Kontantlöst kaffe

Min första kontantlösa dag började med en liten latte. Jag köpte den på vad jag gärna fortfarande vill kalla Lilla Finlandia, trots att det numera heter The Coffee Place.

Och ja, vad ska jag säga, det var liksom inga problem att köpa en kaffe för tjugofem spänn med kort. Hade ni trott det?

En som i förra veckan hade det svårare med sitt kortkaffeköp var James Allen.

Det är en engelsk kille som klarat sig utan kontanter i ett år, och vars blogg har hänvisats till som inspiration för den här tävlingen. Utan att ha läst hela hans berättelse så verkar det inte ha varit en helt smooth ride. Till sist blev hans kort spärrat utan att han hade gjort något. Han var fly förbannad på sin bank.

Så stod han där, en av de sista dagarna innan han fick använda kontanter igen, på ett Prêt-á-manger och kunde inte betala den kaffe han behövde. Desperat bad han den stackars praktikanten dra kortet om och om igen, medan kön bakom honom växte. Till slut fick han kaffet gratis.

Om gratis kaffe är följden av kontantlöshet är jag beredd att fortsätta längre än tio dagar.

Tio dagar utan kontanter

Från idag och tio dagar framåt ska jag klara mig utan kontanter. Jag ska enbart ta mig fram på mitt Visakort.

Dessutom ska jag skriva om hur det går. Samma sak ska fjorton andra göra. Den som skriver bäst belönas med 10 000 kronor.

Nu några ord till de av er som ropar ”blogghora!” Ni kanske undrar om det här är början på mitt fullkomliga förfall in i genren ”det här åt jag till frukost”-blogg? Nej. Kommer jag börja svara på ”bloggstafetter” om vilken bok jag senast läste? Nej. Det här är tillfälligt. Sedan kommer jag gå tillbaka till att skriva om the Zombies, hitta detaljfel i dagstidningsnotiser och göra IQ-test om Franz Ferdinand. Vår julkalender kommer dessutom pågå parallellt här på Extra allt, så att ni får ert dagliga behov av normal verksamhet täckt.

Hur ska jag då klara mig i tio dagar utan sedlar och mynt? Ja, egentligen är ju den här utmaningen fel utformad. Ett liv utan kontanter, är det inte så vi nästan har det hela tiden? Det verkligt svåra hade ju varit tio dagar med BARA kontanter, helt UTAN kort. Man skulle inte ens få använda kort i bankomaten, utan behöva hitta ett bankkontor och gå fram till disken och antagligen betala trettio kronor i avgift för att få ta ut sina egna pengar.

Visa tycker väl att det skulle vara negative campaigning. Men då hade det också kunnat uppstå lite dramatik. Nu är väl tanken mest att vi femton bloggare ska illustrera hur fruktansvärt enkelt det är att klara sig utan kontanter. Allt ska löpa på smidigt, inga problem, inga konflikter, ingen fiende. Inte alls receptet på spännande läsning, det vet alla som ens varit i närheten av en kurs i kreativt skrivande. Eller har sett ”Adaptation”.

Men jag ska inte ropa hej. Än så länge återstår tio dagar och vem vet vilka knipor jag kommer hamna i när jag inte har kontanter som flyktväg?

Nu är det ju inte heller jag som har formulerat utmaningen, utan Visa. Och det är de som står för prispengarna, så de får ge mig vilken utmaning dom vill. Nej förresten, inte vilken som helst. Jag är inte Johnny Knoxville eller Filip&Fredrik.

Men den här utmaningen, den tar jag.

FYI: jag åt yoghurt till frukost. Köpt för ett par dagar sedan, med kort. Jag tjuvstartade.

Julkalendern: Årets låt

Redan i januari utsåg vi årets låt och inte fan har vi haft någon anledning att ångra oss heller. Det har varit hela årets låt. Bäst alla kategorier osv...

Hercules & Love Affair - Blind (Hercules club mix)

Här är den i en av alla otaliga mixar som gjorts. Smaka och njut!

Extra allt sammanfattar 2008

Elva tolftedelar av året har gått. Och eftersom inget av värde någonsin förväntas hända i december kan vi nu alla börja sammanfatta 2008.

Som vanligt gör Extra allt detta i julkalenderform: en sak per dag fram till julafton, med start imorgon. Tjugofyra saker som vi alltid kommer förknippa med det här året.

2005 var det jeans & stövlar, Antony & the Johnsons och hippieflum. 2006 var det Spy Bar, Cassie och YouTube. 2007 mindes vi som Facebook, "30 Rock" och Wayfarers. Vad gissar ni kommer finnas bakom årets luckor?

Fredag = Indigo

Oräkneliga gånger när vi närmat oss månadens sista fredag har Adrian skrivit på Extra allt att han spelar skivor på Indigo ikväll, kom dit för sjutton!

Så bli inte förvirrade nu när det är jag, Jonas, som skriver samma sak. Adrian har åkt till Norrbotten.

