Wes Andersons Spider-Man

Som The Criterion Contraption konstaterat: "Anderson also serves as a convenient target for people who don't like people who like movies by Wes Anderson. And they have a point."

I förlängningen är det så klart så att om man är en som gillar hemmagjorda Wes Anderson-versioner av filmer, då bryr man sig inte om att man inte blir gillad av folk som inte gillar hemmagjorda Wes Anderson-versioner av filmer bara för att de inte gillar folk som gillar hemmagjorda Wes Anderson-versioner av filmer. Detta trots att de i det fallet ännu tydligare har en poäng.

Tack till Karin för tipset!

Äntligen bland vildingarna

Nu har jag sett den, till slut, efter att ha sumpat chansen i New York i höstas.

Men nu, äntligen har jag sett den, mer än fyra år senare. Det var så länge sedan jag för första gången nämnde här på Extra allt att Spike Jonze skulle göra film av Maurice Sendaks barnboksklassiker "Till vildingarnas land".

Då klumpade jag ihop den med klassiska icke-filmatiseringar som "Räddaren i nöden", "Dumskallarnas sammansvärjning" och "Fletch - the prequel". Ingen av dem har rört på sig, men "Till vildingarnas land" blev av. Jag vill inte lägga till "till slut", för den långa väntan har inte varit förgäves. Vi ska vara väldigt glada att Disneyversionen inte blev av på 80-talet.

I Disneyversionen hade inte Max fått vara annat än en busig pojke, kanske maximalt en bråkig pojke. Jämför provscenen i klippet. Den scenen finns i Spike Jonze film också, men där jagar inte Max hunden ner för trappen med tungan hängande utanför, utan med en gaffel i handen. Precis som han ju gör i boken, men det är mycket mer obehagligt med en verklig pojke som håller en verklig gaffel mot en verklig hund.

Max får vara en verklig pojke, med frustration, ilska, besvikelse, fantasi och glädje. Som tur var är nioåringen som spelar Max, med det otroliga namnet Max Records, fantastisk.

Det är vildingarna också. För Disney hade vildingarna inte fått vara så här jordfärgade, så här skitiga, så här tjafsiga och bråkiga. En manlig vilding hade inte fått heta Carol. En kvinnlig vilding hade inte fått heta KW.

Man kan tycka att "Avatar" har fantastiskt effekter, som suddade ut gränsen mellan animerat och verkligt. "Till vildingarnas land" gör det ännu mer. Hela filmen är organisk, i brist på bättre ord.

Den enda förklaring jag kan tänka mig till att "Till vildingarnas land" inte är Oscarsnominerad för visuella effekter är att juryn helt enkelt trott att det inte är effekter. De måste trott att Spike Jonze har gillrat snaror, fångat in några vildingar och tämjt dem till skådespelare.

Kanske är det precis vad han har gjort, med "bakom kulisserna"-filmer om brittiska dataanimatörer enbart som dimridåer. Kanske är det därför det tog sådan tid.

Straxmix

Om det skulle varit Supermix på El Mundo i kväll, men det är det inte för vårterminen börjar först i mars, och om jag skulle stått där och fått välja Kvällens Sista Låt, då hade det nog blivit den här:

Badly Drawn Boy - "Just Look at Us Now" (2009)

Femtio ord

Slutgiltigt
Om nästa snytning är början på kollapsen blir jag inte förvånad. Om det bara är utför efter den.
Blodet i näsduken och blodsmaken i munnen tar inte slut. Jag vänds ut och in, men jag vet ju vad som finns här inne. Utförsbacke, då behöver man ju inte trampa.

Blir Bigelow historisk?

Årets Oscarsnomineringar har kommit. Mycket "Avatar", "Precious", "Inglourious Basterds", "Up in the Air" och "Up".

Det verkligt intressanta, det rent utav historiska priset, kan bli Bästa regissör.

Kathryn Bigelow blev som väntat den fjärde kvinnan någonsin som nomineras till det priset. Tidigare har Linda Wertmüller, Jane Campion och Sofia Coppola fått gå hem tomhänta, men hyllade "The Hurt Locker" har chansen att för första gången låta statyetten för regi gå till en kvinna.

Därför kommer det kännas extra surt om det till slut ändå blir James Cameron.

Ingen mer J.D. Salinger

Det är ju underligt. När min favortiförfattare dör, då tappar jag orden.

Jag får inte ur mig något. För att förklara varför jag än i dag gillar "Räddaren i nöden" måste jag förklara varför jag fastnade för den när jag först läste den, och då måste jag ta itu med det övermäktiga att förklara hur jag var som 14-åring. Det är övermäktigt att få ner på papper, men jag minns det. Jag minns det varje gång jag ser Per Åhlins pocketomslag. Jo, han som gjorde "Dunderklumpen" och "Karl-Bertil Jonsson".

Delfinutgåvan var den min mamma hade. Eller ja, har. Jag försökte behålla den, men det gick inte för sig. Jag har fått köpa egna exemplar. Ja, jag har flera exemplar av just den utgåvan i bokhyllan.

Förresten, jag tog mig inte an bokhyllan i helgen. Det enda jag läste, för jag vet inte vilken gång i ordningen, var "A Perfect Day for Bananafish", första novellen i "Nine Stories". Muriel Glass som målar naglarna och låter telefonen ringa fem-sex signaler innan hon svarar. Seymour Glass på stranden, Seymour Glass i hotellhissen, Seymour Glass sittande på hotellsängen bredvid Muriel som somnat.

Sedan, ingen mer Seymour Glass. Och nu, ingen mer J.D. Salinger.

Litteraturlördag

If you really want to hear about it...

"What really knocks me out is a book that, when you're all done reading it, you wish the author that wrote it was a terrific friend of yours and you could call him up on the phone whenever you felt like it. That doesn't happen much, though. I wouldn't mind calling this Isak Dinesen up. And Ring Lardner, except that D.B. told me he's dead."

Och nu är J.D. Salinger där också, där med Ring Lardner.
Inte för att det gick att ringa honom ens innan han dog, men ändå.
It makes me feel sad as hell, though. It really does.

When you hold me

Hot Chip - "I Feel Better" (2010)

R. Kelly Premium

Tid på motionscykeln är mest till för att se till att hjärtmuskeln ska klara påfrestningen det innebär att vakta ett biljettsläpp.

Klockan 09.57 i förmiddags satt jag framför datorn, föreberedd genom att redan ha loggat in på Livenation, och uppdaterade sidan om och om igen, för att till slut få beskedet att de släppts. Biljetterna till R. Kelly

Och så visade sig att jag behövde välja mellan biljett till ståplats och "Premium Circle". Varför kunde de inte förberett mig på det här? Vad är vad? Är "Premium Circle" bättre, bara för att det är dyrare? Visst finns det riktiga rikingar som är beredda att betala mer för VIP-platser, som är egentligen är längre från scenen men mer avskilda? Finns det en skiss? Skit i det, jag hinner inte kolla, det kan bli slutsålt NÄR SOM HELST, folk har ju twittrat sönder det här biljettsläppet!

Och förresten, hur "Premium" kan något över huvud taget bli inne på Fryshuset?

Jag pallade inte trycket, stressen, anspänningen. Ståplats eller Premium Circle? Jag köpte en av varje.

El Mundo, onsdag

I mitt förra inlägg sådde jag frön till Facebookgruppen "Vi som stödjer kortväxta discjockeys rätt i samhället". Imorgon onsdag står Fredrik och jag bakom utrustning placerad mer normalt i höjd, på El Mundo.

Det här är alltså inte den officiella säsongspremiären för Supermix, den kommer senare. Men jag tror att det blir en liknande kväll. Nya Hot Chip-låtar, lite Womack & Womack, någon konstig remix, några lofi-band som vill spela västkustrock, trevliga drinkar och god atmosfär. Välkomna!

Mot nya DJ-höjder

I lördags spelade jag skivor på Grill tillsammans med Fredrik. Det är Fredrik där till vänster, den ende av oss med fötterna på jorden.

CD-spelarna var placerade så högt att jag inte kunde läsa displayen stående på golvet, så jag fick klättra lite. Utifrån de vingliga förutsättningarna tycker jag nog att taktmixarna var väldigt stabila.