Ian Curtis och Myten

I kväll är det 25 år sedan den 23-årige Ian Curtis rökte sin sista cigarett, för sista gången lade Iggy Pop på skivtallriken och för sista gången bestämde sig för att skita i sin ettåriga dotter och USA-turnén med sitt band Joy Division. Och så hängde han sig.

Utan sångare fick Joy Division ställa in turnén, men det gick ju ganska bra för dem ändå. Joy Divisions fascinerande, känslomättade musik har knappt åldrats alls och deras avtryck i rockhistorien tycks bara bli större för varje år som går. I sin nya skepnad New Order kan medlemmarna som finns kvar alltid leva på gamla meriter.

Jag har precis läst Stephan Mendel-Enks reportagebok ”Med uppenbar känsla för stil”. Ian Curtis hade passat in bra som ett exempel på bilden av manligheten, den ideologi som styr samhället. Många av exemplen i boken kommer från fotbollen, men manlighetens myter frodas även utanför omklädningsrummen. Som på rockscenen.

Stephan Mendel-Enk menar att en av förklaringarna till att män kan fortsätta få högre löner än kvinnor, promenera trygga i kvällsmörka parker och få ha sina kroppar för sig själva är den ständiga rädslan för det raseri som alla utgår från att män går och bär på. Men myten om manligheten förstör livet för alla, både män och kvinnor, skriver Mendel-Enk. En del män blir förvirrade och deprimerade när de inte klarar av att leva som de tror de förväntas, andra går in i myten fullständigt och kommer inte ut på andra sidan.

Det är inte säkert ni håller med allt Stephan Mendel-Enk skriver, men läs boken själva.

Och läs ”Touching from a Distance”, biografin som Ian Curtis änka Deborah gav 1995 (och som nu ska bli film, i regi av Anton Corbijn). Hon målar upp bilden av Ian Curtis som en talangfull, deprimerad skitstövel som då och då kunde vara väldigt charmig.

Men han kunde inte ta hand om sig själv. Så när han ställdes inför en stor utmaning som han inte kunde överlåta till någon annan – att välja mellan de två kvinnorna i sitt liv – klarade han inte av det. Det blev för jobbigt och han kunde inte be om hjälp.

I alla fall kunde han inte be om hjälp uttryckligen. Man kan ju tycka att de runt omkring honom borde ha reagerat mer på de nattsvarta texter han skrev och – inte minst – på självmordsförsöken.

Men allt stämde så väl överens med den traditionella, manliga, destruktiva rockstjärnemyten. Så de tänkte att det var väl bara poser, eller i alla fall inte så allvarligt. Och när de försökte göra något drabbades de av raseriet, så de backade tillbaka.

Nu är allt som finns kvar kombinationen av efterklokhet, bitterhet, förvirring och saknad, som i Deborah Curtis bok. Och så Joy Divisions musik, som kan föra mycket bra med sig. Men tillsammans med ikonbilderna av Ian Curtis har Joy Division på tjugofem år säkert fått många, många att gå på myten om den häftige, plågade rockstjärnan som dör ung. Och myten fortsätter att förstöra liv för både män och kvinnor.

Overklige Antony

Del två i serien ”Jonas ser androgyna män med vackra röster framträda på Södra teatern” handlar om en känsla av overklighet. Det är ganska mycket som känns overkligt med Antony & the Johnsons, som spelade i Stockholm igår. Rösten, hur kan någon sjunga så? Och hur kan en man sjunga så mycket som Nina Simone?

Och kroppen, hur kan den där otroliga rösten komma ur den där kroppen? Den minst två meter långe Antony tultar ut på Södra teaterns scen, långhårig, i röd topp under en trasig, svart nättröja. Med sig har han en axelväska, oklart vad den innehåller. Från publiken strömmar beundran och moderskänslor. Han är 34 år, men rör sig som en tonåring som inte vant sig vid sin stora kropp än. Antagligen har han verkligen inte vant sig, många sånger handlar ju om längtan efter att bli kvinna. ”Some day I’ll grow up, an own womb within me” som han sjunger i ”For Today I am a Boy”.

