Adrianne Lenker har i år släppt en låt med en refräng som går så här:
This whole world is dying / Don’t it seem like a good time for swimming / Before all the water disappears?
Några fredagar orkade jag tänka utanför boxen och göra något annat, som en Toronto, en Greenpoint eller någon typ av Old Fashioned-variant. Å andra sidan fick det några fredagar även bli något så okomplicerat som ett glas cava eller en Sprite.
Varsågoda: Extra allt covers 2024!
Vad som gör en bra cover varierar, så just de här låtarna har hamnat i listan av olika skäl.
En del gör en fantastisk låt nästan lika bra som originalet, men annorlunda. Andra gör något helt eget. Vissa artister skulle kunna sjunga telefonkatalogen, så när Nick Cave gör "La vie en rose" kan det knappt bli dåligt.
Å andra sidan: jag tog inte med Beyoncés "Blackbird" eller PJ Harveys "Love Will Tear Us Apart" - två rätt blir ibland inte dubbelrätt.
Några instrumentala versioner är med: norska Orions Belte gör en XXXTENACION-cover (inte varje dag), Kamaal Williams fick vara med trots att jag tror att han numera är cancelled och Molly Lewis visslar sig igenom "Porqué te vas?"
Några fick vara med genom att göra covers på sig själv, som Kalle J som spelat in en italiensk version av "En smärta jag är van vid".
Två är från hyllningsalbum där olika artister tolkar Haroumi Hosono respektive Margo Guryan - där hade flera kunnat få vara med. Andrew Bird och Madison Cunningham skar på andra ledden och gjorde cover på hela "Buckingham/Nicks"-albumet. På min spellista fick Stevie Nicks även med en till låt.
Den ende andre originalartist som fick med två var Arthur Russell. "Love Comes Back" är en av Russells mest underskattade sånger. Bruno Berle gör den väldigt fint - så fint att jag utnämner den till årets bästa cover.
Det är en ganska slö liknelse, men på "Raat ki rani" är Arooj Aftab som Sade på urdu. Men med mellansnack som en Nooshi Dadgostar från Manhattan.
Bättre AI-produkter användes av New York Times som bad Curtis Sittenfeld och ett AI-program skriva varsin novell utifrån samma prompt. Det var inte svårt att se vilken som var den äkta Sittenfeld, men AI-versionen var i alla fall text som hängde ihop.
Sittenfeld var ju med i leken, men Scarlett Johansson blev sur när hon fick sin röst snodd till ChatGPT. Det känns ju bara slött av OpenAI med tanke på ”Her”, där Johansson är rösten till en mjukvara.
Ett underligt tjafs uppstod om vem som förtjänar cred för ett AI-skapat konstverk. Det är nog bara att vänja sig, sådana bråk lär bli vanliga framöver. ”Jag promptade först!”
Andra knasiga saker under 2024 är svåra att veta om de går att skylla på AI. Prinsessan Kates underliga familjebild, var det bara dålig Photoshop eller en AI-bildmanipulering?
Och epadunklåten i Melodifestivalen, skrevs den av AI eller av människor? Vilket av svaren är mest deprimerande?
Som jag skrev tidigare i höstas, tur att jag lyssnade på N. Tulls musik innan jag förstod vem han är, det hade absolut påverkat mig. Jag hade nog ändå tyckt att det är låter fantastiskt, men ändå.
Kommer det ett helt album i den här stilen nästa år?
Om Jocke Bergs andra projekt hade mottagits med större entusiasm (vilket hade krävt att de var betydligt bättre) hade detta kanske inte behövt hända.
Men ja, det är ju kul för killarna att de vill spela och ha kul. Eller i fallet med Oasis, att de vill tjäna pengar.
Återföreningsfebern drabbade i år även Linkin Park, No Doubt, A*Teens och Ronny och Ragge. Fortsätter det så här så kommer Solstollarna snart åka på turné.
Under tiden meddelade bob hund att de lägger ner, men först efter ett rejält farväl nästa år. Vi får väl se om de verkligen håller vad de sagt, man jag tror faktiskt att det blir så. Det känns som om Öberg och kompani är några av få i rockvärlden som är tillräckligt tjurskalliga för att inte återförenas.
Retrosoulen fortsätter, det är många som vill släppa musik som låter exakt som om den kom från 1965-68. När jag för en bilresa hade gjort en spellista med bra låtar från 2024 reagerade min vän med "är det här från I ÅR?!?" mer än en gång. Jalen Ngonda, Liam Bailey, Don West - jag tittar på er
Ibland blir man ju fundersam, är det kanske i själva verket en återutgivning jag har hittat?
Baby Rose samarbete med BADBADNOTGOOD är helt klart från i år. De sex låtarna på EP:n "Slow Burn" de släppte i våras känns däremot som från en annan tid, klassiker med hjärta och smärta. Och Baby Rose själv låter som en gammal själ, men fyllde bara 30 i somras.
Att det i år blev möjligt att anses snygg som man även om man påminde lite om en gnagare, det var väl fantastiskt.
Underligt dock att någon tycker att Jeremy Allen White (från "The Bear") skulle tillhöra denna grupp - han är väl väldigt långt från en gnagare?
För den som vill påminna sig om alla turer så är Wikipediaartikeln om bråket så pass lång att den räcker som läsning ända fram till dopparedagen.
PS: Som illustration - när årets julvärd Spike första gången dök upp i Peanuts, utsvulten. Och Lucy tycker att han ska få en stek, alltså biff, alltså beef.
