The Knife vs Morrissey

The Knife-biljett: Rätt dyr, slutsåld. Morrissey-biljett: Dyrare, inte slutsåld.

Uppvärmning inför The Knife: "City style", öl och vin på Riche efter halvtimmesväntan på nonchalanta bartenders. Uppvärmning inför Morrissey: "Utanför tullarna style", pizza, öl och cola på Röda Kvarnen.

Utanför The Knife: Kön ringlade senare genom Berzelii park. Utanför Morrissey: Hockeystämning.

The Knife-merchandise: Obefintlig. Morrissey-merchandise: Bland annat trosor med Morrisseytryck för 220 kronor.

Kändisspotting före The Knife: Håkan Steen (bilden), Robyn, Jenny Wilson, Teodor Jensen. Kändisspotting före Morrissey: Bo Sundström, Harri Mänty (ej på bild).

Indierandiga tröjor The Knife: Vanliga. Indierandiga tröjor Morrissey: Rätt ovanliga. Däremot var de smala rockbrallorna på nära nog var mans ben.

Musik i högtalarna före The Knife: Boards of Canada. Musik i högtalarna före Morrissey: Tommy Körberg.

The Knifes video- och ljusshow: Mycket snyggt, speciellt de 3D-projicerade döskallarna. Morrisseys ljushow: Som en rockkonsert i Las Vegas. Klassiskt och pompöst.

Kändisspotting efter The Knife: Joe Labero! Kändisspotting efter Morrissey: Fredrik Strage på tunnelbanan.

Sammanlagt vill man ju helst säga att Morrissey vann, eftersom han spelade en hel konsert, vilket var vad han hade utlovat. The Knife hade däremot utlovat en "audio visual experience", men bjöd på en konsert, avancerad visserligen, men en konsert. Kort dessutom. Å andra sidan hade The Knife dragit dit Joe Labero, det hade inte Morrissey. Å tredje sidan kan Joe ju ha varit på Hovet utan att jag såg honom. Så oavgjort då.

Moz

Plocka fram påskliljorna! Tatuera ”Death” vid armbågen! Kamma upp luggen! I helgen kommer Morrissey till Sverige.

Steven Patrick Morrissey. Gamle Morran, eller Moz, eller El Mozerino if you’re not into the whole brevity thing.

Jag har inte kunnat låta bli att kolla vad som hänt på turnén hittills, i Tulsa, Oklahoma City och Austin. Så nu kommer spoilers: han öppnar hårt, med ”You Have Killed Me” eller ”First of the Gang to Die”. Sammanlagt spelar han sju-åtta låtar från nya skivan, ungefär fem från förra. En eller två äldre sololåtar, men vi kan inte vänta oss något från ”Vauxhall and I”. Och så fyra Smiths-låtar. Tyvärr ingen ”There Is A Light That Never Goes Out”, men å andra sidan slipper vi ”Paint A Vulgar Picture”, som när jag senast såg honom för nio år sedan.

Ja, jag förstår om ni vill att jag ska sluta. ”Du gillar ju inte ens nya skivan särskilt mycket” säger ni och det har ni rätt i. Som en helhet tyckte jag faktiskt inte så värst mycket om förra heller. Eller förrförra. Förrförrförra ("Southpaw Grammar") var däremot bra.

”Du avgudar Morrissey bara för att du gjorde det när du var sjutton. Släpp det, sluta vara som en skinnvästgubbe på en Fogertykonsert” säger ni. Men tyvärr, det funkar ju inte så med Morrissey. Jag kan inte släppa honom. Precis som om jag verkligen skulle ha ”Death” tatuerat vid armbågen.

Här skulle jag kunna citera det där ur ”Rubber Ring” om att inte glömma låtarna som räddade ens liv, inte ens när man är äldre och är ett smart svin. Men om jag skriver mer får jag Natalia Kazmierska på mig.

Bengts blogg

Det är fyra månader sedan Bengt skrev på sin blogg senast.

Jag har börjat vänja mig vid tanken på att jag aldrig kommer att få läsa om Bengt igen. Det känns sorgligt. Jag brydde mig om honom. Jag saknar honom. Bengt, hör av dig!

Det var Erik som hittade bloggen, jag tror han i sin research hade googlat på ”länsarbetsnämnd”, där Bengt jobbar. Vad jag vet kan Erik och jag vara de enda utomstående som någonsin var inne och läste om Bengt.

Bengt skrev till och med om Erik, chockad över att ha hört av att på nätet ha nått en läsare han inte kände personligen: ”Antingen är han psykiatriker eller också är han arbetslös.”

När jag om femtio år tänker tillbaka på den svenska bloggexplosionen 2005 kommer jag nog tänka på Bengt. Som så många ställdes han inför det här som så många höll på med, det som verkade kul. Bengt ställdes inför många av de problem som många andra som började blogga om sitt privatliv. Alla de där problemen som förklarar varför vi på Extra allt bara skriver om Hot Chip, Jane Fonda och annat som inte handlar om våra privatliv. Då slipper vi hantera en massa saker som drabbade Bengt.

Hur hanterar man det på sin blogg när man söker nytt jobb? Bengt hanterade det genom att skriva att kvinnan som intervjuade honom var ”snygg och trevlig”. En vecka senare konstaterade han: ”Chefen ville ha mig men inte personalen och då var det så.”

Hur hanterar man möjligheten att någon – kanske en potentiell arbetsgivare eller nuvarande kollegor – hittar till ens blogg genom Google? Bengt tänkte inte på den möjligheten alls, utan skrev om ett företag där han sökt jobb: ”Det är ju ett vinstdrivande företag vilket innebär att jag måste producera kunder /…/ Det hänger inte riktigt ihop med min syn på det terapeutiska förloppet.” Han fick inte det jobbet heller, kanske för att arbetsgivaren kunde googla.

Och hur hanterar man det egentligen på sin blogg när flickvännen gör slut? Bengt skrev: ”BOM faderalla SKIT! Så fick jag då en dyrköpt lektion i uppbrottets psykologi... Det kommer jag att ha nytta av men jag hade klarat mig ganska bra utan den erfarenheten också kan jag tycka! Singellivet hägrar ett tag!”

Det var det mest hjärtslitande jag läst på en svensk blogg.

Men nu var det fyra månader sedan Bengt skrev. Det är väl bara att inse att det är slut. Och börja leta efter nån annan bloggande arbetsförmedlare.

Bröderna nilsson underhåller med kakmonsterboogie och gubb-disco i Pet Sound Bar's källare ikväll fredag. Kom och bli full !

Hade den där förbannade servern slutat tjafsa med mig så hade jag bjuckat på en fredagssång, men nu är ju servern på megabråkhumör så ni får ge er till tåls med Jonas vuxen-indie han postar lite då och då... kolla inlägget här under...

Tre bra med mycket slide

Kip Boardman – “Dirty Work”

The Sleepy Jackson – “Miniskirt”

The Byrds – “Yesterday’s Train”

Jane Fonda svarar (och frågar)

Internationella författarscenen på Kulturhuset i Stockholm har funnits i åtta år. Mängder av kända författare har varit där och pratat: Salman Rushdie, Umberto Eco, Wislawa Szymborska, Imre Kertész, Ian McEwan, Paul Auster, Donna Tartt. Jag har aldrig gått dit.

Ikväll kom Jane Fonda. Jag hade för länge sedan inhandlat biljett för 120 kronor. I maj kommer två ukrainskor. Jag kommer inte gå, trots att det är gratis den gången.

Jag vet inte riktigt varför jag betalade 120 spänn för att få höra Jane Fonda bli intervjuad i en timme. Inte fick jag mycket känsla av att ha sett Jane Fonda ”på riktigt”, där hon satt en bra bit bort med tonade glasögon.

Man fick se mer av hennes rynkor när Stina intervjuade henne på tv förra veckan. Ganska mycket blev likadant också, nu när Stina intervjuade henne igen. ”How come your childhood was so bad? It looked perfect: your father was successful and your mother was beautiful” säger Stina ungefär. Inte heller hon lyckas undvika normen att män är bra om de är framgångsrika och kvinnor är bra om de är snygga.

