Blektunnis

”That’s so unappealing to look at”

Michael Cera om en bild av sig själv med bar överkropp,

i augustinumret av Vanity Fair.

Tänk om: Lena von Hausswolff

Tänk om Cornelis-filmen med Hank von Helvete blir så framgångsrik att fler svenska biopics om 60-talet får grönt ljus? Får jag då föreslå att inte först gå till den gamla idén med Robert Gustafsson som Lennart Hyland, utan tänk om vi kunde få se Anna von Hausswolff spela Lena Nyman vid tiden för "Jag är nyfiken"-filmerna.

Och att porträttföremålet fortfarande är vid liv och kanske inte ens vill ha något med filmen att göra, låt inte det störa. Det har det ju inte fått göra för Sorkin och Fincher med Facebook-filmen.

Tänk om: Whedon Fleece

Tänk om Joss Whedon skulle kastas tillbaka i tiden, som något som skulle hända en av hans karaktärer i "Buffy the Vampire Slayer" eller "Dollhouse", tänk om han skulle kastas tillbaka i tiden till Irland 1973 och bli en nyskild soulsångare och spela in ett av sina mästerverk?

Ja, tänk om. Skulle han ändå hinna tillbaka i tid till årets Comicon i San Diego för att i morgon sitta i en panel med J.J. Abrams och diskutera superhjältefilmens hälsotillstånd?

Van Morrison - "You Don't Pull No Punches, But You Don't Push The River" (1974)

Tänk om: Justin Biebers frisyr

Tänk om det verkligen är som jag länge har misstänkt, att tonårsplågan Justin Bieber, numera störst på Youtube, tänk om han verkligen fått sin frisyrinspiration från Emma Gaze i Electrelane, Brightons bästa band?

Tänk om det här är själva orsaken till Electrelanes paus? Att Emma Gaze är Hair Advisor åt Justin Bieber?

Tänk om: Blondie Chaplin

Tänk om Blondie Chaplin, den sydafrikanske musikern som var medlem i Beach Boys 1971-73 och sedan spelat med The Band, Byrds och Rolling Stones, tänk om han verkligen hade varit en korsning mellan fru Krikelin och Sir Charles?

The Beach Boys - "Here She Comes" (1972)

Sommarmixar

Jag gör de årliga blandskivorna för den årliga bilfärden till Jämtland. Åtta timmar bilfärd ungefär. Med avbrott för "Sommar" med... hm... Mats Sundin, så kräver det sex skivor. Med Twin Sister, Walker Brothers, Radio Dept. och Kylie Minouge. Och det var bara den första av skivorna, som jag ändå tycker var för sig håller ihop tematiskt ganska väl.

Eftersom pappa är med i bilen så blir det ganska mycket sextiotal (Hollies, Dusty Springfield, Orpheus, Lori Balmer, Stones etc) och sextiotalsinspirerat (Best Coast, Sonny & the Sunsets, Morning Benders etc).

Apropå Berkeley-bandet Morning Benders så har de gjort sin egen sommarmix, som finns här. De har också med Radio Dept. och Twin Sister. Ah, musikbloggarnas konsensuskultur!

Och Morning Benders dyker också upp när Jens Lekman gör en sommarmix att dansa vals till. Den som finns här, låtlistan finns på hans blogg. Vem som helst som gör en mix med Eggstone i är en vän till mig.

Fler arkivfynd om Kozelek

När jag letade i mina mappar efter Ante Östlunds Kozelek-foto hittade jag två Red House Painters-urklipp.

Det första är en intervju med Mark Kozelek från Sound Affects i slutet av 1993. (Läs den här.) Pierre Hellqvist beskriver med sedvanlig noggrannhet att det är just juice Kozelek vill dricka. Sedan ägnas mycket uppmärksamhet åt Red House Painters alla covers. Att seriösa, ensamma män med gitarrer kunde göra covers på Kiss, Paul McCartney och John Denver ansågs 1993 som tillräckligt för att ta till utropstecken och uttryck som "håll i er nu".

Sedan hittade jag Mattias Dahlströms recension av "Songs for a Blue Guitar" från DN 31 juli 1996. (Läs den här.) Det kan vara den mest fanzine-aktiga text som någonsin tryckts i en svensk dagstidning. "Plats i mitt hjärta", posters på väggen, Mark Kozelek "har varit där", "jag älskar hans röst", "det är Kozelek som sätter ord till mina tankar", etc. Även om Mattias Dahlström öppet medger att han är ett stort fan och att han kanske låter patetiskt självömkande, så kan man ju tycka att någon redaktör borde ha begränsat i alla fall några av 20-åringens känslosvallningar.

