Moran och Gradvall

Om Caitlin Moran är så här pratsam även med en finsk bakfylla, då kan man förstå att hon får mycket gjort.

När Jan Gradvall intervjuade henne ikväll på Kulturhuset berättade hon att närmast jobbar hon med manus till filmversionen av "How to Be a Woman", en sitcom om tre feta tonårstjejer i Wolverhampton och en romantrilogi. Samtidigt som sina ordinarie tre krönikor i veckan till The Times, dårå.

Hon har inga särskilda tider när hon skriver. Hon skriver alltid.

Så kan man bli även om man blir "home schooled", vilket för hennes del innebar att hon och hennes sju yngre syskon kollade på "Ghostbusters" och slängde lera på huset. "But didn't the authorities come to your house?" frågar Gradvall folkhemsindignerat.

Kanske är den den frågan som gör att Moran konfronterar Gradvall med hur gulligt ansikte han har. "Du är som Jultomten!"

Vad jag lärde mig under semestern

Eh... ja, det var väl inte så mycket i år.

Det är väl egentligen det som är poängen med semester?

Uppladdning

Inför ikväll kan ni ju lyssna på Lilla Hot Chip-listan. Tyvärr finns inte deras Fleetwood Mac-cover på Spotify, så den får ni lyssna på nån annanstans, till exempel här.

PS: Bilden är fem år gammal.

Way Out Nästan

Way Out West är ju som ofta sagt "den nya sortens rockfestival". Inte för att man inte kan tälta. Inte heller för att all mat är vegetarisk. Utan för att man redan från början kan vara helt säker på att inte få se alla artister man vill.

Det går inte att glida mellan en halv spelning med några till en halv spelning med några andra. Det går nämligen inte att ta sig från Slottsskogen till klubbarna tillräckligt snabbt och vissa klubbar går det inte att komma in på alls. Det är bara att acceptera.

Därför är det dags att sammanställa listan. I år kommer jag att missa och sakna åtminstone El Perro Del Mar, King Krule, Lightships, How to Dress Well, Mazzy Star, Chromatics, Django Django och John Maus. Eller åtminstone några av dem.

Det är bara att acceptera. Men det känns bittert ändå.

Modernt liv är skräp

Om jag hade åkt tillbaka i tiden till 1993/94 och sagt till mitt sextonåriga jag att kalendern visar år 2012 första gången jag ser Blur live, då skulle den lillkillen, helt klädd i brun manchester, inte tro sina öron. Det låter så oansvarigt av alla mina äldre jag, att inte ha tagit chansen.

Men så är det. Jag missade i och för sig Hultsfred 1994 på grund av att jag var på andra sidan jordklotet just då, men något senare tillfälle borde jag kanske kunnat tagit?

Å andra sidan: direkt efter "Modern Life Is Rubbish" och "Parklife", de två lysande, genomengelska album som fick mig att bära brun manchester, direkt efter dem kom "The Great Escape". Det enda det albumet fick mig att göra var att skämmas över att jag gillat Blur, fram till ungefär "Coffee & TV".

Att inte se ditt favoritband exakt när det skulle vara allra viktigast för dig, det leder till att du får ser dem 18 år senare. Blur 2012 kan nog bli en bra konsert ändå, men det är ju en nostalgitillställning. Det äldre jaget kan inte låta bli att känna sig... äldre. Så kanske borde jag kliva ur tidsmaskinen och skälla ut mitt yngre jag för att åsamka mig detta.

En arvtagare!

Jag vet inte hur många av er som vet om att Extra allt sedan drygt en vecka har en arvtagare. En liten (men lång) tjej som ännu inte heter något.

Och vem behöver namn? Kanske borde hennes föräldrar strunta i det över huvud taget. Alla vet ju att Byrds och Mark Rothko döpte sina bästa verk till "Untitled".

Holdens mössa är huvudsaken

Det här exemplaret av "Räddaren i nöden" är det senaste i min samling. Och troligen det finaste.

Det beror inte enbart på att det är den första svenska utgåvan, från 1953, utan på det unika omslaget av Stig Södersten.

Numera är illustrationer förbjudna på Salingers böcker. Det enda undantaget i nytryck verkar vara Michael Mitchells illustration från originalutgåvan av "Catcher in the Rye". Det enda som annars får finnas på fram- och baksida av boken är författarnamnet och boktiteln. Det är en utmaning för formgivare. Vissa resultat är lyckade, några mindre lyckade, andra katastrofala.

De flesta av de gamla illustrationerna riktar in sig antingen på karusellen i Central Park (kanske i Mitchells fotspår) eller på Holdens röda mössa.

Just det, hans RÖDA mössa. Titta igen på Söderstens verk.

"It was this red hunting cap, with one of those very, very long peaks" beskrivs den i kapitel 3. "Det var en sån där jockeymössa med lång skärm" som Birgitta Hammar översatte det till 1953. "Det var en röd mössa med lång skärm" tyckte Klas Östergren i sin nyöversättning 1987. I kapitel 8 får vi sedan veta att mössan har öronlappar som går att fälla ner.

Nu suckar ni och tycker att jag är petig, men det här är viktiga egenskaper. Det är vad mössan är: röd, spetsig, iögonfallande, larvig. Här kallas den röda mössan "one of the most recognizable symbols from twentieth-century American literature". Att den då fick vara liten och grön på den första svenska utgåvan, det är ändå anmärkningsvärt.

