Julkalendern: Covers

Ur den flod av covers som släppts i år har jag valt ut 20 stycken som särskilt fastnat och lagt i en spellista - med originalen som bonus.

Varsågoda: Extra allt covers 2024!

Vad som gör en bra cover varierar, så just de här låtarna har hamnat i listan av olika skäl. 

En del gör en fantastisk låt nästan lika bra som originalet, men annorlunda. Andra gör något helt eget. Vissa artister skulle kunna sjunga telefonkatalogen, så när Nick Cave gör "La vie en rose" kan det knappt bli dåligt.

Å andra sidan: jag tog inte med Beyoncés "Blackbird" eller PJ Harveys "Love Will Tear Us Apart" - två rätt blir ibland inte dubbelrätt.

Några instrumentala versioner är med: norska Orions Belte gör en XXXTENACION-cover (inte varje dag), Kamaal Williams fick vara med trots att jag tror att han numera är cancelled och Molly Lewis visslar sig igenom "Porqué te vas?"

Några fick vara med genom att göra covers på sig själv, som Kalle J som spelat in en italiensk version av "En smärta jag är van vid".

Två är från hyllningsalbum där olika artister tolkar Haroumi Hosono respektive Margo Guryan - där hade flera kunnat få vara med. Andrew Bird och Madison Cunningham skar på andra ledden och gjorde cover på hela "Buckingham/Nicks"-albumet. På min spellista fick Stevie Nicks även med en till låt.

Den ende andre originalartist som fick med två var Arthur Russell. "Love Comes Back" är en av Russells mest underskattade sånger. Bruno Berle gör den väldigt fint - så fint att jag utnämner den till årets bästa cover.

Julkalendern: TV-serier jag missat

• 
  Baby Reindeer
• Eric
• Say Nothing
• Only Murders in the Building
• Somebody Somewhere
• Helikopterrånet
• Shogun
• The Bear
• Ripley
• ... och alla andra

Julkalendern: Arooj Aftab

"Raat ki rani" är nog ändå året låt. Att få se Arooj Aftab framföra den live i Uppsala i augusti var underbart. Tänk hur det hade kunnat bli med ett större band eller en bättre lokal än gatuplanet på Uppsala konserthus?

Det är en ganska slö liknelse, men på "Raat ki rani" är Arooj Aftab som Sade på urdu. Men med mellansnack som en Nooshi Dadgostar från Manhattan.

Julkalendern: Broadcasts demos

Det finns ett Trish Keenan-format hål i min skivhylla. All den musik hon aldrig hann göra innan hon gick bort 2011. I ett alternativt universum fortsätter hon och James Cargill att som Broadcast retrofuturistiskt tonsätta drömmar och seanser. 

Men i vår värld finns bara det som givits ut. 

Och i år har Broadcasts demoinspelningar från åren 2000-2009 getts ut på två samlingar, “Distant Call” och dubbelalbumet “Spell Blanket”. De hade gärna fått innehålla lite mer information eller texter, men kanske är det bättre att låta musiken tala? 

Broadcast byggde mycket på sin ljudbild, men de här inspelningarna visar att Keenan och Cargill också hade varit fantastiska som amishtrubadurer, Donovankompisar på sextotalet eller DIY-knasare på sent sjuttiotal. Det är inte svårt att återigen börja fundera på om Trish och James ägde en tidsmaskin och åkte lite fram och tillbaka.

Mycket på ”Distant Call” och ”Spell Blanket” är långt mer färdigt än demos, men även de oborstade inspelningarna är värda guld. Med hostningar och harklingar och allt. 

Hålet av allt Trish Keenan inte fick skapa finns kvar, men det känns numera bättre inramat.

Julkalendern: AI-året

Årets roligaste användning av generativ AI är inte lätt att utse. Men det får nog bli Willy’s Chocolate Experience i Glasgow, som inte var någon ”immersive experience” utan bara en halvtom lokal. Man kan tycka att ledtrådarna att biljettpriset på 35 pund inte var rimligt fanns redan i reklambilden med text som ”Cartchy tuns, exarserdrag lollipops, a pasadise of sweet teats”. 

Bättre AI-produkter användes av New York Times som bad Curtis Sittenfeld och ett AI-program skriva varsin novell utifrån samma prompt. Det var inte svårt att se vilken som var den äkta Sittenfeld, men AI-versionen var i alla fall text som hängde ihop. 

Sittenfeld var ju med i leken, men Scarlett Johansson blev sur när hon fick sin röst snodd till ChatGPT. Det känns ju bara slött av OpenAI med tanke på ”Her”, där Johansson är rösten till en mjukvara. 

Ett underligt tjafs uppstod om vem som förtjänar cred för ett AI-skapat konstverk. Det är nog bara att vänja sig, sådana bråk lär bli vanliga framöver. ”Jag promptade först!”  

Andra knasiga saker under 2024 är svåra att veta om de går att skylla på AI. Prinsessan Kates underliga familjebild, var det bara dålig Photoshop eller en AI-bildmanipulering? 

Och epadunklåten i Melodifestivalen, skrevs den av AI eller av människor? Vilket av svaren är mest deprimerande?

Julkalendern: N. Tull

Som jag skrev tidigare i höstas, tur att jag lyssnade på N. Tulls musik innan jag förstod vem han är, det hade absolut påverkat mig. Jag hade nog ändå tyckt att det är låter fantastiskt, men ändå. 

Kommer det ett helt album i den här stilen nästa år?

Julkalendern: Återföreningar

1995 ringde INTE och ville ha sina rockband tillbaka. Men Oasis och Kent återförenas ändå. Inte för engångsevenemang, utan många konserter. 

Om Jocke Bergs andra projekt hade mottagits med större entusiasm (vilket hade krävt att de var betydligt bättre) hade detta kanske inte behövt hända.

Men ja, det är ju kul för killarna att de vill spela och ha kul. Eller i fallet med Oasis, att de vill tjäna pengar.

Återföreningsfebern drabbade i år även Linkin Park, No Doubt, A*Teens och Ronny och Ragge. Fortsätter det så här så kommer Solstollarna snart åka på turné.

Under tiden meddelade bob hund att de lägger ner, men först efter ett rejält farväl nästa år. Vi får väl se om de verkligen håller vad de sagt, man jag tror faktiskt att det blir så. Det känns som om Öberg och kompani är några av få i rockvärlden som är tillräckligt tjurskalliga för att inte återförenas.

Julkalendern: Baby Rose

Retrosoulen fortsätter, det är många som vill släppa musik som låter exakt som om den kom från 1965-68. När jag för en bilresa hade gjort en spellista med bra låtar från 2024 reagerade min vän med "är det här från I ÅR?!?" mer än en gång. Jalen Ngonda, Liam Bailey, Don West - jag tittar på er

Ibland blir man ju fundersam, är det kanske i själva verket en återutgivning jag har hittat?

Baby Rose samarbete med BADBADNOTGOOD är helt klart från i år. De sex låtarna på EP:n "Slow Burn" de släppte i våras känns däremot som från en annan tid, klassiker med hjärta och smärta. Och Baby Rose själv låter som en gammal själ, men fyllde bara 30 i somras.

Julkalendern: Gnagarmännen

Att det i år blev möjligt att anses snygg som man även om man påminde lite om en gnagare, det var väl fantastiskt. 

Underligt dock att någon tycker att Jeremy Allen White (från "The Bear") skulle tillhöra denna grupp - han är väl väldigt långt från en gnagare?

Julkalendern: Beef

Det var härligt med en rejäl rap beef, som visserligen pågått i mer än ett decennium men kulminerade i år. Och oavsett om man orkat sätta sig in i vad det egentligen handlat om så var det väl lätt att välja sida: Kendrick går före Drake när som helst.

För den som vill påminna sig om alla turer så är Wikipediaartikeln om bråket så pass lång att den räcker som läsning ända fram till dopparedagen.

PS: Som illustration - när årets julvärd Spike första gången dök upp i Peanuts, utsvulten. Och Lucy tycker att han ska få en stek, alltså biff, alltså beef.

Julkalendern: Break it down

Det var länge sedan någon gav breakdance mer uppmärksamhet än Raygun. Genom att få noll poäng på OS i Paris för något som mer liknade charader än dans lyckade Rachael Gunn bryta igenom bruset på det mest effektiva sättet: att bli ett meme. 

Om det var med mening eller inte är oklart. Ville akademikern Gunn göra en markering om bedömningssporters subjektivitet och hade hon myglat sig till Australiens olympiska plats? Kanske inte, men det var lätt att bli konspiratorisk - framträdandet var så udda. 

Att breakdance inte skulle återkomma till OS 2028 var bestämt redan innan Paris, så det var väl tur att den enda olympiska tävlingen märktes. Vem vann? Ingen minns. Nollpoängaren blev däremot oförglömlig.

Julkalendern: Little Jinder

I dag börjar Extra allt sammanfatta 2024! Och årets julvärd är så klart Spike, Snobbens ökenboende bror.

I den här strippen från augusti 1985 tror Spike att han hittat ett sätt att tjäna pengar på sin konst. En som under 2024 först hade svårt att göra det var Little Jinder, i alla fall utan att sälja ut sina ideal. 

Hon hade därför fått skaffa ett vanligt jobb, skrev hon i Expressen, som man gör. Så nu kunde hon slippa betalda samarbeten och företagsgig. I stället fick hon kollegor, kaffeautomat och möten.

Men hon gjorde också fin musik i år. Tillsammans med bland andra Johan "HNNY" Cederberg fick hon till catchy pop på svenska, som visar att man inte behöver låta som Miss Li.

"Blundar" var årets bästa All Saints-produktionen med en text 00-talets Stockholm. Ideal lönar sig.