Varsågoda: Extra allt löphits 2025
Gott nytt år!
Att P. Diddy inte var någon trevlig prick visste man ju redan, så rättegången förändrade inte mycket. Och varken Sydney Sweeney eller Deborah Messing har jag brytt mig så mycket om.
Karla Sofía Gascón blev struken innan man ens visste vem hon var.
Vilka mer?
Som vanligt en låt per artist, men ganska snällt när olika artister gästat varandra. Låtarna är inte rankande, utan lagda i lyssningsvänlig ordning. Det börjar lugnt, blir mer stökigt och slutar sedan närmast meditativt. Hitta en startpunkt utifrån din sinnesstämning.
Här borde finnas något för (nästan) alla. Det är pop och soul och rock och rap och jazz och folk och house och disco och indie och country. Det är brittiskt, amerikanskt, svenskt, brasilianskt, franskt, tyskt, spanskt, turkiskt, nyazeeländskt, australiskt och säkert flera andra nationaliteter. Det är hits och det är udda spår ingen bryr sig om. Det är favoriter och nykomlingar.
Varsågoda: Extra allt 2025!
Så har jag vaskat fram en kortare spellista med bra covers från året som gått. Och visst finns det några halvt onödiga covers även där. Även jag uppskattar att få höra Josh Rouse sjunga "Somebody's Baby" (Jackson Browne), Olivia Dean göra "The Dress" (Dijon), Courtney Barnett köra "Lotta Love" (Neil Young) - jag gillar originallåtarna och jag gillar artisterna, så summan blir större än delarna.
Men en oväntad cover är så klart roligare, som när Kieran Hebden och William Tyler släppte en elvaminutersversion av Lyle Lovetts "If I Had A Boat". Jag gillade också när Hebden som Four Tet tog sig an Mazzy Stars "Into Dust". Även om det väl snarare är en remix så fick den vara med.
Årets bästa cover? Det är när Dawn Richard ovan på en låt av Joseph Shabason sjunger delar av flera olika Sade-låtar.
Varsågoda: Extra allt covers 2025!
Vilka covers har jag missat?
PS: Den långa spellistan med årets 100 bästa låtar kommer senare i veckan!
Nu är ju inte New York City det egentliga USA, men ändå. Jag läste Martin Gelins sorgsna farväl i bokform, som riktade en bitter udd även mot de priviligerade Brooklynintellektuella som pratar, men mest spelar med i status quo.
Som redan har märkts i den här julkalendern har USA stört mig i år. Det finns mycket värre som har hänt i andra delar av världen, men man tänker ju att USA ska veta bättre. Det tog därför emot lite att boka resan och det kändes lite extra nervöst att vänta i kön till Immigration. Skulle de be att få kolla igenom mina konton i sociala medier? (Hur många Negroni är det okej att ha lagt upp på Instagram för att bli insläppt i Trumps USA?)
Dessutom hade vi hört att även New York som stad hade förändrats på sistone. Fler tomma butikslokaler, fler hemlösa, marijuanarök överallt.
Men så kommer man dit.
Bokhandlarna är proppfulla och charmigt överbemannade. Brooklyns kvarter med brownstonehus har alltid en skuggig sida av gatan. Tacos från en food truck parkerad bredvid ett skolbussgarage är typ de bästa jag ätit. Skyltar om “best pizza in New York” ljuger, men det är ändå en jäkligt bra slice man får. På Lower East Side finns en butik som heter Sweet Pickle Books, där den som lämnar in begagnade böcker får en burk pickles i utbyte. Ovanför vågorna vid Rockaway Beach svävar drönare som spanar efter hajar. Man kan sitta i vilket gathörn som helst och se folket passera.
Och man kan se “Hamilton” på Broadway, där den ska ses, i “the greatest city in the world” som systrarna Schuyler sjunger. Det är det väl fortfarande?
I vissa fall har det dock varit varianter av den renläriga versionen. Som det glas där årets julvärd Olaf har satt sig. Där har Camparin bytts ut mot Lingari, norrländsk bitter med lingon, havtorn och en massa annat.
I jultider kan man också byta Camparin mot vissa typer av glögg, till exempel årets upplaga av Blossas årgångsglögg. Blossa själva verkar tycka att man ska ta två delar glögg mot en del vermouth och en del gin, men jag tror man kan nöja sig med lika delar så glöggen inte tar över.
Ändå ville jag se “Severance”, i all dess dystopiska klaustrofobi. Kanske för att sympatin för Adam Scott kommer automatiskt, oavsett vem han spelar. Jag har inte ångrat mig. Scott är i fint sällskap med John Turturro, Christopher Walken, Patricia Arquette och nya namn som Britt Lower och Tramell Tillman.
Serien utspelar sig till stor del långt ner i underjordiska kontor, med långa vita korridorer och lysrörsljus. Där nere lever de anställdas avskilda personlighetshalvor som bara är medvetna på jobbet. Men inte heller utomhus, för de halvor som bara är medvetna på fritiden, är det särskilt muntert. Det råder permanent grå slaskvinter. Alltid vinter, men aldrig jul, som i Narnia under isdrottningen.
Så kanske är poängen med att se “Severance” att tänka att ens egen vardag hade kunnat vara värre. Tyvärr verkar säsong tre dröja ända till 2027.
Kan man gissa att väldigt få Bondskurkar i framtiden kommer att ha rakade huvuden, megalomaniska drömmar om rymden och skruvade idéer om att störa världsekonomin för att själva bli rika?
Kanske kommer till och med filmer som "I hennes majestäts hemliga tjänst", "Moonraker" och "Goldfinger" att digitalt redigeras så att vi möter helt andra versioner av Ernst Stavro Blofeld, Hugo Drax och Auric Goldfinger? Om Lucas kunde lägga till saker i "Star Wars" i efterhand så varför inte.
Precis som när Disney köpte ut Lucas kan man nu vänta sig massor av Bond, med spin-off-serier för Miss Moneypenny och Felix Leiter eller unge Blofeld.
För att Bond, som Goldfinger sa, inte förväntas tala utan helt enkelt dö, det är nog uteslutet.
Det fortsätter flöda musik från Brasilien som kanske inte bryter några nya musikaliska marker, men förvaltar arvet från 1970-talet väl.
Som Phylipe Nunes Araújo, Tim Bernardes, Nyron Higor, Rogê, Zé Ibarra, Bruno Berle och Dora Morelenbaum.
Och som Sessa, vars senaste album värmt i höstmörkret.
Ja ni som vet, ni vet. Eller vet ni?
Det här är den typen av meme som gör det så svårt att leva 2025. Man försöker hänga med, men kan omöjligen göra det. Den här grejen hade redan hållit på i veeeeeeeckor innan den nådde mina öron eller ögon, alltså var den möjligen redan passé.
Vilket är helt i sin ordning, jag är en medelålders gubbe. Jag är däremot inte lika mycket medelålders gubbe som Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, som gjorde six seven vid ett skolstudiebesök - och blev tillsagd av läraren. Det störde.
Trots att man är för gammal, så försöker man förstå olika memes och trender. Vad är det här, vad betyder det? Men med six seven finns det inget att förstå. För även om det går att reda ut varifrån det kommer så är det inget, det har ingen innebörd. Det är två siffror som sägs på ett visst sätt.
Och det är exakt vad som gör det här värt att ta upp i en sammanfattning av 2025. Att något som är ingenting kan bli något, medan mycket som verkligen är något blir ingenting.
Hela kanadensiska Foxwarrens senaste album är inte fantastiskt. Men öppningsspåret...
"Dance" är bara ljuvlig. Samplad piano, stråkar, flöjt och så Andy Shaufs försiktiga sång ovanpå.
I årets sista Stockholms musikquiz slutade vårt lag fyra, två ynka poäng från pallen (som hade kunnat tas vid en missad Sam Fender eller av att veta säkert vilken ö Public Enemy kommer i från). I årstabellen slutar vi dock troligen i topp, men jag är inte helt säker.
Generella trender i år är väl att Taylor Swift inte längre nödvändigtvis är med i varje quiz, men nästan. Chapell Roan och Dua Lipa dyker nästan alltid upp. Och i princip varje gång sitter man där och försöker skilja Molly Sandén från Oliva Lobato från Ida-Lova från Myra Granberg från Miriam Bryant från Hanna Ferm - eller om det är någon obskyr låt med Veronica Maggio... Och i år har man väl kunnat lägga till Fanny Avonne på den listan.
Jag har ingen aning om vad ganavya sjunger om, min tamil är inte vad den kanske borde. Men det är någon sorts bön har jag läst mig till, sjungen med ackompanjemang av en yaazh, ett uråldrigt och återupplivat instrument.
