Joni 80: Shine

Shine (2007) 

Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (bas), Greg Leisz (pedal steel), Brian Blade (trummor), Bob Sheppard (sax), Paulinho Da Costa (slagverk), James Taylor (gitarr)

Mitchells farväl med oförändrat temat: sorgsen ilska för stort och smått i hela världen. Miljöförstöring och krig och fanatism, maktfullkomlighet, mobiltelefoner, köpcenter, trafikdårar… Den onödiga canjuversion av ”Big Yellow Taxi” är ett eko från när miljöprotestsånger kunde kosta på sig humor. Enstaka spår, som “Strong and Wrong”, påminner om storhetstiden.

Betyg: två starka Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Travelogue

Travelogue (2002) 

Inblandade utöver Mitchell: Vince Mendoza (arrangör, dirigent), Larry Klein (bas), Herbie Hancock (piano), Billy Preston (orgel), Wayne Shorter (sax), Brian Blade (trummor) och mer än 100 andra musiker och körsångare

Med föregående albums recept gör Mitchell en orkesterhyllning till sig själv. Sångrösten mår bra och får stöd av arrangemangen. Flera gamla låtar är riktigt intressanta i nytolkningar (inte minst “The Dawntreader” med 34 år på nacken), men inte alla. Sållning hade behövts, det är mastigt med mer än två timmar.

Betyg: tre svaga Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Both Sides Now

Both Sides Now (2000)

Inblandade utöver Mitchell: Vince Mendoza (arrangör, dirigent), Mark Isham (trumpet), Wayne Shorter (sax), Herbie Hancock (piano) och cirka 80 andra musiker

Mitchell som standardscrooner fungerar - helt väntat - väl. Orkesterarrangemangen är mäktiga och smäktande, om än inte nyskapande men det är väl inte heller poängen. Egentligen är hela albumets genomgång av klassiska kärlekssånger en enda lång uppbyggnad mot den avslutande versionen av titelspåret - skrivet som brådmogen 23-åring, nu framfört med livserfarenhetens tyngd.

Betyg: tre Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Taming the Tiger

Taming the Tiger (1998)

Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (bas), Wayne Shorter (sax), Michael Landau (gitarr), Brian Blade (trummor), Mark Isham (trumpet), Femi Joya (tal), Greg Leisz (pedal steel)

Ett genomgående svävande ljud, med trist syntetisk eftersmak på grund av Mitchells nya leksak för att digitalt stämma om gitarren. Ljuspunkter finns men är rätt få. ”Man from Mars” skrevs som en 60-talspastisch, men lyckas långsamt framflytande att låta tidlös. ”Lead Balloon” är däremot tyvärr lika tungfotad som titeln antyder.

Betyg: två Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Turbulent Indigo

Turbulent Indigo (1994) 

Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (orgel, bas), Wayne Shorter (sax), Michael Landau (gitarr), Carlos Vega (trummor), Jim Keltner (trummor), Greg Leisz (pedal steel), Steuart Smith (gitarr), Seal (kör) m.fl.

Murrigt, dämpat album som visserligen har sina stunder, men kunde skalats av ännu mer. “Magdalene Laundries” döljs i atmosfäriska ljuddimmor. Shorters sax låter ibland opassande munter bredvid Mitchell som är allt mer pessimistisk (och hes). “Sex Kills” är en ändlös klagan om hemskheter, men låten glömmer att nämna sig själv.

Betyg: tre svaga Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Night Ride Home

Night Ride Home (1991) 

Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (bas, gitarr, kompositör m.m.), Vinnie Colaiuta (trummor), Wayne Shorter (sax), Alex Acuña (slagverk), Bill Dillion (gitarr), Michael Landau (gitarr), Brenda Russell (kör) m.fl.

En mysig skiva. Sedan lyssnar man på texterna och inser att de mest är väldigt dystra, eller handlar om hemska saker, som “Cherokee Louise”. Och så hör man Mitchells påhopp på hushållerskan som stämt henne. Fast inte ens det är svavelosande. Ilskan är nu sorg, men mer nerv hade behövts.

Betyg: tre Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Chalk Mark in a Rain Storm

Chalk Mark in a Rain Storm (1988) 

Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (bas m.m.), Michael Landau (gitarr), Manu Katché (trummor, slagverk m.m), Wayne Shorter (sax), Peter Gabriel (sång), Willie Nelson (sång), Billy Idol (sång), Tom Petty (sång), Wendy & Lisa (kör), Don Henley (kör), Benjamin Orr (kör) m.fl

Albumet inleds och avslutas fint, men däremellan är den fluffiga produktionen mest mosig. Bland de många gästsångarna är Idols taggtrådsröst nästan (bara nästan) ett efterlängtat avbrott. “Snakes and Ladders” blir varken snärtig yuppieparodi eller sorgsen nutidsbetraktelse. Den fina berättelsen om Mitchells föräldrar på ”The Tea Leaf Prophecy” blir bara såsig.