Å andra sidan, jag var nog exakt där Mattias Dahlström var. Jag tyckte likadant, var lika patetiskt självömkande, med en plats i mitt hjärta lika mycket reserverad för Kozelek bredvid Morrissey. Det bevisas inte minst av att jag klippte ut den här recensionen. Och inte tänker jag slänga den nu heller.

Red House Painters på Hultsfred 1997

Bara en till grej om Hultsfredfestivalen. Bara en grej till, för att ha en anledning att nämna Red House Painters än en gång.

Deras konsert på Pampas-scenen 1997 kommer nog alltid vara mitt främsta Hultsfredminne. Efter det har jag sett Mark Kozelek många, många gånger. Nästan alldeles för många gånger, det har hänt att han har gjort mig besviken.

Men då, 1997, då var det helt otroligt att Red House Painters skulle spela i Sverige, att vi skulle ha en chans att se dem. Så vi stod där längst fram, ett gäng som alla introducerats till Mark Kozeleks värld av samma exemplar av "Rollercoaster"-skivan på Borlänge stadsbibliotek. Jag vet att Erik Augustin Palm åkte ända från Falun för att låna den där skivan.

P3 spelade in konserten och kassetten med den "P3 Live"-sändningen har jag lyssnat mer på än någon annan liveinspelning. På så sätt förknippar jag alltid Tomas Forsell, som var programledare, med Red House Painters. Alltså Tomas Forsell, som annars spelar barnmusik i Häjkån Bäjkån band. Han kom in i musiken med sin mjuka röst och kallade dem "The Red House Painters". Men så är han också Gry Forsells pappa. Men nu har jag kommit ifrån ämnet.

Det "P3 Live"-programmet har blivit en välspridd bootleg, inte minst för att inte gavs ut på nästan fyra år, på "Old Ramon" som försenades av skivbolagssammanslagningar.

"Bered er på låååånga låtar" sa Tomas Forsell. "River" klockade in på nästan fjorton minuter. Bland de bäst använda tiden i Hultsfred. Då menar jag inte i festivalens historia, utan hela kommunens.

Red House Painters - "River" live Hultsfred 14 juni 1997

Foto 1997: Ante Östlund

Svårt att sia om festivaler

Hultsfredfestivalen skulle ju ha börjat idag, men lades ner i stället.

I en mapp hittade det här gamla DN-klippet. Datumet är den 12 augusti 1995, det här var när Hultsfred låg i slutet av sommarlovet. Hela artikeln gick inte att scanna på en gång, det här var när DN var broadsheet.

Saker och ting förändras.

Förresten behöver ni inte läsa allt, ni kan nöja er med en liten bit av vad Po Tidholm skrev. Tänk på det när ni läser andra tvärsäkra analyser. Saker och ting förändras.

Femtio ord

Hursomhelst
Vi skulle inte prata om hans tändare, sa han, efter att ha visat att klockan var en Breitling.
Han spillde öl. Dagens fjärde, jag visste det av samma orsak som jag visste sönernas namn och hans adress. Men tändaren skulle vi inte prata om. Men den kostade tio tusen.

Se Johans fotoutställning

Det här är skamlös textreklam för min vän Johan Rubbestad Liljas fotoutställning Vandringar i molom, som pågår till och med onsdag.

Bilderna från ensamma vandringar i Stockholm, Dalsland, Estland, Turkiet och på Gotland har nu samlats på Galleri Kocks, Kocksgatan 18 i Stockholm.

Du får mer info här hos DN På stan och kan se fler bilder här.

The-Dream åker sponsrad motorcykel

I den årliga sammanställningen American Brandstand mätte amerikanska konsultbyrån Agenda vilka varumärken som omnämndes mest i hitlåtar på Billboard.

Sedan 2008 är American Brandstand nedlagt och lika bra är väl det. På sin nya skiva "Love King" har The-Dream en låt som skulle fått mätinstrumenten att gå i taket. Den heter "Yamaha".

Terius Youngdell Nash vet helt enkelt inte vad tjejen heter, så han säger att han i stället kommer skrika det japanska företagsnamnet. Sedan följer lite motorcykel/sex-metaforer av blandad kvalitet. "Let me freak you on the freeway", "clutch, break, get this motherfucker runnin'" etc.

The-Dream hinner nämna varumärket 21 gånger under låtens gång. Bara med några få veckor på Billboardlistan skulle det ge Yamaha en solklar förstaplats i American Brandstand, över lyxtequila och flygplan.

Men de pr-pengar The-Dream har rätt att kräva av Yamaha kan han direkt skicka vidare till Prince, som tack för inspirationen. Det som gör "Yahama" bra är nämligen att den i hela sitt sound är en enda stor hyllning till den lille mannen från Minneapolis, särskilt "I Would Die 4 U".

Prince förtjänar pengarna, inte bara för musiken. Han fick antagligen inte ett öre av Chevrolet för "Little Red Corvette".