SNL50

I dag är det femtio år sedan första avsnittet av Saturday Night Live sändes. Då hette det NBC’s Saturday Night, med George Carlin som värd och Janis Ian och Billy Preston som musikgäster.

Passande nog är det lördag i dag också. I kväll är Amy Poehler värd och hon får presentera Role Model.

Själva femtioårsfirandet klarades obegripligt nog av redan i februari, för att själva grejen var femtio säsonger. Men valet av Poehler för denna kväll känns väl speciellt, hon är ju ändå SNL royalty. (Och en av mitt livs största kändisspottings, när jag såg henne i receptionen på Chateau Marmont.)

”Av alla dina specialintressen är det här svårast att förstå” sa en gång en vän om att jag brydde mig så mycket om SNL. Det här var dock någon gång för femton år sedan. Sedan dess har jag tappat lusten att se skådisar utan närvaro läsa repliker från cue cards i sketcher med förutsägbara upplägg, omtuggade för femtielfte gången. Ursäkten att de ju faktiskt behövt få ihop en hel show på en vecka känns så tunn, ingen har väl tvingat dem att använda mindre tid än nödvändigt?

Men ändå… programmet har ju något. Upplägget är så dumt och medvetet försvårande, men rent och till stor del oförändrat i femtio år. Och ibland lyckas de, ibland lyckas de något så överjävligt. 

Jag lyssnar nu ikapp Lonely Islands och Seth Meyers podcast om deras år på 30 Rock - det är omöjligt att inte ryckas med i entusiasmen. Och de har rätt att de där åren var ”an golden era”. Wiig, Poehler, Forte, Armisen, Hader, Rudolph, Sudeikis, Fey - helt sjuk koncentration talang. Det är dock förutsägbart att tycka att den SNL-generation man såg mest av i lättpåverkad ålder även var den bästa.

Vi får se när snart 81-årige skaparen och demonproducenten Lorne Michaels kliver av - och till vem han lämnar över. Kanske gör han det ikväll?

Negroni Week: Boulevardier

Tid för en sist drink under Negroni Week? Kanske en helt vanlig Negroni? Eller dess amerikanskfranska kusin Boulevardier?

Från början var väl helt enkelt en Negroni med gin utbytt mot bourbon, med tre beståndsdelar i lika delar. Men sedan har allt fler börjat rucka på proportionerna.

Boulevardier

• 4 cl bourbon
• 2 cl Campari
• 2 cl röd söt vermouth

Rör den med is, men sedan kan man välja att som med en Negroni dricka den i ett glas med en stor isbit eller ”up” i ett coupeglas. Den senare är vad amerikanfransken David Lebovitz föredrar, så gör gärna det! Dricker man den hyfsat snabbt är det ingen skillnad i spädning, enbart i temperatur. Och så klart i känsla - man känner sig mer fransk med en coupe.

Negroni Week: färdigblandat?

I dag reder vi ut om en hemblandad Negroni är bättre än en köpt färdig i flaska. Svaret är ja. Tack för i dag.

Det lite längre svaret är att de två varianter som vi blindtestade mot båda inköptes i USA. På Systembolaget finns ingen färdigblandad Negroni, oräknat alkoholfri Nejgroni, som ju inte låtsas vara en Negroni.

Varken Tanquerays version eller No 21 Negroni (blandad i Italien) skiljer sig från en ”riktig” drink i färg, men i smak var de tydligt snällare, sötare, mindre bittra. Det var inget problem att skilja dem från en gjord från scratch.*

Så fortsätt blanda själv: gin, Campari och söt röd vermouth (till exempel Cocchi storico).

* ”If you want to make a Negroni from scratch, first invent the universe” som Carl Sagan aldrig sa.

Negroni Week: Michaels Negronino

I dag tipsar jag om ännu en ljusare Negroni.

Ingen tror väl förresten att jag gör anspråk på att ha komponerat de här recepten själv? Bara för att jag inte aktivt har creddat upphovspersonerna? Ibland är receptet urgammalt, ibland är det någon New York-bartender som påstås ha uppfunnit något 2007. Hur som helst, det är inte jag.

I dag creddar jag dock, eftersom upphovsmannen verkar vara den jämtländske bartendern Michael Ternqvist, som tipsade om denna på sitt Instagramkonto @oldmaninthebar

Michaels Negronino

• 3 cl Amaro Nonino
• 3 cl Luxardo Bitter Bianco
• 3 cl Cucielo Bianco

Rör med is, häll upp i ett glas med en stor isbit, garnera med apelsinskal.

Det är mycket på gång i denna drink, kanske känner man till och med smaken av smörkola. Kanske är detta inget du hinner sno ihop till fredagsdrinken, eftersom alla tre ingredienserna är beställningsvaror på Systembolaget.

Inlägget på Instagram finns här.

Negroni Week: Negroni Bianco

I tisdags tipsade jag om en bergamottig variant av vit Negroni. Det finns många olika idéer om hur man gör någon slags Negroni utan Campari och röd vermouth, som ju ändå är själva huvudpersonerna. Min favorit är den här.

Negroni Bianco

• 3 cl gin
• 3 cl Luxardo Bitter Bianco
• 3 cl söt vit vermouth

Rör med is och sila upp i ett glas med en stor isbit. Garnera med citronskal.

Luxardo Bitter Bianco behöver man beställa från Systembolaget.

Negroni Week: Sharona

En Negroni blir mindre alkoholstark om man byter ut ginen (drygt 40 procent) mot Manzanillasherry (15 procent). Men då är det så klart inte en Negroni längre…

Sharona (eller Sharon)

• 4,5 cl Manzanillasherry
• 3 cl röd söt vermouth
• 2,25 cl Campari

Rör med is, häll upp i ett glas med en isbit eller i ett coupeglas. Garnera med en bit apelsinskal.

