Det är vår igen. Åtminstone i Paris.
Och kanske är det en vår av upplopp igen. Troligen blir nog inte det här lika mycket av ett vägskäl som våren 1968. Men vem vet vad lite pensionsreformsprotester kan leda vidare till? Då, 1968, var väl den tändande gnistan ett missnöje med att studentbostäderna inte tillät besök av motsatta könet.
Hur som helst så hoppas jag att parisarna hinner lugna ner sig tillräckligt för att mitt besök i staden ska kunna fungera. I kväll kliver vi på tåget. Jag ska tillbaka till Paris för första gången på väldigt länge. (Och barnen ska dit för första gången någonsin, men det är en annan sak.)
Faktum är att jag aldrig i mitt liv har varit borta från Paris så här länge. Minns trogna läsare när jag åkte dit titt som tätt? Detta blir nu mon grand retour. Då får inte ligga sopor överallt eller brännas bildäck, jag ska ju spankulera med en baguette under armen på boulevarderna. Sous les paves? Je m'en fiche.
För att ladda upp har jag läst massa böcker om Paris. Och så lyssnar jag naturligtvis på fransk musik. Inte minst på Stanley&Wiggs samlingsskiva "Paris in the Spring" från 2018. Den återger inte soundtr... pardon, la bande orginale till studentrevolten 1968, utan mestadels vad som följde. Hur fransk pop efter den där våren inte kunde återgå till det vanliga. Musiken blev mindre glättig, fick mörkare drag, men med en bibehållen fransk elegans och ofta väldigt funky (uttala det med fransk brytning). Kanske skulle den utvecklingen skett oavsett hur många gatstenar som kastats, men ändå.
Allt från "Paris in the Spring" finns inte på Spotify, vilket ju så klart är själva poängen med en samling från Ace Records. Vissa spår finns dock och dem har jag samlat ihop. Dessutom har jag byggt ut med ytterligare låtar som skulle kunna platsa på en uppföljare.
Varsågoda: Paris in the Spring prolongé
Har ni tips på fler låtar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar