En nationalskatt

Inspirationen bättre än resultatet

Jag lyssnar inte så mycket på Real Estates senaste skiva, inte sedan de första genomlyssningarna när den kom i början av året. Kanske för att jag hellre lyssnar på den spellista med inspirationskällor som de gjorde: Atlas Inspirations - A Real Estate Playlist

Det är inga direkt överraskande val de har gjort, med tanke på hur Real Estate låter. Feelies, Go-Betweens, Dylan, Mitchell, CSN. Men den här listan fick mig att upptäcka John Cales "Please" och påminnas om att the Who ändå gjorde några bra saker.

Justin Timberlake i verkligheten och på bild

Justin Timberlakes konsert på Tele2 Arena igår var visserligen värd att fotografera och filma i varje ögonblick. Man påminns om att han har väldigt många hits, även om låtkatalogen faktiskt inte är nivå med hans utstrålning och showmanship.

Å andra sidan har han väldigt mycket av just de sakerna. Han intar scenen och har total kontroll över hela arenan oavsett om han står helt stilla och tyst i väntan på att applåderna ska avta eller om han dansar och snurrar.

Men ändå, är det inte lite väl överdrivet att - som han till vänster på bilden nedanför - stå i princip längst fram, bara meter från en världsentertainer, och ägna sig åt att filma? Inte med en kamera, inte med en mobil, utan MED EN iPAD?

På jakt efter Wales i innersta Amerika

Gruff Rhys nya skiva "American Interior" finns nu ute, bland annat för lyssning på Youtube som ovanför. Särskilt titellåten och "Liberty (Is Where We'll Be)" går hem hos mig.

Det är ett temaalbum om Rhys walesiske landsman John Evans, födda med exakt 200 års mellanrum. Medan Rhys utforskar amerikansk musik var Evans en av dem som verkligen kartlade Det Nya Landet. Tydligen trodde man att det skulle finnas en walesiska indianer, ett koncept som ju vem som helst borde inse är för bra för att vara sann. Efter fyra år hittade Evans den utpekade stammen, som självklart visade sig inte tala walesiska.

Men Missourifloden blev åtminstone utforskad på kuppen.

Nåja, det här är Wikipediakunskap, men exakt den typ av absurd berättelse ur historien som man bara får lära sig om genom att kolla på "QI". Eller nu genom att lyssna på poplåtar med samplade indianbarn och sång på walesiska.

Subkulturell Shazam

Sitter det några entreprenörer och läser det här? I så fall: den mobilapp jag allra mest skulle vilja ha är en subkulturell Shazam. Jag tror att vi är många i åldersspannet 35-40 som känner behovet.

I stället för att spela in ljud från en högtalare och få veta vilken låt det är, så skulle man ta kort på personer på stan för att lista ut deras subkultur.

Jag ser ofta grupper av gymnasiekids, ofta i extremt tydligt samordnade klädstilar, men jag förstår inte vad den innebär. Vad kallar de sig själva, vad lyssnar de på för musik, vad ser de för tv, vilka är deras allierade och deras fiender?

Som de tre killarna på pendeltåget en lördagseftermiddag. De hade blekta, slitna jeans, lågt hängande, med HM-tröjor och frisyrer som var väldigt fixade, men väldigt dåligt fixade. Som om det var själva mängden vax som var viktig, inte resultatet. Var för sig hade jag inte ens reagerat på dem, men i grupp blev det tydligt hur starka regler det måste finnas för hur man ska se ut om man är en... ja, vad de nu är. Eller om de inte har något gruppnamn, vad de nu lyssnar på. Var de Avicii-killar?

Eller tjejerna som försöker se fashion ut på nollbudget och därför hamnar i nästan identiska kombinationer av djurmönstrade tajts och fejkskinnjackor. De ser för o-arty ut för Lykke Li, kanske gillar de Avicii? Kanske gillar alla Avicii.

Det är inte bara gymnasiekids förresten. Häromveckan var jag på pub en lördagkväll och vid bordet bredvid satt en kvinna och tre män, alla i åldrarna 25-30, alla iförda olika träningsoverallsjackor. Var de KTH-studenter eller finns det numera andra subkulturer där det är okej att på en lördagkväll se ut som KTH-studenter tidigare gjorde på typ onsdagar? Är det normcore?

I väntan på en foto-Shazam för subkulturer så skulle jag väl kunna gå fram till dem på stan och fråga vad de lyssnar på för musik. Men det är jag för rädd för att göra.

Framför allt är jag rädd för att få svaret "Musik? Det är inte så viktigt för oss."

Vinyl så in i Viken

Den gäst i fantastiska podden DJ 50 Spänn som väljer att göra sina fem skivköp på Röda korset i Valdemarsvik, den får pengar över till en fika.

En enda krona för ett vinylalbum är ju så lite att det är larvigt. Ändå köpte jag faktiskt inget. Närmast var det på basmiraklet Pierre Isacssons "Pierre!" (med "Då går jag ner i min källare"), som jag redan för ett par år sedan köpte på kassett. På Röda korset i Valdemarsvik.

I momentet "random access vinyl" (med slumpvis tagen skiva) skulle man på detta inköpsställe väldigt troligt dra en Démis Roussos. Den som ville skulle faktiskt på bara sex backar vinyl kunna få ihop en hand med kåk av Démis, se nedan för bildbevis.



