanda Bergman inte bara har en fantastisk röst, nu i gott sällskap jämfört med tidigare, utan också en bra scenstil med snygga benknixningar.
Att låtarna med Gustaf Ejstes på sång faktiskt framstår mindre störande på scen än de gör på debutalbumet "Sky City", där de känns lite som på ett Fleetwood Mac-album när det efter en fin Stevie- eller Christine-låt kommer nåt stompigt med Lindsey vid micken.
Att basisten Petter Winnberg får sjunga "Went to War". Mer av honom!
Att "Yellow Moon" är en otrolig låt, som nästan får Fibes, Oh Fibes!-mannen i publiken att gunga sig av stolen.
Att det - som sagt - alltid är en fördel att se band spela i deras egen hemstad. Det är det som gör att Reine Fiske kan dyka upp och enbart spela ett gitarrsolo i "Elefanten" och att Jonas Kullhammar och hans saxofon tittar fram ur en av logerna med solo i "Kelly". I sådana stunder är Amason inte bara en "supergrupp", utan en knutpunkt för talang.
Att det är roligt att gå på en rockkonsert som till så stor utsträckning är fri från gitarrer.
Att de spelade "I Want to Know What Love Is" (i och för sig lite för troget originalet), men med invävd "Twin Peaks"-musik, som direkt gick över i "Duvan".
Att de kom in och körde "Ålen" som extranummer. Av någon anledning har de ju inte tagit med den på albumet, men däremot tagit med äldre låtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar