Julkalendern: "Norm"

I de tolv spåren på "Norm" berättar Andy Shauf - i första och ibland i andra person - om Norm, en slacker och en stalker - och en kidnappare. Det som i början och vid en första lyssning är vanlig kärlekslängtan spårar ur.

Medan creepy-faktorn tilltar är musiken lika finstämd hela tiden, lika lågmäld och försiktigt arrangerad.

Jag har ännu inte sett "Norm" på några årsbästalistor, förutom Aquarium Drunkards som ju är absurt lång. Men för mig är det solklart. Årets album: "Norm" av Andy Shauf.

Julkalendern: Hej då

 

I år sa vi hej då till Per Åhlin, Burt Bacharach, David Crosby, Doris Svensson, Cynthia Weil, Bettye Swann, Matthew Perry, Astrud Gilberto och Ingvar Hirdwall.

Och till Tina Turner, Lasse Berghagen, Robbie Robertson, Al Jaffee, Ryan O’Neal, Barrett Strong, Tom Verlaine, Ryuichi Sakamoto, Bobby Caldwell, Paul Reubens, Seymour Stein, Martin Amis, João Donato, Sinead O’Connor, Cormac McCarthy, Pugh Rogefelt, Michael Gambon, Andre Braugher, Trugoy, Harry Belafonte, Jane Bark, Inger Sandberg, Andy Rourke, Jane Birkin, Tony Bennett, Milan Kundera, Mary Quant, Lasse Wellander, Thomas Hellberg, Steve Mackey, Ahmad Jamal, Sixto Rodriguez, Barry Humphries, Linda Lewis, Shane McGowan, Lance Reddick, Wayne Shorter, Jeff Beck, Yukihiro Takahashi, Ampfiddler, Big Fred, Bernt Rosengren, Kenzaburo Oe, Slim Borgudd, Charles Gayle och Richard Belze och massa andra som jag har missat. Tack för allt.

Julkalendern: Fredagsdrink

1. Negroni (dock aldrig annars med en Snobben sittande på isbiten, iförd sin nightcap - haha, fattar ni?)

2. Cava eller liknande bubbel

3 och framåt. En veritabel "long tail" av enstaka cocktails, alltså en "long cocktail", til exempel Paper Plane, Enzoni, Fitzgerald, L'Embrassadeurs, Expat, Boulevardier...

Julkalendern: Bob Stanley-året

Det är dags att summera året för Bob Stanleys samlade output. I år var han synnerligen flitig.

Vi rangordnar allt han gett ut:

9. Saint Etienne ”Songs for Hermione” (röd tiotumssingel) 

Två soundtracklåtar från 2022. Samlarkuriosa.

 

8. ”Winter of Discontent” (samlingsskiva)

Njo, en bra historielektion om den brittiska DIY-musik som följde efter punken. Mer intressant än bra.

 

7. ”Incident at a Free Festival” (samlingsskiva)

Bevisar hur mycket groove det fanns i brittisk sjuttiotalsrock, även bland banden som aldrig riktigt lyckades bli superstjärnor. Mycket här är fantastiskt och vissa artister hade jag ingen som helst aning om, men annat är tungfotad rock och låttitlar som ”Meat Pies ’Ave Come But Band’s Not Here Yet” och ”Big Boobs Boogie”. 

 

6. ”Latin Freestyle - New York/Miami 1982-83” (samlingsskiva) 

Oväntat härlig samling av högenergisk men ofta mörk dansmusik, som var oerhört inflytelserik.

 

5. Saint Etienne ”Built on Sand - Rarities 1994 - 1999” (splatterfärgad vinyl)

En del spår är redan välbekanta för en Saint Etienne-nörd, som deras kandidat till Bondlåt, men det är hur som helst alltid roligt att höra allt Sarah, Bob och Peter sprutade ur sig under denna väldigt kreativa period.

 

4. “London A-Z 1962-73” (samlingsskiva) 

Låtar om London från "the long sixties" är ju en väldigt lös pitch för en samling, men när Stanley får välja så fritt så blir det ju otroligt.

 

3. ”Tribal Rites of the New Saturday Night - Brooklyn Disco 1974-5” (samlingsskiva)

Musiken som den riktiga Tony Manero dansade till, om han nu hade funnits och inte varit påhittad av Nik Cohn i sitt reportage som lånat ut sin titel. Den här skivan önskade man ju aldrig tog slut. Och som tur är finns mer musik i samma typ att hitta på Spotify, men fyra av de här 22 låtarna gör inte det.

 

2. ”Folk, Funk and Beyond - the arrangements of John Cameron” (samlingsskiva) 

En underskattad hjälte uppmärksammas. Cameron arrangerade, skrev, producerade massor under sextio- och sjuttiotalet. Här trängs Donovan, Francoise Hardy, flöjtgeniet Harold McNair, Hot Chocolate och Ella Fitzgerald.