Men Jane Fonda svarar på, vältaligt och inlevelsefullt och roligt. Man får känslan att hon faktiskt är öppenhjärtig om sina misslyckanden inte bara för att sälja sin bok utan för att hon vill berätta.

Mest oväntat är det när Jane Fonda försöker vända på kuttingen och själv ställa frågorna. ”So are you married?” frågar hon Stina, som väl numera heter Lundberg Dabrowski igen. Och publiken fnissar till, för vi vet inte riktigt hur det är med Stina och Kjelle nuförtiden.

”That’s a difficult question” fnissar Stina tillbaka. Men det är ju de svåra frågorna man vill höra svaren på.

Jag vill simma!

Förra helgen gjorde jag här narr av Adrians vinterhat. Jag tyckte det var rätt fint med snön. Men nu har jag fått en liten smak av våren, känt den där doften av damm, sett solen och hunnit tänka ”uteservering”.

I veckan sa Peter: ”Det är sommarens låt. Det hade jag kunnat säga nykter.”

Han pratade om:

Destroyer – ”Painter In Your Pocket”

Och visst, bra (och rätt Laaksoaktig) låt, men somrig är den ju mest på slutet. Min längtan efter värme väcks mer av den här, från soundtracket till ”The Squid and the Whale”:

Loudon Wainwright III – ”The Swimming Song”

Loudon sjunger helt enkelt om hur han under sommaren har simmat på olika sätt och i olika vattendrag, till ett enormt klämmigt banjokomp. Det är så lockande att man vill ta fram badbyxorna.

Pluspoäng för att skivan den var med på 1973 heter ”Attempted Mustasche”. Åh, sommaren och det tillhörande semesterskägget! Jag längtar.

Vad ska jag skriva?

Jag hade tänkt att kanske skriva om Po Tidholms Concretes-recension i DN i veckan, där han säger att det är fullt av bloggar som skriver att Lisa Milberg är en ”ond estetikfascist”, vilket står i bjärt kontrast till att min sökning på hennes namn på Knuff.se ger 8 (åtta) träffar, varav två är från Extra allt. I ingen av dem kallas hon fascist.

Men då kom jag på att jag hatar bloggar som bara går ut på att kommentera nåt man läst i DN.

Sen tänkte jag skriva att jag tycker att det är en myt att Concretes är ”små i Sverige, men stora utomlands bla bla bla”. Det var ju omöjligt att komma in på Ugglan förra veckan när de spelade! Alla ”upphetsade indiekids” som Tidholm menade var hemma och hatbloggade, det var där de var. De som inte kom in var så många att de räckte till att fylla hela Pet Sounds bar. Vi blev först avvisade i dörren och fick gå till Vampire Lounge.

Sen tänkte jag skriva om att Andres Lokko flyttat till London.

Men då kom jag på att han själv meddelat det i Svd. Två veckor i rad. Så jag tror den informationen har nått fram nu. Nästa vecka kommer han väl deklarera att han gillar Paul Weller eller nåt annat nytt.

Sen tänkte jag skriva om nåt som inte har med paret Milberg-Lokko att göra, nämligen att Essex Greens nya skiva ”Cannibal Sea” är precis så där lagom mysig som man ville ha den.

Men då kom jag på att det var Lisa Milberg som i Nöjesguiden öppnade mina ögon för Essex Green-människornas sidoprojekt Sixth Great Lake.

Så nu ger jag upp och tar helg.

Vågigt hår och skägg

Peter Eriksson, mp – William Petersen, ”Manhunter” – Wayne Coyne, Flaming Lips

Den här jämförelsen visar väl mest hur snygg språkröret skulle kunna bli om han bantade ner sig.

Men det är klart, för att bli som William Petersen måste man dessutom ta fast mördare och för att bli som Wayne Coyne måste man dessutom klara av stora mängder fejkblod och kunna göra b-sideslåtar som den här:

The Flaming Lips – ”You Got to Hold On”

Hot Chip igen

Men snälla nån, nu får ni se till att boka Hot Chip till Sverige!

Enligt deras kalendarium har de inget inbokat mellan 24 mars och 15 maj. Söndagen 2 april ska jag på Morrissey, men de flesta andra datum passar mig, så det är bara att ta hit dom.

