Fransk pop, del 5: Etienne Daho

Etienne Daho – “Weekend à Rome”

Saint Etienne kallas ofta (med rätta) för anglofiler, men de är frankofiler också. Det bevisas inte bara av namnet, utan också av att det här är andra gången i den här serien jag har Bob Stanley att tacka för att ha upptäckt en fransk artist.

Bob, Sarah, Pete och Etienne Daho gjorde en EP under namnet Saint Etienne Daho (fattarni, muahahaha!). Och så spelade de in ”He’s on the Phone”, en upphottad cover på Etiennes ”Weekend à Rome” från 1984.

Etienne är ytterligare en av de många franska superstars som få utanför Frankrike bryr sig om. När jag var i Paris i våras skulle Etienne släppa en liveskiva med sina största hits. Det är andra gången han gör det, så jag tänkte att intresset skulle vara måttligt.

Men en eftermiddag flydde vi in från spöregnet mot ett av FNAC:s många skiv/bok/film-varuhus. Utanför stod en femtio meter lång kö av människor som en och en halv timme senare hoppades få Etiennes autograf. Någonstans i Frankrike sitter nog några och tackar Etienne för att han hjälpte dom upptäcka Saint Etienne.

Bröderna Nilsson presenterar...

...Tim Sweeney. Japp ni läste rätt. Tim Sweeney kommer till Marie Laveau nu på Lördag 20 augusti. 22 - 03. Endast 100 kr. Det kommer att bli övergrymt.

Vi har skrivit om Tim Sweeney här på Extra allt förut och nu har Bröderna Nilsson (dvs jag och min käre bror, Fredrik) den goda smaken att flyga ni honom till Stockholm. Har ni inte en aning om vem han är så kan jag berätta att han är DFA Records (bla. LCD Soundsystem, The Juan Maclean och The Rapture) hus-dj och lite som kuriosa kan man nämna att han också valt musiken till GTA / Vice City. Dessutom har han en radioshow en gång i veckan där man kan lyssna på hur det kan tänkas låta på Lördag, go check it out - Beats in space

Vi ses på Lördag

Mvh Bröderna Nilsson

Fransk pop, del 4: Polnareff

Polnareff – ”L’Oiseau de nuit”

Någon gång tror jag Bob Stanley skrev att med engelska som modersmål kunde Michel Polnareff ha blivit lika stor som Brian Wilson.

Om Bob menade stor rent fysiskt så har han nog fel, man måste ha vissa anlag för att bli Beach Boys-tjock. Och menade Bob stor kändismässigt hade han kanske också fel. Polnareff är bra, men betydligt ojämnare än Brian Wilson.

Michel Polnareff gjorde ett riktigt bra debutalbum 1966, sedan två till hyfsade album och efter det var det spridda skurar. Precis som Wilson var (och är) Polnareff en galenpanna. Kanske beror det på hans ryska ursprung.

Precis som Polnareff inte kunde låta bli att ha på sig riktigt, riktigt stora solglasögon kunde han inte låta bli att spela in låtar om dödsdömda män på 1700-talet eller om myggor och myror. Även på de första skivorna, som i övrigt är bra, finns tramsiga halvnonsenslåtar som är mer Robban Broberg än Brian Wilson. Typiskt nog är Polnareffs egen sajt helt larvig och lider av storhetsvansinne.

Då gäller det att trösta sig med de verkliga fullträffarna, som debutskivans hårt drivna ”L’Oiseau de Nuit”. Med engelsk text hade den varit accepterad som en sextiotalsklassiker.

Fransk pop, del 3: Françoise Hardy på tyska

Françoise Hardy – ”Träume”

Del 2 i den här serien bevisade att fransk musik inte måste låta som Frankrike. Den här delen bevisar att fransk musik inte behöver sjungas på franska, eller ens på sådan där charmigt bruten engelska.

Fransk pop kan vara på tyska, som den här ljuvliga saken från 1970. Den låter verkligen som en dröm.

PS: Både den här Françoise-låten och den i del 1 finns på samlingen ”Messages Personnels”, där hon själv valt ut favoriter från sin karriär. Köp den, men lycka till att hitta den i en svensk butik. Åk till Frankrike eller gå in på engelska Amazon.

PS två veckor senare: Det visar sig att "Messages Personnels" faktiskt finns på CDON.com. Så köp.

Fransk pop, del 2: Colleen

Colleen – ”I’ll Read You a Story”

Det känns skönt att ta med Colleen i en serie som delar in musik efter geografi. Bara för att visa att geografisk hemvist (oftast) inte har ett jota att göra med hur musik låter.

Jag skulle vilja spela Colleen för en avgångsklass på Musikjournalistskolan, hoppas att de inte känner igen det och säga att det här, det kommer minsann från Island, så sant som det är sagt. Straight Outta Rejkavik.

Dagen efter kan man lugnt vänta sig ett par tusen ord från vardera elev om hur musiken låter som en stilla dag vid Vattnajökúls utkanter, att det porlar som smältvatten och att bara isolerade islänningar skulle kunna få fram något som låter så här skirt.

Men Colleen (Cécile Schott) är fransyska, just nu bosatt i Paris. ”I’ll Read You a Story” kommer från hennes andra album ”The Golden Morning Breaks” (köp den t.ex. här på Dotshop). Och baklängesljuden och det lugna plinket låter ju onekligen som smältvatten. Kanske lade hon bara en helt vanlig, fransk isbit på en tallrik i Parissolen och tonsatte dess död.