PS: Jag har även för fyra år sedan recenserat vinylbackar i Valdemarsvik, då på konkurrenten Vikens auktionsbyrå.

Jason Segel i bandana = DFW

Jag hade missat att Jason Segel ska spela David Foster Wallace i en kommande film, tills Jan Gradvall nu retweetade att DFW:s alla nära tar avstånd från filmen.

Det görs på ett så där omständligt sätt som bara amerikaner med lite för många advokater kan få till: "have no connection with, and neither endorse nor support" etc etc.

Och när man har sett den här bilden av hur Segel ska se ut i rollen så blir man ju nervös. Motspelare är Jesse Eisenberg - och han gör mig alltid nervös.

Glad påsk, Magistern

Precis som vanligt är det Marcie som framför hälsningarna om en trevlig påskledighet till alla er från oss här på Extra allt .

Nej just det: Egg-stra allt.

Glad påsk!

En mörk strand

Nej, fransmannen Joakim har inte förvandlat Neil Youngs "On the Beach" till "something completely different" (som han skriver på Soundcloud). Det som redan från början är ett långsamt grubblande med elgitarr är här ett långsamt grubblande med elektronik.

Neil Young-covers med vocoder, det gjorde ju förresten Neil Young själv redan 1982.

Men även med avdrag för felaktig självuppfattning så är det verkligen en väldigt fin version av Joakim.

Till och med den där saxofonen mot slutet tycker jag om.

Via Dollar Bin Jams.

Årets album hittills

Varje december brukar jag i årsbästalistorna upptäcka minst ett par album som gått mig förbi. Det vill jag gärna slippa och tar därför gärna emot löpande tips.

För att få behöver man ge (gammalt ordspråk, mer elegant uttryckt av andra), så här är vad jag har lyssnat på i albumformat.

Neneh Cherrys Four Tet-producerade "Blank Project" har nog ledarpositionen hittills. Angel Olsens "Burn Your Fire For No Witness" ligger kanske tvåa, åtminstone lyssnar jag på den ofta, kanske för att den med sina olika stilar är som en blandskiva i sig själv. Det samma gäller för Moodymans nya självbetitlade.

Mac Demarco och Real Estate har levererat svajiga respektive jangliga gitarrerna och War on Drugs har blivit stadiumrock.

Damien Jurados nya var bra men inte lika bra som föregångaren, lite för murrig och mörk. Bonusskivan med alternativa, luftigare versionen var nästan att föredra. För ännu mer luft går jag till "Have Fun With God", Bill Callahans dubversion av sitt förra album.

Avey Tare's Slasher Flicks och St Vincent var lite av besvikelser. Det gällde även Todd Terje, som jag tycker har slängt in lite väl mycket muzak.

Becks senaste tog jag mig igenom en enda gång, fruktade för att falla i koma och undrar om jag kommer orka sitta ner och verkligen lyssna på. Samma med James Vincent McMorrow, som gör samma låt om och om igen.

Vad som har hänt inom hiphopen vet jag inte, i alla fall inte mer än vad jag hört snuttar av i senaste Jenny & Vänner.

Närmast ser jag däremot fram emot Damon Albarn och How to Dress Well och Yumi Zouma och Woods.

Vad har ni tyckt varit bäst hittills?

20 år och en dag sedan

Jag skrev aldrig om tjugoårsdagen av Kurt Cobains död igår. Jag började skriva, men förlorade mig i en tillbakablick på nittiotalet och hur min egen musiksmak utvecklats. Till slut insåg jag att det var mer intressant för mig själv som terapi än för någon annat att läsa.

Det är ju inte heller som om ni har haft brist på minnestexter.

Jan Gradvall (en av dem som ofta, irriterande ofta, nämner Kurt Cobain) skrev i DI Weekend i fredags att innan "Smells Like Teen Spirit" kom hade elgitarren i princip försvunnit, utkonkurrerad av hiphop och house. Slutsats: Kurt Cobain "räddade" elgitarren. Eller snarare: Kurt Cobain var så bra att han trots elgitarr som instrument kunde slå igenom och bana väg för fler elgitarrer.

Gradvall skriver också om Cobain som loser, som inte hade passat in i dagens vinnarkultur. Själv tänker jag mest på honom som en mjukis i en värld av hårdingar, en kuf. Ingen annan i den spretiga genren grunge tog på sig klänning. Ingen annan gillade Daniel Johnston och Vaselines. När Cobain sedan tog livet av sig blev det lite som ett tecken på att det inte gick att överleva i den här musiken som annat än macho.

Kanske var det därför som många av oss lämnade den hårdare rockmusiken bakom oss efter Nirvana. Det blev en pyrrhusseger för elgitarren.

PS: Min "hur jag fick veta att Kurt Cobain var död"-historia har jag för övrigt redan skrivit här, med koppling till en annan och betydligt större tragedi som startade samtidigt.

Today I said some things to you...

Det har varit rätt tyst om att de två forna giganterna Toni Braxton och Babyface har släppt ett duettalbum. Ett sångpar där kvinnan tar de lägre stämmorna.

I och för sig är det inget lysande album. Låtarna hade kunnat vara bättre (hämndtexten på Braxtons sololåt "I Wish" är snarare komisk) och produktionen inte helt uppdaterad. Den inledande "Roller Coaster" är däremot ett fantastiskt bidrag till alla spellistor med ångerfull, bitter eller svartsjuk r'n'b.