Varför fick den det då? Hade inte Stig Södersten läst boken? Nej, troligen inte. Antagligen ritade han sin mössa så för täcka upp för att hans illustration bara var en spegelvänd version av omslaget till den första brittiska utgåvan. Där har mössan lång skärm och öronlappar. Och är röd.

You might reconsider

När Way Out West sa att de skulle släppa nya bokningar, då var jag helt säker på att det skulle bli Dirty Projectors. I stället blev det Laleh.

Diamanter

I kväll ska vi försöka tänka bort att det är 22 juli och lyssna på Paul Simon.

En sorglig och solig sommardag - och vi ska gå in in i Globen. Det känns inte rätt.

Men jag tänker på Paul Simons röst, på "50 Ways to Leave Your Lover", på "Homeless". Och på Bakithi Kumalos basgång från "Diamonds on the Soles of Her Shoes". Den är fantastisk oavsett dag och lokal.

Klipp dig och gör disco

Cat Powers nya album "Sun" kommer i september, det första med eget material på mer än sex år. Intresset har höjts ännu mer av de två låtar som har släppts: "Ruin" och "Cherokee".

På PSL har man kommenterat Chan Marshalls nya frisyr, som i sammanhanget är väldigt viktig. Inte minst eftersom hon tidigare har haft en ovana att fullkomligt gömma sig bakom sin långa lugg. Jämför hur hon blundar bakom håret på "Dark End of the Street"-EP och hur hon nu tittar rakt på oss.

Marhsall har klippt sitt hår och klippt banden. Hon har gått vidare, inte bara från sin förre kille, Giovanni Ribisi, utan också från hur hon tidigare har låtit.

Precis som Hyvönen på "Terribly Dark" har Cat Power på "Ruin" lagt till ett discobeat. NPR har hört hela albumet "Sun" och säger att det är mer trummor och ljudet är väldigt komprimerat. Det förekommer till och med autotune.

En av förklaringarna till ljudbilden kan vara att "Sun" har mixats av Phillippe Zdar, fransmannen från Cassius och La Funk Mob. Bland hans produktionsmeriter finns Phoenix, Cut Copy och Two Door Cinema Club. En man som vet hur man fixar ett trumljud som blir populärt på Hype Machine.

"Ruin" svänger riktigt, på ett sätt som Cat Power aldrig har gjort förut, med ett drivande piano. Allt är över alldeles för snabbt. Jag skulle kunna tänka mig en tiominuter lång extended disco dub version. Det borde ju Zdar kunna fixa.

Sorkins nya trick

Visst finns det mycket som är irriterande med "The Newsroom". Aaron Sorkin är ändå en av de där favoriterna som man är beredd att förlåta.

Med den extremt underhållande snackigheten får man på köpet att konflikterna finns rakt upp och ner i replikerna, väldigt lite finns enbart mellan raderna. Både "Studio 60 on the Sunset Strip" och "The Newsroom" börjar med att någon får psykbryt och berättar vad det här ska handla om. "Show them, don't tell them" har aldrig varit Sorkins motto.

Med den spänning Sorkin alltid lyckas bygga upp får man köpa ett par logiska kullerbyttor. I "The Newsroom" en kompetent journalist som inte kan hantera mail. I "Studio 60" ett tv-bolag som inte har full koll på vem de anställt som vd.

Det mesta av det där köper man, förförd av allas väloljade munläder. Och imponerad av hur smarta och duktiga alla karaktärer är. Sorkin har sina tricks för att få oss att tycka det.

I "Studio 60 on the Sunset Strip" var det att aldrig visa sketcherna, eller visa så lite av den som möjligt. Då kunde de påstås vara asroliga, vassa, provokativa. Harriet kunde påstås vara hur talangfull som helst, vi fick sällan chans att bedöma det.

I "The Newsroom" löser Sorkin det genom att förlägga handlingen några år bakåt i tiden. Det är tillräckligt nyligen för att vi ska känna att serien utspelar sig i nutid, men tillräckligt länge sedan för att Sorkin kan veta vad i nyhetsflödet som blev viktigt i långa loppet.

Numera vet vi alla vad som blev följderna av explosionen på oljeriggen i Mexikanska golfen, det var inte bara en arbetsplatsolycka, det var en miljökatastrof och ett myndighetshaveri. De smarta i "The Newsroom" fattar i samma sekund som det händer. De ser också vartåt Tea Party-rörelsen är på väg, vad den kommer göra med republikanerna. 2010 var det inte lika självklart som idag.

I avsaknad av något annat mellan raderna så blir då undertexten: det är lätt att vara efterklok.

Americana

Idag har jag bidragit som tipsare till en Spotify-lista som Sara gjorde på PSL, en fortsättning på den musik First Aid Kit spelade i sitt "Sommar"-program.

Lite ovant att vara americana-expert. Min främsta merit är troligen att i likhet med systrarna Söderberg ha bott på Joshua Tree Inn, motellet där Gram Parsons överdoserade. I likhet med dem tyckte vi det var lite väl underligt att be att få bo just i rum åtta.

Men jag tyckte ändå att jag bidrog till spellistan. Jag lyckades peta in ett par blandbandsklassiker, som "Truck Stop Girl" och "Pastures of Plenty".