lördag, december 30

Avsluta året med en Supermix

Sist av alla (?) släpper nu Supermixtrion vår sammanfattning av musikåret 2017. Alldeles lagom till nyårsfesten, eller förberedelserna inför.

Här har Sara Martinsson, Fredrik Bergh och jag lagt ihop de 100 bästa och mest Supermixiga låtarna från året som gått.

Kanske kan ni gissa vem av oss tre som valt vilka låtar, men det fanns ganska mycket vi var överens om också. Till exempel Stormzy. Där var problemet mest att välja vilken låt han skulle få med. Sara vann (för hon fyllde år).

Så här är hela listan. Från en mjukt poppig inledning till ett mer minimalistiskt dansgolvsslut. Om du startar den strax efter klockan 17 på nyårsafton så kommer ditt år avslutas av att Four Tets "Two Thousand and Seventeen" tonar ut.

Varsågoda: Supermix: hits 2017

söndag, december 24

Julkalendern: Läsning



Om jag då knappt alls sett på tv eller film under 2017 och inte gått på väldigt få, men inte heller väldigt många konserter, vilken kultur har jag då tagit del av? Visst, musik. Men då främst i låtform. Inget album har träffat mig tillräckligt för att bli Årets Album Med Stora Bokstäver.

Men så har jag läst en del.

Om jag räknat rätt i listan över böcker jag läst så kom tretton av dem ut i år. Då har jag tagit med Ocean Vuongs ”Natthimmel med kulhål” (från 2016) och Maggie Nelsons “Blått” (från 2009), som översattes till svenska i år.

Tretton böcker. Det är ju inte så stor del av utgivningen.

Men jag läste ju en massa annat också, inklusive några eftersläntrare från 2016 års bokflod. Sedan gick en hel del tid åt till Philip Roth. Jag läste 15 av hans böcker, men kommer ändå inte ha hunnit igenom hela bibliografin innan han fyller 85 år i mars. Jag har heller inte tagit mig tid att skriva här på Extra allt om varje bok, som planen var. Den bästa jag läste under 2017 var nog “The Counterlife”.

Och så läste jag till slut Eve Babitz. Jag hade skjutit på det, för att inte mata L.A.-abstinensen. Nu har jag den allvarligt, för “Slow Days, Fast Company” och “L.A. Woman” var fruktansvärt bra. Joan Didions "South and West", som gavs ut i år, var lite av ett motgift, med sina ärliga och lite mögeldoftande beskrivningar. Absurt att texterna inte har givits ut förrän nu, men på något sätt tröstande att påminnas om att Didion ibland misslyckades.

När jag bara hann med tretton 2017-böcker så kan man ju undra varför en av dem fick bli Per Schlingmans “I maktens öga”. Att han fick en hyfsat recension av Daniel Suhonen gjorde mig nyfiken och bitvis var det intressant med en interiör från krishantering i Almedalen, men allra mest var det fruktansvärt spekulativt. Mord och sex och "makt" utan innehåll.

Några andra svenska debutanter var bättre: Niklas Elmers "Trojkan", Emma Ahlqvists serieroman  “Ta mig härifrån” och Johannes Klenells ”Det fria ordet”, men framför allt Agnes Lidbecks “Finna sig” och ännu mer Isabelle Ståhls “Just nu är jag här”. De två böckerna tror jag också kommer åldras fint och kommer kunna sättas i händerna på barnbarn som undrar hur vi hade det på 2010-talet. Vad barnbarnen kommer säga om "En annan historia", med Lina Thomsgård som redaktör, det får historien utvisa. Förhoppningsvis "behövdes den här boken, fick man inte lära sig om de här i skolan?"

Irländska debutanten Sally Rooneys "Conversations with Friends" är mer tidlös, men det sömlösa sätt som kommunikation via mail, chatt, sms och mobiler användes gör den väl tidstypisk. Alldeles oavsett så var det en mycket bra bok.

Men allra bäst i år var Johannes Anyurus “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Så otroligt skickligt upplagd. Ingenting kändes så välbehövligt i år som en dystopi som ändå innehöll hopp.