De musikaliska höjdpunkterna är för många för att nämna. De som ännu inte har hört årets hittills bästa album ”I am a Bird” får ta och skärpa sig. Det kommer dröja länge innan det dyker upp mer gripande ballader än ”Man is the Baby” och ”Hope There’s Someone”.

En annan sak som känns overklig med Antony är att det är först nu han blir känd för de större massorna, att det har tagit så länge för oss andra att upptäcka honom. Länge, länge var han en intern hemlighet i New York. Debutskivan kom för fem år sedan och i fyra år har vi missat en sång som ”The Cripple and the Starfish”. Otroliga singeln ”I Fell in Love with a Dead Boy” gavs ut för fyra år sedan, men först nu i och med ”I am a Bird” fick vi se Antony på en svensk scen. Det behövdes, som bevis för att det verkligen är han som sjunger, att den där rösten kommer ur honom på riktigt. Overkligt.

Hej då, Monica!

Så det var därför solen sken när jag sakta gick genom stan i morse. För att trösta.

Den sista jäntan är borta. Men hon lämnar oss ändå aldrig. Som hon sjöng i första spåret på ”Waltz for Debby” med Bill Evans, henne bästa skiva:

”I’m with you always, I’m with you rain or shine”


PS: Läs Torbjörn "Tårtan" Nilssons "intervjuer" med Monica Z i Autodidakt. Eller ja, läs dem på hans nuvarande arbetsgivare SvD.

WNYU 89.1 FM New York

För några månader sedan så skrev jag om Dave och Matt som serverar oss fin-fina radioprogram med den bästa musiken i mp3-format. Nu är det dags för del två i den serien.

Tim Sweeney är löst sammankopplade med DFA records (LCD Soundsystem bland annat...) och är följdaktligen supertrendig och hipp. Han har en hipp fredagsklubb på APT i New York och slutligen en lika hipp radioshow på studentradion... Det som är trevligt med den hippa radioshowen är dels att den finna att ladda ner som mp3, men också att Tim serverar oss det senaste från New Yorks punk-funk-disko-house scen ! Inte illa alls...

Här finner du Tim's radioshow - Beats in space

Acceleratorbokningar, del 2

När de ändå tar hit kompisgänget Devendra Banhart, Joanna Newsom och CocoRosie samtidigt så skulle man ju önska att vi även fick se Vetiver på Accelerator the Big One. En fyrklöver är ju alltid bättre än en treklöver.

Pitchfork rapporterar ju att Vetiver där Banhart är en av medlemmarna ändå ska på Europaturné och släppa ny EP (med Fleetwood Mac-cover!).

Kanske är en fyrklöver att sträcka gränserna för hur mycket kooky neofolk vi klarar av på en kväll. Men å andra sidan dog ingen av Skottlandsöverdos när hela Fencekollektivet spelade på Popaganda förra året, det blev mest mysigt. Och man kan ju alltid jämna ut det hela med Bloc Party senare på kvällen. De är inte kooky, möjligen cockney.

Peppen kan börja !

Gitarrhjältarna i Sonic Youth kommer till Accelerator The big one på munchenbryggeriet den 7 juli... rapporterar City. Accelerator har ännu inte fått ut infon på hemsidan men jag gnuggar redan händerna.... Sonic fucking Youth, bättre blir det liksom inte. Få band har samma status hos älskare av gitarrgnissel och annat oljud... Dessutom var jag redan innan Sonic Youth bokningen rätt sugen att gå dit (bla på grund av Bloc Party) men nu kommer jag att hänga på låset på fredag när biljetterna släpps.

Detta måste vi fira med ett av Sonic Youths stora mästerverk "The Diamond Sea" från 1995 års Washing Machine, här i en härlig 26 minutersversion.

Sonic Youth - The Diamond Sea (alt. end version) MP3

Vi ses längst framme vid scenen den 7 juli !

Ny gruppblogg

Igår startade The Huffington Post, en amerikansk nättidning med blogg, ledd av kolumnisten Ariana Huffington.

Det är högt tempo på bloggen, nästan lite för högt tempo. Är verkligen allt läsvärt, undrar man, och kommer inte godbitar att drunkna i mängden?