 

1. ”Bee Gees - Children of the World” (bok) 

Ingen i hela världen var mer lämpad att skriva en heltäckande bok om bröderna Gibb än Bob Stanley. Ett eget kapitel i "Yeah Yeah Yeah" räckte inte, så här går han på djupet. Det är ju omöjligt att förklara varifrån talang kommer, men däremot ger Stanley i alla fall förklaring till alla underliga och felaktiga val som bröderna gjorde och som ställde till det för dem. Bee Gees blev min fjärde mest lyssnade artist på Spotify i år, tack vare denna bok.

Julkalendern: Årets läsning

Hur många böcker från i år har jag hunnit med egentligen? Rätt många ändå, men man har ju ändå alltid läst för få.

Årets bästa läsning var danska Solvej Balles "Om uträkning av omfång", de två första delarna i en tänkt romansvit om sju. Det fantastiska är att hon verkligen får mig att tro att det kommer fungera hela vägen att läsa om hur Tara Selter lever den artonde november om och om igen.

Andrev Waldens "Jävla karlar" och Jonas Hassen Khemiris "Systrarna" var båda väldigt bra, men jag är å andra sidan exakt rätt publik. Genom att vara ungefär i deras ålder så blir varje likhet (jag kan ha slagit exakt några av de golfbollar som Andrev letade fram i vattenhindret på Säters elfte hål) en identifikation och varje skillnad (som ju i ärlighetens namn är vanligare) blir en tankeställare.

Johanna Frids "Haralds mamma" och Lyra Ekström Lindbäcks "Moral" var båda god läsning, men hade kunnat vara mer. Mamman fick jag aldrig riktigt grepp på, inte Harald heller. "Moral" hade kunnat bli en verklig post-MeToo-roman, men fastnade i det knepiga med att berätta och om autofiktionens fällor och det är väl inte nytt? Hanna Bervoets "Sakerna vi såg" var helt ny i den värld som skildrades, inhyrda moderator på ett socialt medium, men nådde inte riktigt ända fram.

Jag borde vara oerhört intresserad av världen som Curtis Sittenfelds "Romantic Comedy" skildrade, ett inte ens maskerat men omdöpt "Saturday Night Live". Men jag har redan läst samma källor som Sittenfeld om miljön och själva handlingen var tunn som ett cuecard med uttjatade catchphrases. Den som vill ha lättläst kan snarare tryggt vända sig till Richard Osman och fjärde delen i "Thursday Murder Club"-serien.

Bästa faktaboken i år vad Bob Stanleys "Bee Gees - Children of the World", men mer om den i en senare lucka. Édouard Louis "Att förändras - en metod" kan väl inte helt kallas en faktabok eftersom han medger att han slagit samman ett par personer och därmed bryter illusionen. Jag kan tycka att innan man skriver en reviderad version av den livshistoria man redan presenterat så ska man låta det gå mer än några få år.

Märkligast läsning i år var den tunnaste respektive den tjockaste boken, som jag inte hade prioriterar att läsa om någon beskrivit dem för mig, så då är det ju bra att jag bara läste dem ändå. Danske Rasmus Daugbjergs "Troll" är en saga på riktigt. Britten Richard Milwards "Man-Eating Typewriter" är en udda - och ofta väldigt äcklande - gåta om en slags kultledare i det sena sextiotalets London som skriver sin självbiografi på polari, gayvärldens kodspråk. Inget för den kräsmagade. Antagligen äter jag aldrig mer foie gras, men det är kanske bara bra.

Julkalendern: Årets låtar

Nu är den till slut här: den enda musiksammanfattning du behöver. Eller nja, här är i alla fall de enligt mig 100 bästa låtar från 2023. Det är en-låt-per-artist-princip, de är inte rangordnade utan ligger i en lyssningsvänlig ordning.

Det är en väldig spridning i stil, så alla borde hitta någon.

Vi går på klubben med Romy, The Blessed Madonna, Neil Frances, Aphex Twin, Everything But the Girl och Joe Goddard som remixar Jesse Ware.

Vi hänger på popverandan med Vasas flora och fauna, The Clientele, Andy Shauf, Unknown Mortal Orchestra, Real Estate och The Lemon Twigs.

Vi tar även igen oss rätt länge i singer/songwriter-salongen med Adrianne Lenker, Julie Byrne, Jana Horn och Julia Jacklin.

Vi smyger ner i någon slags inte särskilt stökig jazzkällare med Matthew Halsall, Alabaster DePlume och Brandee Younger.

Vi är på efterfest med DJ Koze, Låpsley, Huw Marc Bennett och Beverly Glenn-Copeland.

Det är funky med Payfone, det är flirty med Kali Uchis, det är finskt med Krunegård.