Så därför: den boken var årets verk. Hoppas alla som inte redan läst den sliter upp sina julklappspapper och hittar det mörkblå omslaget. God jul, önskar alla på Extra allt, inklusive Pigpen.

lördag, december 23

Julkalendern: XX-tröjan


Jag hade tänkt att inte ta upp The XX i årets julkalender. De har ju alltid fått vara med som en av det årets bästa grejer så fort de rört ett finger - som grupp eller solo. Det är ett jävla tjat. Borde döpa om bloggen till E-theXX-tra allt.

Men även om jag först tyckte att årets album "I See You" var alltför anpassat till arenor så bet det sig fast, som allt trion har jag. Och det är ett av de album jag lyssnat på allra mest i år - i dessa tider av utryckta, enskilda låtar i spellistor.

Så därför känner jag mig tvingad att ha med dem även i årets julkalender. Men kanske kan jag låtsas variera mig genom att ta med deras officiella jultröja? Årets mysigaste merch.

fredag, december 22

Julkalendern: Årets låtar



Årets 100 bästa låtar är så svängiga att julvärden Pigpen plockat fram sin kontrabas.

Om ni inte behöver öva ert musicerande kan ni ju använda spellistan till att julstressa eller julslappa - det finns delar av de mer än sex timmarna som passar till alla olika sinnesstämningar.

Där finns stora hits med Drake, Tove Lo och Sampha. Där finns gamla (men inte för gamla) bekanta som Björk, Morrissey och Snoop Dogg. Där finns nya röster som Ty Senoj, Brahny och Phoebe Bridgers.

Där finns Baxter Dury som säger "salamander" och "Maserati" med mer swagger än någon annan. Där finns King Krule som låter som om han håller på att somna.

Här är den: Extra allt 2017

torsdag, december 21

Julkalendern: Hej då




Tänk vad mycket de här fina gubbarna gav oss. Tack för allt och hej då, Gösta Ekman, Hans Alfredson, Torgny Lindgren, Glen Campbell, Walter Becker och Tom Petty!

Dessutom tack och hej då till Leon Ware, Chuck Berry, Roger Moore, Martin Landau, Loffe Carlsson, Rickard Wolf, Magdalena Ribbing, Hiroshi Kamayatsu, Michael Nyqvist, Jerry Lewis, Ulf Stark, Jonathan Demme, Fats Domino, Valerie Carter, Paula Fox, John Hurt, Harry Dean Stanton
Bunny Sigler, Dick Bruna, Bill Paxton, Björn Granath, William Onyeabor, Malcolm Young, George Young, Charles Bradley, Sam Shepard, Holger Czukay, Jeanne Moreau, Lennart Nilsson, Michael Bond, Clyde Stubblefield, Bobo Karlsson, Miguel Ferrer, Maggie Roche, Al Jarreau, Chris Cornell, Adam West, Jimmy Breslin, Mary Tyler Moore, David Axelrod, Stig Grybe, Lars-Erik Berenett, Zygmunt Bauman och Peter Sarstedt.

onsdag, december 20

Julkalendern: "Baby"





Vilken av årets låtar med titeln "Baby" tyckte du bäst om, den med Baba Stiltz eller den med Tei Shi?

(Själv föredrar jag Baba, men tycker även om Tei.)

tisdag, december 19

Julkalendern: Nya namn


måndag, december 18

Julkalendern: The Internet-människorna



Ibland missar man bra musik av underliga skäl. Det finns däremot ett väldigt enkelt skäl till att jag länge inte brydde mig om LA-gruppen The Internet. Nämligen namnet.

Men under 2017 har tre av medlemmarna släppt mycket bra, egensinnigt solomaterial. Syd, Matt Martians och Steve Lacy har alla dykt upp på Extra allts kvartalssammanfattningar.

Dessutom var Lacy med och skrev och producerade "Pride", det spår jag tyckte allra mest om på Kendrick Lamars "Damn"-album. Nu senast producerade han Ravyn Leneas "Sticky".