Men skribenterna är det inget fel på. Online Journalism Review kallar bloggmedlemslistan för en "Who's Who of limosine liberals (with a few conservatives thrown in)". Bland annat kan man läsa John Cusacks beskrivning av Hunter S. Thompsons begravning och hur en ultraironisk Larry David försvarar John Bolton som amerikansk FN-ambassadör.

Rufus i tanga

Den tvådelade serien ”Jonas ser androgyna män med vackra röster framträda på Södra teatern” inleds med att Rufus Wainwright strippar.

Redan i början av konserten (Stockholm igår lördag) tänker jag att Rufus Wainwright är en utmärkt artist för konsertformen, i motsats till Cat Power. För det första är han snygg, snyggt klädd och rör sig snyggt. För det andra är han så musikalisk att han vill överföra även sina mer komplicerade arrangemang från skivstudion till scenen och har efter fyra album en hel del bra material att välja mellan. För det tredje är Rufus Wainwright smart och rolig nog att faktiskt säga något när han pratar mellan sångerna. (Även om han inte kom med några ”analyser av det modernistiska projektet” som Petter skrivit om.)

I samband med Rufus Wainwright tar media alltid, utan undantag, upp hans familj (känd) och hans sexuella läggning (homo). Man skulle kunna tro att det är något han blivit trött på och vill slippa, men tydligen inte. Först berättar han för alla på Södra teatern om hur han varit och kollat in Stockholms gayklubbsvärld (vilket han valde att göra på Kharma...) och senare har han vad han kallar en ”family section” av showen. Där spelar han en låt till mamma (Kate McGarrigle), en låt till syster (Martha Wainwright) och en låt till pappa (Loudon Wainwright III). Mamma får störst applåder från publiken, kanske för att få har hört Marthas debut än och för att man känner att Rufus kanske inte vill att man ska applådera pappan, i fall de inte helt har kommit över sitt stora bråk än.

Länge ser det ut som om vi ska klara oss från ”Old Whore’s Diet”, den tveklöst sämsta låten på senaste skivan ”Want two”. Den blir tyvärr det första extranumret och det tungfotade arrangemanget från skivan är med även här.

Men Rufus Wainwright är en bra konsertartist och klarar biffen. Han och hela bandet börjar strippa mitt i och framför resten av låten utklädda till det man kan anta ska vara just ”old whores”: stringkalsonger med paljetter, rödrandiga knästrumpor, röda stilettklackar, tiara, fjärilsvingar. Förlåt mig, alla Extra allt-läsare, för att jag inte hade med mig kameran!

Joanie ville ha en grottman

Joanie Sommers - Johnny Get Angry.mp3

Kanske är jag på ett korståg för poplyriken. Jag vet inte. Men poptexter är viktiga och här är ännu ett exempel.

För det är inte för det härliga kazoosolot som ”Johnny Get Angry” med Joanie Sommers fortfarande spelas efter 33 år och inte heller är det för den snygga pianoslingan. Det är för att Joanie sjunger att hon vill ha en pojkvän som beter sig som en grottman.

Joanie tycker att Johnny är en mes för att han inte blir arg när hon säger att hon vill göra slut. Inte heller gör han något när andra killar vill dansa med henne. Hon vill att Johnny skärper sig och ger henne en rejäl utskåpning:

”Johnny get angry / Johnny get mad / Give me the biggest lecture I ever had / I want a brave man / I want a cave man / Johnny show that you care, really care for me”

Dessa rader skrevs av legendariske Hal David, Burt Bacharachs parhäst, som bland annat genialiskt rimmade ”pneumonia” på ”never phone ya” i ”I'll Never Fall In Love Again”.

”Johnny Get Angry” nådde så högt som sjundeplatsen på Billboardlistan 1962, men Joanie Sommers blev aldrig någon större stjärna. Mest känd blev hon för att ha sjungit in reklamjinglar för Pepsi.

Att ”Johnny Get Angry” upprör folk visas bland annat av att den här galningen har utsett den till världens 49:e sämsta låt. Men det kan ni strunta i, för det är fel. (På listan finns också andra lysande låtar, som ”Horse With No Name” med America.)

I stället för mjölk...

...kan man ju dricka den andra vätskan kor ger ifrån sig.

Ja, The Telegraph i Calcutta rapporterar om den växande trenden att dricka kourin. Ordet ser konstigt ut på svenska, men det handlar alltså om att samla upp och buteljera det kossorna pinkar. Man ska bara dricka två teskedar om dagen eller så och det lär ska vara hälsosamt. Fast akta er, en del av det som säljs är inte äkta ko, utan buffelpiss. Och det vill man ju verkligen inte sätta i sig.

Den orimmade textens mystik

”När nattens mörker falnat å stillat sig till ro,
då kryper jag intill dig, som så många gånger förr…”

Vi blev lite förvånade när det visade sig att Ola kunde nästan hela texten till ”De sista ljuva åren” med Lasse Stefanz.

Inte mycket förvånade eftersom vi visste att Ola kan så många saker. Vi hade inte heller tid att vara förvånade över att han kunde texten, vi hade nog med att gapa över texten i sig. Den är helt otroligt konstigt! (läs hela texten)

Ni kanske känner till historien. Lasse Stefanz är ett grymt stort dansband och ”De sista ljuva åren” är deras största hit. Den låg i 65 veckor på Svensktoppen 1989-90. Den är den femte mest framgångsrika låten i Svensktoppens historia. Under den tiden spelades "De sista ljuva åren" så mycket att man som litet glin inte funderade över vad det var för låt, man bara tyckte illa om den.

Ola lade fram teorin att de här 65 veckorna förklaras av att det inte går att lära sig texten till "De sista ljuva åren", eftersom den nästan helt saknar rim och allmänt är rätt konstig. Texten saknas rim och reson, om man säger så. Det är hade passat utmärkt med lite rim här och där, men textförfattaren JC Ericsson har valt att i stället lägga in helt andra ord. Det låter helt bisarrt, som en parodi på pekoral. Men det konstiga gör samtidigt att man inte lär sig texten direkt och det var kanske det som gjorde att den fick Svensktoppspublikens röster vecka ut och vecka in.

Kände JC Ericsson sig underlägsen ”riktiga” poeter, de som skriver dikter som inte ens rimmar och ändå får kopiösa mängder beröm? Eller var han så dålig att han inte kunde komma på ett rim på ”du”? (Det tre rim som faktiskt finns i ”De sista ljuva åren” är ”lätt” som rimmar på ”rätt”, ”kvar” som rimmar på ”har” och ”gång” som rimmar på… ”gång”.)

Eller hade JC Ericsson räknat ut det där som Ola misstänkte, att en så här konstig låt skulle sticka ut bland allt annat slätstruket på Svensktoppen, bita sig kvar där tack vare mystikfaktorn och dra in multum med pengar?

För övrigt, hur kan nattens mörker falna, som det sägs i första textraden? Falna betyder ju slockna! Jag förstår ingenting. Kanske behöver jag lyssna på den i 65 veckor till.

Mer Wilson!

Man skulle kunna tro att den viktigaste frågan bland svenska musikälskare just nu är ”Tough Alliance – för eller emot?” Men så är inte fallet.

En viktigare fråga är ”Vilken svensk kvinnlig musiker är bäst?” Det har aldrig varit så svårt att svara på det som just nu och Sverige delas upp i Wilson-lägret, Hyvönen-lägret, Robyn-lägret, Ternheim-lägret och en massa andra läger (kanske några till och med hejar på Laleh).

Den som vill hålla på Jenny Wilson eller Anna Ternheim kan höra mer av dem i en mix på den utomordentliga Barbarobloggen.

Jenny Wilsons ”Let My Shoes Lead Me Forward” remixas av The Knife och det låter syntigt, som en taxifärd mitt i natten i en storstad… ja, som The Knife gör rätt ofta. Och det är bra, men jag känner att det finns potential i Jenny Wilsons skiva att göra några riktiga händerna-i-luften-discostänkare, så där så att man bara behöver spela dem riktigt högt på stereon för att det ska kännas som om vardagsrumsgolvet blinkar i kulörta färger.

Fast å andra sidan, varför lyssna på remixar? Jenny Wilsons ”Love & Youth” låter ju redan i original otroligt bra och otroligt mycket. Och då menar jag inte mycket som i någon ”wall of sound”, utan som summan av många, många småljud som dyker upp, nya hela tiden. Som en detaljerad tavla man inte kan sluta titta på.