I en tid när ALLA är tv-krönikörer känner jag mig som en dinosaur när jag skriver om "Seinfeld", som en mammut när jag skriver om "Curb Your Enthusiasm" och sedan bara asgammal när jag pratar om "Entourage", så känns det bra att den här Boratfilmen kom. Det gav mig en aktuell merit, inte bara gamla skåpmatsmeriter, som motiverade en bild av regissören Larry Charles i julkalendern.
Jag har inte ens sett "Borat". Eller som man sa 2006, som en motsvarighet till att inte ha läst boken, men sett filmen: "Har du sett filmen?" - "Nej, men jag har trailern som bokmärke på Youtube!"
Och nu arbetar han enligt IMDB-rykten på en filmversion av Mötley Crüe-boken "The Dirt". Snart kommer alla säga att det är Rick Rubin som liknar Larry, inte tvärtom.
3 kommentarer:
Jag tycker att Larry Charles sålt ut sin själ för en påse inflight-nötter. Känns inte alls bra. (Nästan) all referenshumor är borta i Entourage och att regissera The Dirt är ett sådant all-time-low-uppdrag som jag trodde Jonas Åkerlund prenumererade på. Jag säger - bu! Var tog Son of Sam-referenserna i Seinfeld vägen? De eviga parafraserna på 60- och 70-talets filmguldera?
När man blir komersiellt accepterad måste man drilla sina tittare att söka djupare, inte sondmata massorna med slapstick!
Ditt resonemang håller nästan. Men Entourage är ju ganska fritt från slapstick, så där måste du enbart ha menat Borat. Och förresten, vad är det för fel på slapstick?
Slapstickgenren är inte konstant, Jaz. Det trodde jag du förstod. Snart 30-åriga (vita) killar som säger "Dowg", "Ho", "Ni99a", "Bitches", bär bakåtvända baseballkepsar och kedjeröker "The Chronic" etc. etc. är 2000-säkrad slapstick. Deras populärkulturella värde om fem år kommer ligga på samma nivå som Cheech and Chong.
Det trodde jag Larry Charles fattade.
Skicka en kommentar