söndag, oktober 1

Spela mera

ExampleExample

Igår kväll såg jag några kompisar band, Animal Hearts, spela i ett trångt sovrum i Midsommarkransen. Mellan låtarna fick publiken hjälpa till med att skicka instrumenten fram och tillbaka. En banjo hit, en gitarr dit. Killen bredvid mig fick hålla Anders öl när han skulle spela melodica.

Det var Animal Hearts första spelning. Men jag vet inte hur många gånger jag sett de här killarna spela, speciellt Calle och Zäta. Eller i hur många konstellationer. Banden har hetat Paddingtons, Blame, Dandelion Seeds, Elvis, Liebe Rebel. Ett tag hette bandet Lee och jag fick vara med som trummis. Sedan upptäckte de att jag inte kunde spela trummor och degraderade mig till tamburinist.

Om sovrumsspelningen i Midsommarkransen inte hade varit skulle jag ha kunnat åka till Norrköping och sett Rickard ”Discolor” Sjöberg spela på en endagsfestival. Rickard (som jag skrivit om förut) har jag också sett och hört i många olika varianter. Med mandolin, med piano, med elgitarr, med laptop, som singer/songwriter, som schlagersångare.

Och om jag inte hade velat åka till Norrköping hade jag kunnat hänga i baren och lyssna på Adrian spela skivor på Babylon. Jag har hört honom spela skivor många gånger, allt från hans Mo’ Wax-period i Borlänge till den nuvarande gubbrock- och cosmic disco-perioden i Stockholm. Förresten var Adrian sångare i tidigare nämnda bandet Elvis, som tog med sig en egen stol till sin enda spelning, för att kunna slå sönder den på scenen. Men en vakt kom och tog den.

Nu sitter jag här på söndagkvällen och blir nostalgisk. Men det slår mig att det kan komma lördagar när ingen jag känner har en spelning någonstans. När alla har lagt ner och möjligen tar fram gitarren eller laptopen eller taktmixarna sent på fester, efter att vi andra har fått tjata hela kvällen. Att allt, inte bara en tillbakablick som den här, blir nostalgi.

Det kan komma en tid när jag inte kan vänta mig nya bandnamn från Calle och Zäta, nya genrebyten från Rickard eller att Adrian snöar in på något nytt. Det vill säga, teoretiskt kan den tiden komma. Men känner jag de här killarna så tror jag faktiskt inte att det blir så.

7 kommentarer:

Lil' Nick sa...

Så där går det när man sitter och svullar toppslätskivling dagarna i ända. What goes up - must come down. Baksmälla helt enkelt. Din nostalgiska ton antyder att du säkert sitter och gråter framför gamla skolkataloger från Borlänge-gymnasiet.

Du som kan. Köppebävisan - från Värmland eller Dalarna?

Jonas sa...

Ja i och med att han sjunger om att gå till vallen och heja på Brage så kan du ju gissa.

Lil' Nick sa...

Utmärkt! Då kanske du kan översätta vad följande betyder:

Jobbä i värkä å plättä i dosa
sen ut te Valsan styr ja mi kosa
där ha ja stuga å möljä hela
sömmän lång.

Jonas sa...

Jobba på SSAB:s stålverk, ha plättar/pannkakor i matlådan
Sedan ut till Valsan (friluftsområde vid sjöar norr om Borlänge)
Där har jag stuga (mindre hus) och möjlar hela sommaren lång.

Vad möjlar egentligen är vet jag dock inte. Någon annan?

R sa...

Jonas, du kan kallt räkna med fler genrebyten längre fram, även om det nog kommer att dröja tills jag lägger laptopen på hyllan... Efter helgens spelning i Peking (text och bilder kommer snart på www.discolor.blogspot.com) är jag sjukt inspirerad. Men om det blir stenhård Carl Craig-techno, Merzbow-oljud eller skridskopåsepop à la Tenniscoats får framtiden utvisa.

R sa...

Apropå låttexten ovan: är inte "möljä" samma ord som det dialektala "mölja" - i sammansättningar som "ligga och mölja", dvs slappa, dåsa, dega, päsa. Makes sense to me, i alla fall.

DP sa...

Haha. Det där med stolen hade jag glömt bort. Finns det inte en icke namngiven person som tatuerade in bandnamnet? Eller kommer jag ihåg fel?