Betyg: två Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Dog Eat Dog

Dog Eat Dog (1985) 

Inblandade utöver Mitchell (som för första gången inte spelar någon gitarr alls): Larry Klein (producent, kompositör, synthar m.m.), Thomas Dolby (synthar m.m. samt medproducent alternativt “sound file assistant”, beroende på vilken utgåva man litar på), Mike Shipley (producent), Michael Landau (gitarr), Steve Lukather (gitarr), Larry Williams (flöjt och sax), Wayne Shorter (sax), Michael McDonald (sång), Don Henley, James Taylor och Amy Holland (kör) m.fl.

Gropen med “modern” ljudbild grävs ännu djupare. Men det är inte bara produktionen som brister, låtarna är också i allmänhet risiga: för enkla i både musik och de plakatsatiriska texterna. “Shiny Toys” är under Mitchells värdighet. Det är illavarslande när ”Ethiopia” känns som starkaste spåret, den är åtminstone hypnotisk.

Betyg: en stark Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Wild Things Run Fast

Wild Things Run Fast (1982) 

Inblandade utöver Mitchell: Larry Klein (bas), Michael Landau (gitarr), Steve Lukather (gitarr), John Guerin (trummor), Vinnie Colaiuta (trummor), Larry William (synth och sax), Russell Ferrante (synth), Wayne Shorter (sax), Lionel Richie (sång på ”You Dream Flat Tires”) m.fl.

Medelålderskris? Mitchell bytte ut stora delar av bandet för att låta mer som The Police. Och nye basisten Klein gifte hon sig med, vilket hörs i några ovanligt lyckliga kärlekstexter. Det är ojämnt: inte fantastiskt, ibland bra, men bitvis fruktansvärt. Bland 80-talsljuden har framför allt ylande gitarrer åldrats illa.

Betyg: två Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Musikåret 2023 - tredje kvartalet

Jag har inte enbart Joni Mitchell i högtalare och hörlurar, även om det just nu är mycket med att lyssna igenom en hel karriär. Men jag har också sorterat fram de 25 bästa låtarna från juli, augusti och september.

Kanske kan man ana ett behov av trygghet och tröst i det här urvalet. Det är i alla fall vad jag skulle säga om jag skulle psykoanalysera mig själv genom denna spellista. Bekanta röster som Albarn, Madley-Croft, Murphy, Smith, Stevens... Filosofiska frågor som "Why Am I Alive Now?" och "What Was I Made For?" övergår i konstateranden som "So You Are Tired" och Devendra Banhart har tappat bort laddaren - till sig själv? 

Och sommaren tog slut, det spelar ingen roll om både Burial och Steady Holiday har gjort låtar om den, eller Huw Marc Bennet gjort en låt om en rosa solnedgång.

Nåja, jag hoppas du kan upptäcka någon ny musik genom det här, som kan vara till nytta under det kommande höstrusket.

Varsågoda: Extra allt 2023 Q3!

Joni 80: Shadows and Light

Shadows and Light (1980) 

Inblandade utöver Mitchell: Jaco Pastorius (bas), Pat Metheny (gitarr), Don Alias (trummor och slagverk), Lyle Mays (elpiano och synth), Michael Brecker (saxofon), The Persuasions (kör)

Liveinspelning men låter oväntat likt studioinspelningarna, vilket minskar spänningen men visar den samlade skickligheten. ”Edith…” och ”Black Crow” får lite omgörning och ”Woodstock” en pessimistisk touch. En bra dokumentation av en turné man gärna bevistat. Däremot var nog doo-wop-covern roligare på plats och solon av Metheny och Alias är överflödiga.

Betyg: tre Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Joni 80: Mingus

Mingus (1979) 

Inblandade utöver Mitchell: Charles Mingus (kompositör av fyra spår), Jaco Pastorius (bas), Wayne Shorter (saxofon), Herbie Hancock (elpiano), Peter Erskine (trummor), Don Alias (congas), Emil Richards (slagverk)

Borde Mitchell ha tackat nej till samarbetsprojektet med den döende legendaren? Vackra ”Goodbye Porkpie Hat” mår inte bra av den här versionen. Det finns fina ögonblick, men fler jobbiga riktade till musikermusiker. Det är bättre att höra Mingus, Mitchell, Hancock och till och med Weather Report separat, inte ovanpå varandra.

Betyg: en enda, men stark Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.