Fransk pop, del 1: Françoise Hardy

Françoise Hardy – ”Comment te dire adieu”

Stockholm har ingen motsvarighet till Jardin du Luxembourg i Paris. Och svenskt musikliv har ingen motsvarighet till Françoise Hardy.

För vilken svensk artist som debuterade 1962 håller fortfarande? Inte ringer the Embassy till Lill Lindfors för en duett. Inte ringer Radio Dept till Sylvia Vrethammar. Doris Svensson lämnade bara en skiva efter sig.

Men Françoise har hållit, som en fransk Emmylou Harris. Från att ha varit den blyga flickan på ”Tous les garcons et les filles” och ”Comment te dire adieu” till att hänga med rockstjärnor (Mick Jagger sa att hon var hans idealkvinna) och vidare till en karriär som gästsångerska hos bland annat Air och Blur och Benjamin Biolay. Okej, Françoise har inte gjort någon motsvarighet till Emmylous 90-talsmästerverk ”Wrecking Ball”, men skicka en motsvarighet till Daniel Lanois till Paris så får ni nog se på grejer.

PS: I min alfabetiska CD-hylla hamnar ”Hardy, Françoise” mitt emellan ”Hardin, Tim” och ”Harris, Emmylou”. En händelse som ser ut som en tanke.

Underbara, glåmiga Broadcast

Inte en dag för tidigt! Broadcast, Birminghams bästa band, är tillbaka.

Nya albumet ”Tender Buttons” släpps på Warp i september. När betydde releasedatum något senast, allt finns ju redan läckt på nätet? Men jo, en Broadcastskiva vill man faktiskt ha fysiskt, för omslagen är alltid otroliga.

Broadcast är gruppen för oss som gillat retrofuturismen hos Stereolab, men tycker de spelar alldeles för snabbt och för färgglatt.

Av det som 1995 var en kvintett finns nu bara en duo kvar, Trish Keenan och James Cargill, som är ett par även utanför bandet. Även om det är mindre levande trummor och kanske mer blippblopp på "Tender Buttons" än tidigare, så låter det fortfarande Broadcast och popmelodierna är lika bra som förut. Singeln ”America’s Boy” är lysande.

Egentligen fortsätter Broadcast bara att göra nya versioner av ”Love Song for the Dead Che” och ”Cloud Song” med United States of America. Samma förebilder och samma ideal, om och om igen. Men det fungerar, precis som Teenage Fanclub låter nästan likadana hela tiden. Och det låter underbart.

Trish Keenan fortsätter att sjunga vaggvisor för glåmiga intellektuella. Hon skriver texter för de som vill plocka alla extremt välvalda referenser (den här gången mycket Gertrude Stein, på "Haha Sound" var det tjeckisk 70-talsfilm), men också för de som bara vill flyta med i musiken.

Ge oss Klüft-såpan!

En bra sak som kan komma av en helsvensk MTV-kanal är lite nya, bra program. Helst av allt vill jag se ett svenskt "The Newlyweds" med Jessica och Nick ersatta av Carro och Patrik.

Carolina Klüft och Patrik Kristiansson, alltså. Det skulle ju bli hur kul som helst. Jag har en känsla att Carolina Klüft är lika dålig som Jessica Simpson på att uttala främmande ord. Och Patrik Kristiansson är säkert lika avundsjuk som Nick Lachey på tjejens framgångar.

Skulle det bli trist så betalar man bara nån gammal kvällstidningskrönikör att skriva nån halvtaskig mening och BANG - you've unleashed the fuckin' track and field FURY! Material för minst två avsnitt.

Banksy och muren

Banksy slår till igen. Denna gång på Ariel Sharons lilla murbyggnation. Wooster Collective har bliderna.

Cartman drar en fräckis

Jag har aldrig varit något stort fan av Southpark. Har alltid tyckt det varit sådär småkul, med undantag för det avsnitt med en "gay dog" som av någon anledning är helt hysteriskt kul. Nåja... detta är iallafall riktigt underhållande tycker jag. En aning under bältet kanske men så är det ju ibland...

Cartmanthearistocrat.com

Cartman berättar en liten historia som tydligen är en liten del i något som kallas The Aristocats. Om man gillade Southparkklippet och vill ha mer av samma vara så skall man läsa denna artikel.

Voyeurism...

Varför o varför har ni förstört mitt liv med stureplan.se. Jag visste att den fanns innan och jag visste att dom som är med på den hängde runt stureplan. Men jag var aldrig beroende. Jag har aldrig varit beroende förut. Inte ens av cigaretterna jag rökte i fem år. Inte heller chokladen jag trycker i mig (jag bara skyller på det).

Men nu vill jag ju va som dooom shobidobidoa. Jag vill ha deras sexy partytoppar. Peka som Daniel Nyhlén. Vara orange. Danza med mazza fina boyz. Där vill jag va. Eller nej. Eller jo. Eller nej. Eller jo. Jo. De vill jag. Mitt liv har äntligen fått en mening och min dag har fått ett mål. Köpa plattång och blondering. Vi ses på stureplan.se

Skrivet av: Michis Brodén

Japan, del fyra

Det är säkert ingen som kommer ihåg min lilla serie med bilder från Japan men här kommer iallafall del fyra.