Indigo i Götgatsbacken är ”et indie-smart sted, med et alternativt publikum”, det är sant, för det har stått i Dagbladet. Så kom dit, från 21 och fram till stängningsdags 01, och var precis så där indie-smart och alternativ som man blir av en god öl och låtar som den här:

Jacqueline Taïeb - "Le coeur au bout des doigts"

Hello cookie

Någon har hamnat på Extra allt efter att ha försökt googla sig till en engelskspråkig variant av raggningsrepliken "Tjena kexet, står du här och smular?"

Jag kan tyvärr inte hjälpa till. Någon annan?

Grizzly Bear Attacks Collective!

I Extra allts ständigt pågående, men än så länge ganska korta, serie ”Animal Collectives inställning till läckta låtar” kan vi inte låta bli att länka till den här nyheten.

En låt från Animal Collectives skiva (release januari ’09) har spridits på nätet. Det upptäcktes av Web Sheriff, ett företag med vilda västern-image som hyrs in av t.ex. skivbolag för att leta reda på skyddat material som sprids på nätet.

Det som gör det anmärkningsvärt är att fildelarna i det här fallet var inga mindre än bandet Grizzly Bear. De tog bort låten illa kvickt och verkar ha blivit något överrumplade av uppmärksamheten det här har fått.

Tyvärr hänger jag inte på Grizzly Bears blog varje dag och missade därför ”Brother Sport”, låten i fråga. Men den finns att lyssna på i en livevideo från i våras här. Ett riktigt sambakalas!

Femtio ord

Ordet (det enda han fick ur sig när hon ringde och sa – som han redan visste – att i kväll skulle hon flytta ut och att det var synd att han inte kunde vara där men att det kanske var lika bra, för då slapp det bli en jobbig ajdö-situation):
Jahejdårå.

Just nu

Café Opera. Efterfest till Stora Journalistpriset. Eric sammanfattar: "internationell jävla rysk horbar. Med Mustafa Can."

The Zombies till Sverige

När jag vet att en dröm kommer att gå i uppfyllelse kastas jag direkt in i nervositeten. Tänk om det inte blir lika bra som jag drömt?

För nu kommer the Zombies till en konsertlokal nära mig! Till slut får jag höra Colin Blunstone sjunga, i samma rum som jag! Det bara måste bli magiskt.

I början av mars gör de fyra spelningar: Stockholm, Uppsala, Göteborg och Malmö. Jag funderar på att se dem två gånger. För tänk om de har olika setlistor och bara en av kvällarna, när jag valt att gå dit, väljer bort ”Remember When I Loved Her”? Eller ”Whenever You’re Ready”? Att få höra Blunstone sjunga ”The Look of Love”, det händer däremot bara i mina drömmar.

Kanske går jag först på Debedis och sedan på Katalin i Uppsala. Lilla Katalin, där jag sett Håkan Hellström explodera och José González spela till kaffet inför publik vid middagsbord. Det kan bli trevligt. Men att the Zombies kommer till kajornas stad, det är lite sorgligt. Utländska band som orkar ta sig till Uppsala har inte mycket bättre för sig. Mark Eitzel på Kalmar nation våren 1999, det var kanske inte hans glansdagar.

Det här är inte the Zombies glansdagar heller, det är bara att erkänna. Men jag tror de kommer glänsa.

En rolig detalj är att om man ska tro pressmeddelandet så kommer vi även få se en bokstavlig zombie på scenen: ”Gruppen består fortfarande av Chris White på bas, Rod Argent på keyboards, sångaren Colin Blunstone, Hugh Grundy på trummor och gitarristen Paul Atkinson.” Nej, jag tror inte det. Atkinson har varit död i fyra år. Vi kommer inte heller få se White och Grundy. De spelade på de två konserterna på Shepherd's Bush Empire i våras, men inte annars.

Femtio ord

Hälften
Fiket har låtit tevattnet stå i en kaffetermos. Så gör man inte. Jag vill resa mig och klaga.
Men bara tills jag inser vad hälftenkaffesmaken påminner om: bilresor med mamma. Fikapauser vid sjö och hälftenkaffesaft ur familjens enda termos.
Jag dricker hälftenkaffete och är halvvägs till mormor och morfar.

Kristoffer!

Jag älskar när Svt skickar Kristoffer Lundström till Los Angeles! Hans stiff upper lip-engelska blir bara ännu bättre när den ställs i kontrast med kalifornisk dialekt.

Hans intervju med Hugh Hefner en gång för länge sen är en riktig höjdpunkt i tv-historien, när en skröplig Hefner sitter i sin silkesbadrock och bräker, medan Kristoffer drar ut på a:et i "glitteraaati".

På måndagkvällen - i ett trist "Kobra" om paparazzi - har en av två han intervjuar europeisk brytning. Mindre kontrast, bortkastade resepengar. Fast det var skönt att få höra Kristoffer säga "François".