Det är lättlyssnat med Troye Sivan, Jungle, Billie Eilish och Kalle J. Det är svårare grejer med Burial och eh... tja, nej det är faktiskt inte så mycket svåra saker, om man inte tycker att Kieran Hebden och William Tylers tio minuter långa "Darkness, Darkness" är svår, men varför tänka så?

Så oroa dig inte, njut bara. Här är nästan sju timmar: Extra allt 2023.

Julkalendern: Television

Topp fem tv-serier som avslutades 2023 utan att jag var ikapp - eller ens hunnit börja se dem: 

1. Succession 
2. The Crown 
3. Barry 
4. The Muppets Mayhem 
5. Ted Lasso (eller fortsätter den?)

Julkalendern: Romy

Julkalendern: Årets mode

I år skulle man tydligen ha sådana här stora röda stövlar. De var all over New York Fashion Week och blev virala. Som tur var hette de Big Red Boots, så det var lätt att minnas.

Vilka övriga modetrender har varit vet jag inte. Oversized?  Och ungdomarnas 90-talsstil har väl glidit över till 00-talsstil, med comeback för Juicy Couture? För kostymer håller väl den smala stilen fortfarande sitt grepp hårt om många, även de som växt ur dem på bredden?

Jag hade dock inga stora röda skor, utan mina gamla skor och även i övrigt mina gamla kläder, med undantag för TSPTR:s Snobbentröjor, särskilt det nya Hot Chip-samarbetet. Att inte köpa nya kläder blir allt mer ett statement, dock i mitt fall oavsiktligt.

Julkalendern: Årets covers

Årets allra bästa låtar får ni vänta på tills nästa vecka. Men en liten spellista ska ni få redan nu: Extra allt covers 2023.

Det är helt enkelt tio bra covers från året samt originalversionerna (med undantag för en Neil Young-låt som ju inte finns på Spotify.) 

Här hittar vi tolkningar av gamla örhängen från Jai Paul, Bruce Springsteen, Nick Drake, Philemon Arthur & the Dung - och en trevlig Cranberriescover som fick hänga med.

Som vanligt har man i framsållandet av bra covers fått vada igenom forsar av onödiga bokstavstrogna versioner av låtar som alla redan har hört. Eller så är det bara ett fortsatt ålderstecken, att man inte tycker det finns anledning att presentera en låt för en ny publik. Kanske borde jag bara tycka att det var kul för Tracey Chapmans bankkonto att Luke Combs fick en jättestor USA-hit med "Fast Car"? Och att det aldrig kan finnas för många "These Days", "West End Girls" eller "Harvest"?

Neil Young gjorde för övrigt ett helt album med covers på sig själv, där kanske "Birds" hade platsat på spellistan, om den bara funnits på Spotify.

Julkalendern: Alla är Swifties

Det är verkligen inte fel av Time Magazine att utse Taylor Swift till årets person. Men det kan ju leda till en del tankar om vad som egentligen är viktigt här i världen och vilka som egentligen påverkar och/eller speglar tidsandan.

Men de reflektionerna tar jag inte här och nu, jag har inte tid att reda ut ens hur jag själv tänker.

Jag har ju inte ens läst vad Time Magazine skriver. Det kan vara så att de helt enkelt kände att det var dags för ett lite mer kulturellt val av person, efter många decennier av världsledare och inflytelserika näringslivstoppar. Det är också kul att Swift poserar med en katt, eftersom filmen "Cats" väl är hennes karriärs mest tydliga (enda?) flopp.

Att Swift blir den första enskilda underhållaren på detta omslag (Bono inkluderades för ett par år sedan som en av många välgörare) är också en passande avslutning på hennes fortsatta ångvältande av musikvärlden. 

Finns det några rekord som Taylor Swift INTE har slagit under 2023? Rekordturné, rekordturnéfilm, rekord på streamingtjänsterna. Och olika rekord på olika Billboardlistor. Bland annat är hon den första artisten som varit toppartist i årssammanfattningar i tre olika decennier.

Det finns mycket som pekar på att hon kommer kunna utöka det rekordet när vi kommit till 2030-talet. Vilket sorts 30-tal det blir kommer däremot avgöras mer av de tidigare årens Person of the Year.

Julkalendern: Årets merch

Som uppföljning på gårdagens lucka om konserter, vilka konserter hade bäst merch och vilka hade sämst?

Bäst:

• Michel Polnareff - man kunde ha ruinerat sig på muggar, skivor, dockor, peruker, men jag köpte bara ett programblad och en t-shirt - självklart med tre stycken Polnareff som visar rumpan
  
• Romy - en karbinhake!

Sämst:

• Beyoncé - bara svartvita och astråkiga grejer som alla såg ut som piratkopior 
• Håkan Hellström - oändligt många olika t-shirts, ingen snygg, flera riktigt fula. Jag råkade dock köpa en keps.