Så jag ska möjligen omvärdera det där gruppnamnet.

söndag, december 17

Julkalendern: Årets musiksamarbeten



Årets bästa samplingar:
1. The XX “Say Something Loving” återanvände Alessi Brothers “Do You Feel It?”
2. Shabazz Palaces “Shine A Light” återanvände Dee Dee Sharps “I Really Love You”
3. Futures “Mask Off” återanvände Carlton Williams “Prison Song”

Årets bästa interpolationer:
1. Ty Senojs “Bananas” lånade från Gwen Stefanis “Hollaback Girl”
2. George Maples “Hero” lånade från Boy Meets Girls “Waiting for a Star to Fall”
3. Drakes “Teenage Fever” lånade från Jennifer Lopez “If You Had My Love”
(bubblare: THEY:s "Dante's Creek" som lånade från signaturen till "Dawson's Creek", precis som Jamila Woods "Lonely" gjorde förra året)

Årets bästa covers:
1. Yaeji gjorde Drakes “Passionfruit”
2. Jim James gjorde Beach Boys “I Just Wasn’t Made for These Times”
3. Iiris Viljanen gjorde Bonnie Tylers “Total Eclipse of the Heart” (live)

Årets mest onödiga covers:
1. Ebbot gjorde Lordes “Royals”
2. Julia Holter gjorde Depeche Modes “Condemnation”
3. Widowspeak gjorde Neil Youngs “Harvest Moon”

Årets mest påminna-om-andra:
1. “Midnight” med Jessie Ware påminde om “Bennie and the Jets” med Elton John
2. Haim påminde om Wilson Phillips
3. Dolce påminde om Ingegerd “Sudden “ Eriksson”

Årets remixar
1. J Hus ”Did You See?” Mura Masa remix
2. Charlotte Gainsbourg ”Deadly Valentine” Soulwax remix
3. Lorde ”Green Light” Chromeo remix

Årets udda samarbeten:
1. Todd Rundgren och Robyn på "That Could Have Been Me"
2. Kendrick Lamar och U2 på "XXX"
3. Lana Del Rey och The Weeknd på "Lust for Life" (eller tja, inte så udda)

Årets svårbeskrivliga remix/cover/samarbetsprojekt
1. Alexis Taylor som på "Listen With(out) Piano" bjöd in andra att tolka förra årets "Piano". Skivorna kan spelas separat, eller ovanpå varandra.

lördag, december 16

Julkalendern: Missade och omissade konserter



Jag har faktiskt gått på en del konserter i år. I alla fall jämfört med katastrofåret 2015.

Vissa band såg jag till och med två gånger. Eller ja, det var väl The XX dels på turnépremiären i Hovet, dels på Way Out West. Inte ens en hockeylada kunde helt stjäla deras innerlighet, eller så var det senaste skivans mer utfyllda, fluffiga ljud som gjorde att det fungerade. Och i Slottsskogen tycker jag att de var ännu bättre, eller så var det bara att jag inte hade tänkt se dem och det blev en bonus.

På Way Out West såg jag också lysande Sampha, hemmaglada Jens Lekman, intensive Vince Staples och dessutom Perfume Genius, Migos och Mac Demarco. Och Frank Ocean så klart.



På Kägelbanan ställde Teenage Fanclub respektive Saint Etienne till varsin återträff för nittiotalskonsertmänniskor och oproportionerligt många musikquizare. Det är jobbigt att konstatera, men det är tyvärr så att det är enklare att åldras som gitarrband än som den eklektiska pop/euro/techno-grupp som Saint Etienne är. Ändå är jag dem fortsatt lojal.

Jag såg också Mark Kozelek för femtielfte gången, nu under Sun Kil Moon-flagg. Även om sångrösten är rossligare nu så är det ändå slöseri att han medvetet ägnar den åt att pratsjunga om vardagsanekdoter än att verkligen skriva riktiga låtar. Det märktes inte minst när han framförde sitt senaste verk, skrivet på planet till Stockholm. En massa associationer om att han inte tycker man borde äta renkött och att han hatar the Hives och att det var i Stockholm han för sista gången träffade Elliot Smith. En ofärdig text, sa han själv. Men den skiljer sig från dem han spelat in på skiva.

Jag såg Vasas Flora och Fauna på Way Out West och sedan Mattias Björkas solo på Släpp fångarna loss-festivalen. Och två tidigare artister från vår lilla Amnesty-festival såg jag i större, men ändå gemytliga sammanhang: Iiris Viljanen på Fasching och en höggravid Amanda Bergman på Berwaldhallen. Hur kommer det gå för de andra som spelade i år, som Steve Buscemi's Dreamy Eyes?