Jag har länge ångrat att jag inte såg nördfunkarna förra gången de var här för drygt ett år sedan, och inte känns det bättre efter att ha läst här och här om deras konserter i helgen i New York.

Tydligen spelade de en cover på den här:

Fleetwood Mac – ”Everywhere”

Och det är ju så självklart. Det är nästan så att man skäms för att man inte har föreslagit den som Hot Chip-cover.

Modeprat

I senaste numret av Rodeo diskuterar några journalister (och en illustratör) vårens mode.

Jag är väldigt mycket emot den slöhet det uttrycker att samla ett par journalister för ett rundabordssamtal, spela in det, skriva ner det och kalla det en artikel.

Eller ja, jag brukar vara väldigt mycket emot det. Just den här gången blir det intressant. Det blir den sortens samtal vid bordet bredvid man vill ska finnas tillgängligt för tjuvlyssning på fik. Vältaliga, kunniga personer, som inte är rädda för att säga emot varandra, men tyvärr även säger emot sig själva.

Det här modesamtalet innehåller visserligen repliker som ”kavajen känns rätt”, men mest handlar det faktiskt om vad mode är: saker man omger sig med för att ge en viss bild av sig själv. Vilka saker man väljer beror på vad man ser omkring sig och därför handlar det här samtalet om ”Match Point” nästan lika mycket som rundabordssamtalet om Woody Allen i Odd at Large.

En sak de här journalisterna (och illustratören) kommer fram till är intellektualismens återkomst. Lisa Milberg meddelar att det inte räcker med att se ut på ett visst sätt, man måste kunna förklara varför och kunna föra en konversation.

Johan Wirfält tar upp att böckerna är den nya statusprylen, nu när musik och filmer flyter runt fritt. Lisa Milberg nämner McSweeney’s och The Believer och tycker att det är tröttsamt att folk hellre läser en tidning om böckerna än själva böckerna, och att alla dessutom läser samma tidning.

Men samtidigt säger Lisa Milberg att hon – i stället för att titta på folks kläder, antar jag – har tre universalfrågor som hon använder för att ”sålla bort folk”.

Det låter ju som ett jättebra sätt att undvika folk med andra kunskaper eller referensramar än ens egna. Det måste vara skönt för Lisa att slippa behöva konversera med de som inte har läst samma tidning. Det är troligen förklaringen till att hon tror att ”alla” läser The Believer.

Att det är enklare att läsa om böcker än att läsa själva böckerna, det vet ju för övrigt alla som sett Whit Stillmans ”Metropolitan”. Eller för den delen, den som inte sett ”Metropolitan”, men läst om den och därmed fått höra både Whit Stillmans och recensentens synpunkter.

Tyst kaffe

Jag sitter på Stockholms tystaste fik. Jag tänker inte säga vad det heter, då kommer ni bara och väsnas. Det enda som någonsin är högljutt här är de få ord gästerna utbyter med den halvt döve innehavaren.

Hans hörsel är så dålig att när telefonen ringer lyfter han luren och säger direkt ”jag kommer inte höra vad du säger, men vi har öppet till nitton på vardagar och till sjutton på lördagar, om du vill nåt så kom förbi och säg det, ja hej då”. Sedan lägger han på.

Men nu är hans fru (?) här och det går att beställa kaffe utan att skrika. Jag köper en macka också. Jag känner inte för ägg och ansjovis. Tar skivad leverpastej, tomat, ättiksgurka, sallad och en dillkvist på det vitaste bröd du någonsin sett. Albinobröd. Apartheidbröd. Klorinbröd.

Det märks att det är lördag, the Big Day for Fika. Kundkretsen är vidgad. Någon har tagit med barnvagn, men det är ett tyst barn. Annars är här kunderna mest män med anteckningsblock eller böcker, långsamt sörplandes kaffe. Frun marknadsför det som ”riktigt kaffe” och ”Stockholms bästa”. Jag inser att jag aldrig tänkt på hur det smakar. Det enda som spelar roll är jag brukar få beställa det med stark stämma och sedan dricka det i tystnad.