torsdag, oktober 7

Vad jag vill kunna säga i fikarummet

Varje år är det samma sak. Jag hoppas att det är nu det sker, att jag får bli en mer riktig kulturkofta. Men jag brukar bli besviken, jag får inte vara den jag vill.

En sån som läst Nobelpristagare innan de fick priset.

Det har aldrig hänt. Jag har aldrig fått vara den i fikarummet som säger "jorå, det är rätt okej böcker". Det närmaste jag kommit är väl att ha sett Jelinek- och Pinter-relaterade filmer innan det blev deras tur.

Det är naturligtvis helt mitt eget fel. Om jag ska någonsin få säga så där i fikarummet måste jag bredda mig och inte bara läsa samma amerikanska gubbar - och ett par gummor - som jag läser mest hela tiden. Gå till bibblan och låna nåt av Adonis eller Ko Un. Och definitivt inte ägna delar av sommaren åt Bo Balderson.

I dag sätter jag mitt hopp till Joyce Carol Oates, Philip Roth och Thomas Pynchon. För jag antar att Murakami, DeLillo eller Auster inte är aktuella.

3 kommentarer:

Nick Shay sa...

Ett tips i all välmening: sluta läs amerikanskt. Framförallt, sluta läsa amerikanska vita män med kristen bakgrund. Då kan du ha en ärlig chans att bli en rejäl kulturkofta.

Jonas sa...

Jo jag vet. Men Roth faller ju utanför WASP-kategorin, så honom kan jag alltså fortsätta läsa?

Nick Shay sa...

Ja, för säkerhets skull så bör du nog göra det. Även om Roth är mosaisk så blir det lite guilt by association (könet, försäljningssiffrorna, New York Times-hyllningarna). Som min trosfrände Ulrika Kärnborg beskrev honom: ”uppblåst karlakarl”, ”en amerikan” och ”ett kommersiellt och urtråkigt val”. Och Roth är ingen Saul Bellow. Möjligen att några tunga Israel-fientliga påhopp i närtid skulle stärka hans chanser för 2011. Men jag är tveksam.

Annars är dagens underhållning kulturkoftornas reaktion på Vargas Llosa. Först rejält avståndstagande från hans politiska ambitioner (alltid genom ett inlägg som bygger på stor mängd invektiv följt av ordet nyliberal), sedan försiktig hyllning av hans tidiga romankonst. Mest överraskade Magnus Linton, men då var det för att Vargas Llosa visst är på samma linje när det gäller att legalisera det peruanska marscheringspulvret. Först fritt kokain, sedan distributiv rättvisa. Ständigt dessa akademiker. Aldrig vet man var man har dom.