Yrken på de som intervjuats av journalisterna på Odd at Large till det femte numret:
PS: När jag gjorde den här listan skrev jag inte hela ordet ”journalist” varje gång, utan använde CTRL+C och CTRL+V. På så sätt sparade jag jättemycket tid.
Allt var filmbolagets idé och till slut tog de också över helt och lät bland annat en imitatör lägga på ytterligare repliker från Woody. Sedan klippte de in väldigt apart musik av the Lovin' Spoonful. Jag gillar Lovin' Spoonful. Woody Allen gillar INTE Lovin' Spoonful, han gillar jazz. Så kallar han också idag hela filmen ”förskräcklig”, ”intetsägande”, ”smaklös” och ”en ungdomssynd” (i Stig Björkmans intervjubok).
Kanske hade det blivit roligt om den japanska filmen helt tydligt hade varit superseriös, så att de dubbade rösterna var en tydlig kontrast. Men nu är det en väldigt glimten-i-ögat-klapp-på-baken-
James-Bond-film. Jag hade hellre sett originalet. Undrar vad det egentligen var på mikrofilmen, i stället för Woodys hemliga recept på äggsallad?
Efter ett tag blir det trist att se en massa japaner snacka om äggsallad. Om jag säger så här: det är mer variation på de olika affischerna till ”What's Up, Tiger Lily?” än det är på skämten i den.
Så mycket kan jag säga om ”Farväl Falkenberg”. Den var fin. Men högsta betyg? Nä. Och då tillhör jag ändå den grupp som måste ha absolut störst chans att identifiera mig med filmen, halvunga män från svensk småstad.
Även om det är skillnad på Falkenberg och Borlänge hade filmen lika gärna kunnat heta ”Bye bye Borlänge”. Jag kände igen alla killarna. Han som vill starta cateringfirma och som absolut första åtgärd låter måla firmamärken på mammas bil. Och han som småkäbblat så mycket med sin mamma, sagt emot henne så många gånger att det blivit en vana. Till slut känns det helt logiskt att påstå att ”bacon inte är fetare än nåt annat”.
Själv är jag väl Jesper, han som kom hem på besök och pratar om vädret och bussar med sin pappa och sover i utdragssoffan. Men det är svårt att veta vem Jesper egentligen var. Kanske hade det kommit fram om det blivit en tv-serie i fyra delar, som det var tänkt.
Nedklippt till ett timslångt avsnitt hade vi nog kunnat slippa en del campingplatser i motljus. Nu blev det för mycket. Om den skulle ha hetat ”Bye bye, Borlänge”, vad hade filmats i motljus då? Masenbadet, trodde Magnus. Inte alls lika poetiskt som de där havsstränderna.
Och inte hade man kunnat undvika centrum, som den här filmen gjorde? Det är ju i centrum, på bussgator och gågator och tomma butikslokaler och konditorier, som små städer verkligen är småstäder. Det är ju där man går och drar och längtar tillbaka till en tid när stan inte kändes lika liten.
Fast även om jag kände igen mig i personerna så kände jag inte igen mig i den här barndomsromantiken. Jag vill inte vara sex år igen. Jag trodde ingen ville vara det, jag minns inte de åren som särskilt oskyldiga eller enkla, som i super8-bilderna. Jag trodde alla ville vara typ 21 eller 17.
Och barndomsromantiken, det är bara en sak som fått mig att tänka på ”Farväl Falkenberg”. Är det mer jag missförstod? Allt det där som sades med berättarrösten, det var väl inte tänkt som annat än riktigt vilsna ord?
En film som inte kommer med några svar eller någon sensmoral, det känns skönt. Men någon Oscarsnominering ger det inte, trots super8-nostalgin.
Beach House – ”Master of None” mp3
Höstmusik! Beach House från Baltimore är det amerikanska Broadcast! Victoria Legrand är den nya Hope Sandoval! Som främsta influens på sin Myspace nämner de The Zombies! De verkar ha gjort en fotosession i samma vass, på samma bro och samma motljus som i ”Farväl Falkenberg”! Fast på hösten! Köp skivan!
Sedan jag för två veckor sedan sade ifrån kring Guilty Pleasures-larvet har många andra gjort samma sak. Så den här (långa) texten behövs inte.
Eller jo. För det finns mer att säga än att det ju i dag tvärtom anses hippt att lyssna på Toto. Det är visserligen sant, eller ja, man kan läsa Martin Gelin som att det snarast är ”väldigt 1997” att lyssna på Toto. Men från allt det här måste vi ju ta ett steg till.
Vi måste hitta musiken som är skambelagd i dag. För kom inte och säg att det inte finns skambelagd musik. Fördomarna finns kvar, även om det inte längre är den mest kommersiella musiken som är förbjuden, som för punkarna och proggarna. Maroon5 är alltså inte skambelagd musik.