På Popaganda fick jag äntligen se Phoenix, som jag av någon anledning aldrig under sjutton års lyssnande köpt biljett till. Och jag blev förvånad över att de var så populära bland unga människor, men då mest låtarna från cirka 2009.

Min pappa har under hela femtiofem års lyssnande aldrig köpt biljett till Rolling Stones, så jag köpte en till honom och följde själv med. Och Jagger studsade runt och åmade sig med oväntad energi och smidighet över hela Friends Arena, Richards stapplade och rosslade, Charlie Watts var cool (och den ende som inte hade glittriga kläder) och vissa av låtarna är ju väldigt, väldigt bra i grunden. Men som helhet: njäe.

Nu har jag sett Rolling Stones. Check på den.

Men jag missade däremot Rae Sremmurd på Nobelberget, The Weeknd och senare Drake på Globen, J Hus på Debaser Strand (när folk försökte storma lokalen för att komma in), Tops på Bar Brooklyn, King Krule på Vasateatern, Japanese House på Lilla hotellbaren, Nick Cave på Globen, Elton John på Gröna Lund, Frida Hyvönen överallt och Lana Del Rey på Way Out West.

Det som grämer mig allra mest är däremot att jag inte såg Eggstone med symfoniorkester i Malmö. De kommer ju till Stockholm under 2018. Men mitt konsertnyårslöfte måste nog faktiskt bli att se fler nya artister jag aldrig sett förut. Chansa lite.

fredag, december 15

Julkalendern: Mest omtalade bakåtvolten



Den här lilla videosnutten är motiverad en plats i julkalendern till stor del för att det känns som om det kan bli en framtida tidsmarkör: "Kommer ni ihåg att så sent som 2017 var alla jätteimponerade av att en robot kunde sätta en bakåtvolt? Nu är det ju liksom helt självklart att... vänta, hörde ni det där? Ta fram bazookan, det är en T47:a där bakom bilvraket!"

torsdag, december 14

Julkalendern: Frank Ocean på Way Out West



Rockkonserten är inte en lätt konstform att förnya. Speciellt festivalkonserten, med mer ofokuserad omgivning, många enbart halvintresserade i publiken och sämre förutsättningar för egen scendekor.

Men när Frank Ocean till slut kom till Slottsskogen lyckades han göra något nytt. Han bröt av.

Det var väl också vad Kanye West försökte på samma scen 2012. Han la sin budget på ett jättestort tygstycke och på en massa balettdansare, men gav inte dansarna någon särskilt spännande koreografi. Tygstycket fick mest fladdra. Regisserat - ja. Välregisserat - nej.

Frank Ocean använde sitt utrymme på största scenen till att bjuda in alla till ett intimt rum. På en liten ö i publikhavet hade han riggat högtalare och musikutrustning. Där stod han och tog knappt ett steg på själva huvudscenens golv. Han hade hörlurar på sig hela tiden och sa väl ingenting till publiken, bara sjöng.

Och precis som i en liten studio så ville han få allting rätt, och tog därför om flera låtar. Inte bara genom att bryta mitt i och börja om - vilket ju faktiskt händer även på andra konserter ibland - utan även när "Chanel" spelats hela vägen igenom. Den dussin huvuden starka stråkorkestern verkade sitta på spänn för att veta om Ocean var beredd att gå vidare, om de verkligen kunde bläddra vidare till nästa notark. En del i publiken blev lika förvirrade.

Att Frank Ocean går sina egna vägar är lite av en sliten vinkel, inte minst här på Extra allt. Därför kändes det bra att det sätt han avslutade konserten också var det sätt som betydligt mindre och mindre nyskapande Vasas flora & fauna dagen efter avslutade sin konsert - med karaoketexter uppblåsta på skärmar. Alla fick skråla med, förutom de i festivalpubliken som inte visste var de hamnat. Varför är de här finlandssvenskarna så populära? Varför är alla eld och lågor över den här introverte snubben som inte verkar kunna spela låtarna rätt på första försöket?

Men både Frank Ocean och Mattias Björkas hade fattat att poängen med en konsert. Oavsett hur man i övrigt utformar den ska publiken känna att man både har varit med om något och varit med i något.