Negroni Week: Negroni Bianco Italicus

Negroni Week fortsätter! I dag tar vi en variant på en vit Negroni.

Negroni Bianco Italicus

• 3 cl gin
• 3 cl Italicus
• 3 cl torr vit vermouth

Rör med is, häll i ett glas med en stor isbit, dekorera med en bit citronskal eller en oliv.

Italicus ger en smak av bergamott, vilket är trevligt.

Negroni Week: Cin-Cyn

Det är Negroni Week! Och om jag orkar ska jag varje dag tipsa om en variant av denna trevliga drink, så kan ni fundera fram till helgen. Vi börjar med ett enkelt ingrediensutbyte.

Cin-Cyn

• 3 cl gin
• 3 cl röd, söt vermouth
• 3 cl Cynar

Rör med is, häll upp i ett glas med en stor isbit, dekorera med apelsinskal.

Lite mindre bitter än en vanlig Negroni, av att byta ut Camparin. Cynar är en italiensk apertivo gjord på bland annat kronärtskocka. Den finns i Systembolagets beställningssortiment.

bob hund

En sak jag saknar med att ha ett fanzine var att bara kunna ringa upp något skivbolag eller någon manager och be att få intervjua en musiker - och senare sitta i telefon eller i ett rum i samtal med en intressant person.

Tyvärr använde jag den möjligheten för lite när vi hade fanzinet Austin på nittiotalet. Jag var för feg eller lat för att jaga fatt på de artister jag ville skriva om. Eller så förberedde jag mig dåligt för de intervjuer som blev av och hoppades på att personkemi skulle räcka för en bra pratstund. Så blev det inte alltid. De två ynka numren av Austin är därför inte så bra.

Jonas Jonasson i bob hund minns jag däremot som ett bra telefonsamtal och det är en fin liten intervju. (Och väldigt medvetet att låta någon annan än sångaren få komma till tals, vilket blir särskilt kokett när frontmannen i fråga är Thomas ”citatmaskinen” Öberg.)

Det här var vintern 1996/97. Bandet hade släppt sin andra fullängdare, den som väl egentligen inte hette men nu alltid kallas "Omslag: Martin Kann". 

Några citat ur artikeln:

"Jag och Thomas började spela kring -81. Vi träffades när han såg mig köpa en Kraftwerkskiva och så började vi prata. Vi spelade ren syntpop. Vi visste inte så mycket, men vi försökte. Det var mest ljud och lite melodier och ibland någon smäll. Det bästa vi visste var att lägga in en smäll."

"Jag tycker inte om när man inte spelar på syntarna, utan bara låter för att låta."

”Det som är speciellt med oss är att vi så mycket spelar en grupps musik. När vi alla är nöjda med vad vi gör så bildar vi en väv.”

”Jag trivs mycket bra med min roll på scen, fast jag har mycket att göra. När jag inte spelar finns det alltid knappar att trycka på.”

Bilderna i artikeln är från hösten 1996, när bob hund spelade i Falun. Det var en väldigt fin konsert. Några av våra falukompisar fick vara med och spela blås på "Sommaren rasar". Och vid något tillfälle var en till oss närstående lillebror uppe på scenen och gav basisten Mats axelmassage, medan Mats fortsatte spela.

I dag spelar bob hund sin allra sista konsert. Jag tror inte det blir några axelmassager från publiken. Men kanske kommer Jonas och Thomas lägga in en smäll?

PS: Jag har försökt lista mina tio favoritlåtar med bob hund. Så här blev det.

Musikåret 2025 - andra kvartalet

Det är antagligen bara jag, men musikåret 2025 känns fortfarande inte fantastiskt. 

Det är dock fortfarande knepigt att sålla fram endast 25 låtar från de tre senaste månaderna, men jag jobbade mot klockan och har nu fått ihop en spellista.

Pulp och Saint Etienne är med, som om 90-talet aldrig tog slut. Yung Lean gör sin debut på en av dessa listor. Jorja Smith, El Perro Del Mar, Unknown Mortal Orchestra, Four Tet och Nilüfer Yanya har - så att säga - varit med förr.

Så varsågoda: Extra allt 2025 Q2!

Och glad sommar!

Good night, Bob, Pete & Sarah

Det här med att Saint Etienne har sagt att deras kommande album blir deras sista, det går ju helt emot det jag skrev i december om att de nu hittat en stil att åldras i.

Men det är så klart bra att kasta in handduken innan man ballar ur.

Jag har skrivit mycket om Saint Etienne här på Extra allt under åren. Det kommer nog ändå behöva bli en rejäl summering i höst.

Vårmusik

Det är nästan så att jag känner att det inte blivit vår på riktigt om jag inte färdigställer en spellista med mjuk musik med många flöjter.

Det stämmer så klart inte, men eftersom jag ändå samlat på mig en hel del passande låtar så kan jag lika gärna lägga ihop dem.

Jag tror att jag som ofta kommer att låta påsken ljudsättas av verkliga fåglar i träden, Floating Points och Pharoah Sanders "Promises" samt Damien Jurado.

Men det behövs flöjter. Och även en gnutta mer sväng, så det har jag samlat. En del brasilianskt blev det, och spanskt, italienskt, japanskt och libanesiskt. Precis som våren så påminner musiken om att det finns en hel värld där ute.

Så in och lyssna på Ronnie Vons "Baby de tal", en fantastisk brasiliansk låt från 1970 som tog mig igenom de sista veckorna av kvarhängande vinter.

Varsågoda: Extra allt vår 2025!

Tidigare våriga spellistor finns här, här, här, här och här.