Vilken musik är det vi i dag avfärdar, utan att ens ha lyssnat? Vilka låtar är det vi om tjugo år kommer att spela och lögnaktigt säga att vi försvarade den här redan när den kom? När Martin Gelin om tjugo år skaffat bostadsrätt i Vasastan, blivit en Jan Gradvall och sätter ihop samlingsskivor, vad kommer han ha med? OC-rocken? Norah Jones? James Blunt? Daniel Lindström? Black Eyed Peas? Eller Tomas Andersson-Wij (som jag gillar)?
Den brittiska Guilty Pleasures-grejen (och här räknar jag in Gradvalls samlingskiva ”Mainstream”) är ju bara en nostalgitripp. Inte mig emot, den har fått mig att upptäcka en del engelska sjuttiotalslåtar (som ”Hold on to Love” med Pete Skellern), men mer är det inte. Det hade varit roligare om de fått mig att ifrågasätta mina musikprioriteringar just nu. Blåst undan lite damm.
För första gången på år köpte jag för någon månad sedan den engelska tidningen Q. De hade Guilty Pleasuresspecial och besökte Sean Rowleys klubb Guilty Pleasures i London. Q-journalisten påpekar att en del av det som spelas där har väldigt lite med vare sig skam eller bortglömda pärlor att göra (t.ex. Blondies ”Heart of Glass” och ABBA).
På Q:s lista över 25 ”guilty pleasure”-album är det nyaste från 1993 (Counting Crows). På listan över 50 ”guilty pleasure”-låtar är bara tre från den här sidan millennieskiftet. Och här har de träffat helt rätt: Ronan Keatings ”Life Is A Rollercoaster” dyker upp i hjärnan då och då, ”Don’t Stop Movin’” med S Club 7 är en modern dansgolvsklassiker och Nickelbacks ”How You Remind Me” är kanske den minst fruktansvärda låten i post-grungen.
Ni märkte där hur jag inte kunde få mig själv till att skriva något bra om Nickelback? Nej, det känns bara för hemskt, hans raspiga röst, hans frisyr. Kanske kommer hemskheten blekna på tjugo år och jag kommer ljuga och säga att jag var nere med den bredbenta, men känslosamma getskäggsrocken från dag ett. Det kommer inte vara ljug att jag gillade Pearl Jams första och köade för att få köpa den andra. Men sedan kommer jag väl bre på om Nickelback, Creed, Puddle of Mud, Deftones. Se fram emot Gelins samling ”Goatee”, lagom till julen 2026.
Igår kväll såg jag några kompisar band, Animal Hearts, spela i ett trångt sovrum i Midsommarkransen. Mellan låtarna fick publiken hjälpa till med att skicka instrumenten fram och tillbaka. En banjo hit, en gitarr dit. Killen bredvid mig fick hålla Anders öl när han skulle spela melodica.
Det var Animal Hearts första spelning. Men jag vet inte hur många gånger jag sett de här killarna spela, speciellt Calle och Zäta. Eller i hur många konstellationer. Banden har hetat Paddingtons, Blame, Dandelion Seeds, Elvis, Liebe Rebel. Ett tag hette bandet Lee och jag fick vara med som trummis. Sedan upptäckte de att jag inte kunde spela trummor och degraderade mig till tamburinist.
Om sovrumsspelningen i Midsommarkransen inte hade varit skulle jag ha kunnat åka till Norrköping och sett Rickard ”Discolor” Sjöberg spela på en endagsfestival. Rickard (som jag skrivit om förut) har jag också sett och hört i många olika varianter. Med mandolin, med piano, med elgitarr, med laptop, som singer/songwriter, som schlagersångare.
Och om jag inte hade velat åka till Norrköping hade jag kunnat hänga i baren och lyssna på Adrian spela skivor på Babylon. Jag har hört honom spela skivor många gånger, allt från hans Mo’ Wax-period i Borlänge till den nuvarande gubbrock- och cosmic disco-perioden i Stockholm. Förresten var Adrian sångare i tidigare nämnda bandet Elvis, som tog med sig en egen stol till sin enda spelning, för att kunna slå sönder den på scenen. Men en vakt kom och tog den.
Nu sitter jag här på söndagkvällen och blir nostalgisk. Men det slår mig att det kan komma lördagar när ingen jag känner har en spelning någonstans. När alla har lagt ner och möjligen tar fram gitarren eller laptopen eller taktmixarna sent på fester, efter att vi andra har fått tjata hela kvällen. Att allt, inte bara en tillbakablick som den här, blir nostalgi.
Det kan komma en tid när jag inte kan vänta mig nya bandnamn från Calle och Zäta, nya genrebyten från Rickard eller att Adrian snöar in på något nytt. Det vill säga, teoretiskt kan den tiden komma. Men känner jag de här killarna så tror jag faktiskt inte att det blir så.
