Regi och manus: Woody Allen
I rollerna: Sean Penn, Samantha Morton, Uma Thurman, Anthony LaPaglia m.fl.
Ett lyckligt sammanträffande: två av de starkaste skådespelarinsatserna i Allens filmografi i samma film, dessutom mot varandra. Men inte bara Mortons ansikte och Penns... tja, hela uppenbarelse gör den här filmen, det är också en av de vackraste kärlekshistorierna Allen skrivit. Att ingredienserna är bekanta känns inte ens som upprepning.
Nördfakta: Det är inte Penns gitarrspelande som hörs, utan Howard Aldens, som också lärde upp Penn. Jag älskar första scenen när Emmet Ray ska spela och kameran zoomar in Penns ansikte, som för att låtsas som att vi aldrig ska få se fingrar och ansikte samtididgt. Men Penn fejkspelar ju ganska bra, även om det självklart finns gitarrkonnässörer som anmärkt att fingrarna inte alltid följer ljuden.
Det här är en del av projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och skriva femtio ord om dem, innan hans 80-årsdag 1 december. Läs mer här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar