
söndag, november 14
fredag, november 12
Minns ni...

...när Eggstone var en grupp som gav ut skivor och Maurits Carlsson var trummis, inte en vd man hör talas om honom när svenska artister håller på och stämmer varandra?
Galax på tillväxt

Young Galaxy framstår som ett så 2010-aktigt bandnamn att de lika gärna hade kunnat kalla sig Young Nothings, Cloud Daze eller något i stil med Hitney Whouston.
Men de här kanadensarna har hållit på några år, även om nytillkomna lyssnare kanske inte behöver bemöda sig med det gamla. Det nya verkar helt klart bättre och katalysatorn är Dan Lissviks magiska händer. Han producerar albumet som släpps i februari.
Nya låten "Peripheral Visionaries" finns att lyssna på här. Det där svänget och det där gitarrplocket, det är vår bästa svenska musikexport just nu.
PS: På bilden ser vi I Zwicky 18, en ung galax. Bara typ 500 miljoner år gammal.
torsdag, november 11
Du kommer att träffa en kort, flintskallig bekant


Att säga att det finns gubbsjuka i en Woody Allen-film är som att säga att det finns sand i Sahara. Även i nya "Du kommer att möta en lång mörk främling" syns gubbsjukan. Eller snarare: gubbsjukorna, för de är alltid flera.
Dels är det gubbsjukan i skildringen. Som stackars Freida Pinto som tvingas spela fönstertittad snygging som trots att hon är förlovad kan falla för även vilken man som helst bara för att han a) bor i samma stad som hon, b) är något så romantiskt som författare. Ungefär på samma sätt som Freida Pinto ställer upp på den här meningslösa rollen bara för att det är en Woody Allen-film.
Sedan är det skildringen av gubbsjuka, som ju är mindre jobbigt. Män och deras betydligt yngre kvinnor är ju inget nytt Allen-tema, belyst ur olika perspektiv. "I'm dating a girl wherein I can beat up her father" som 42-årige Isaac (Allen) säger om 17-åriga Tracy (Mariel Hemingway) i "Manhattan".
I "Du kommer..." är det större åldersskillnad, andra olikheter och fler problem. Alfie (Anthony Hopkins) försöker stoppa åldrandet (och få en chans att ersätta en son som dött, en tragik som knappt berörs) genom att motionera, skilja sig och så gifta om sig med första bästa prostituerade. Och där kliver filmens riktiga ljuspunkt in, i form av ensemblens enda icke-stjärnan, Lucy Punch.
Den rollen var först vigd åt Nicole Kidman, men jag tror vi kan vara glada för att hon fick för mycket att göra. (Ni ser ju på bilderna vilket par som har störst kontraster.) Att alla vill spela med i en Woody Allen-filmer betyder inte att alla roller ska gå till stora namn. Kidman hade säkert kunnat göra det bra, men om hon försökt uppnå samma sak som Punch hade det kunnat resultera i fruktansvärt överspel. Och Allen hade kanske inte brytt sig, så värst perfektionistisk är inte hans personregi nu för tiden.
Dessutom: Kidman är "bara" 30 år yngre än Hopkins, medan Punch har 40 år tillgodo. Tydligare gubbsjuka, större komisk effekt. Allen är själv kanske glad för att den åldersskillnad han driver med blev så hög. Själv är han nästan 35 år äldre än Soon-Yi. Men det är en tredje sorts gubbsjuka.
onsdag, november 10
Missa inte mixen
Jag är lite orolig för att flera av er kan ha missat Supermix-Fredriks superfina mix av en halvtimme neokraut.Krautens kombination av dysterhet och driv är precis vad som behövs i november, årets mest monotona månad.
måndag, november 8
Mike Love, Not War
Om du prompt bara ska kolla på en skäggfotoblogg i år, se då till att det blir Beach Boys Beards.Tack för tipset, Eden Rock-Albin!
söndag, november 7
fredag, november 5
Evas Buffy-kostym

Dagens På Stan skingrar all osäkerhet om Eva Dahlgrens utklädnad på den stora Buffy the Vampire Slayer-kvällen på Högkvarteret om en vecka.
Hon kommer alltså gå som Anya. Oväntat oqueer.
Men kanske vill Eva säga något om att hon inte är "cute like everyone supposes".
Sarah julsjunger för dig! OM DIG!
Vad står pundet i för kurs? Är det värt 153 pund att höra Sarah Cracknell sjunga ens namn?Den som tycker det kan beställa den "super-deluxe personalised edition" som ges ut av årets julskiva av Saint Etienne. Förutom samlade tidigare jullåtar och några nya så har just den utgåvan en specialskriven låt som kommer innehålla namnen på alla som sponsrat bandet lite extra.
Och för att undvika framtida besvikelser poängteras särskilt i webbshoppen: "If you want the super-deluxe personalised edition, and you're name is unusual or hard to pronounce, PLEASE write it out phonetically!"
Så jag skulle - i all ödmjukhet- vilja upplysa om tre saker: a) 153 pund är faktiskt bara cirka 1700 kr, inte 1900 kr som Svenska dagbladet skriver idag, b) jag fyller år på julen, c) "You-nas Jah-reh-fawsch".
torsdag, november 4
En banal schlagers kraft


Vad är det som gör att två av 2010 års mest hyllade romaner har samma sentimentala jazzstandard som soundtrack?
I både Philip Roths "Nemesis" och Sigrid Combüchens "Spill" dansar kärleksparen till "I'll Be Seeing You" av Sammy Fain och Irving Kahal. Det är den sång som speglar båda kärlekshistoriernas vemod, hur båda paren snart kommer glida ifrån varandra.
För Combüchen var "I'll Be Seeing You" tydligen så viktig att hon var beredd att tänja historiska fakta för att få in den. Om en annan sång i "Spill" anmärker hon att den egentligen skrevs året efter, men att hon använder sin "poetic license". Årtalsförskjutningen med "I'll Be Seeing You" gör hon okommenterat - och kanske ovetande. I boken framförs den på en dansrestaurang i Stockholm 1938 och orkesterledaren säger att den har gjorts känd av Frank Sinatra. Men han spelade inte in den förrän 1940 och om inte den svenske orkesterledaren precis kommit hem från Broadway så är det inte troligt att han vid det laget hade hört "I'll Be Seeing You". Och inte ens i New York pratade man vid det laget som Sinatra, som spelade in sin första demo i maj 1939.
Men vad spelar det för roll? Huvudsaken är att Combüchen och Roth har berörts av samma melodi och samma text och båda använder den i sina berättelser om ungdomskärleken som ekade resten av livet. Tillbakablickande är sångtextens tema och huvudpersonerna vet redan när de hör den, medan de fortfarande är mitt i förälskelsen, att det är så här det kommer bli. När det inte är de två längre.
"Den banalaste schlager" kallas den hånfullt av en av karaktärerna i "Spill". Men den banalaste schlager kan uttrycka så mycket att den är användbar till och med för prisbelönta romanförfattare.
måndag, november 1
Asociala medier
Då undrar man ju om det i dessa dagar är många datornördar som efter att ha sett "The Social Network" ber flickvännen göra slut med honom så att han kan skriva några riktigt genialiska rader kod?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

