Julkalendern: Årets nya kvinnor

• Lykke Li
• Ulrika Schenström
• Sissela Benn
  
• Anna Järvinen
  
• Katrin Zytomierska/Schulman
  
• Kissey Asplund
  
• Eva Nazemson
  
• Natasha Khan
  
• Lil Mama
• Ruth Vega Fernandez
• Fanny Risberg
  
• SoKo
  

Julkalendern: Årets prispojke

Hur många har vunnit en Oscar och ett Nobelpris samma år?

Okej, ingen har gjort det, inte ens Al Gore. Priset till ”An Inconvenient Truth” för bästa dokumentär gick egentligen till regissören Davis Guggenheim, även om det var Al Gore som höll tacktalet med guldstatytetten i sin hand. Det är Al alla minns. Davis Who? liksom.

Den bonusäran kan väl Al Gore få. Genom just den här egenskapen, att ställa sig längst fram, framför andra, bli posterboy, har han lyckats konkretisera klimatfrågan och putta upp den på dagordningen. (Men vad som sedan händer, om det blir mer än tomma ord, det får vi se. För många är den enda vardagliga anpassningen för att minska koldioxidusläppen att köpa en SodaStream i stället för att dra hem mineralvatten.)

Och förresten, Al Gore hämtar ju idag inte heller hem Nobels fredspris ensam. Han delar det med Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC). Glöm inte dom bakom den här killen som sprider vad de kommit fram till. Men ett gäng vetenskapsmän hade nog inte varit lika roliga som gäster i ”30 Rock”.

Julkalendern: Årets drink

I år har vi, tack vare Magnus, druckit väldigt många Tatanka.

Grunden i Tatanka är Zubrówka, polsk bisongräsvodka med ett grässtrå i flaskan (finns i Systembolagets beställningssortiment, artikelnr 80235). Vodkans kaneliga smak gör att det tillsammans med äppeljuice och en citronskiva blir som äppelpaj.

Tatanka svalkar lika bra i Kraków i maj som på Spy Bar i november.

Julkalendern: Fixed

Här hade jag tänkt skriva nåt fyndigt om hur trendigt det har blivit att cykla fixed. Att det verkligen har boomat i år och alla trendnissar har börjat haka på. Det är kul! Men nu kom jag inte på så mycket fyndigt att skriva så vi struntar i det. Utan vi kan konstatera att sommaren 2008 kommer de flesta av oss bli lite less på att höra om hur bra, ballt, annorlunda, coolt, spirituellt, osv det är att cykla på en cykel med fast drivlina.

Detta fenomen till trots kan jag säga att det är galet underskattat att cykla runt med vinden i håret en fin vårdag, eller nu på vintern för den delen om man känner sig lite hågad.

* Stefan och Pelle gjorde en kul seriestrip på temat i sommras.

* Om man vill se på lite action så blir det filmvisning av Mash SF på Orionteatern nästa måndag.

* Ett av de först inläggen som gjordes på Extra allt handlade om fixed.

* Bilden ovan är tagen av Ruben från Höstkatten. Jag i mitten och Mange till höger.

Julkalendern: Harry Potter

Slutet. Upplösningen. Avgörandet. Jedins och Konungens och Den Förlorade Sonens återkomst på samma gång.

Fyra timmar efter att den släppts höll jag ”Harry Potter and the Deathly Hallows” i mina händer. Nej, jag köade inte utanför Sci-Fi-bokhandeln, det bara slumpade sig så att jag skulle ta ett tidigt charterflyg just den dagen. Så jag betalade Arlandas överpris och tog med mig Harry till stranden.

Så låg jag där, saltvattenrufsig i håret och med mina icke-Wayfarersglasögon (ja, ni ser ju själva på bilden) och var först på hela Samos med att få reda på vilka som dog. Jag slapp få det förstört av Alex Schulman (obs! spoilerlänk). I stället råkade jag senare under veckan möjligen själv förstöra för någon svensk på stranden genom att diskutera om slutet gjort Harry Potter till mer av en Jesusfigur eller mindre. (Det är ju enbart till sådant man har sina Bibelkunskaper.)

Just då kändes det väldigt viktigt, att få komma igenom boken så snabbt som möjligt, få veta hur det gick och sedan slippa Harry.

Och nu är det över och jag behöver aldrig mer traggla mig förbi sida upp och sida ner om hur Harry, Hermione och Ron bråkar och blir grötmyndigt upprörda när någon de känner förolämpas, bara för att komma till det jag vill åt, hur det ska gå. För av någon anledning ville jag alltid veta det.

Nu hoppas jag att Joanne Rowling gör det enda rätta och lutar sig tillbaka. Ägnar sig åt välgörenhetsarbete, aldrig skriver en enda rad mer och försöker behålla någon sorts kontrasterande värdighet gentemot alla andra filmer och böcker om utvalda pojkar som gör magiska saker och räddar världen.

Reklam: Ny namnlös fredagsklubb

Nytt fredagshäng minsann.

De trenne diskofilerna Stefan Thungren, Adrian Nilsson och Magnus Högmyr styr från och med denna fredag upp fredagskvällarnas musik i baren på Imperiet.

Festen kickstartar helgen redan i after workens tidervarv kl 18 på Fredagskvällen, sedan varvas vinylerna succesivt upp fram till kl 01. I och med det korta varslet smygstartar vi med en omastrad version av vårt soundtrack till götgatans nya barhäng. Men du kan lätt bocka av
några tolvtummare med allt från Glass Candy och Diskjokke till Sniff & The Tears och Bow Wow Wow. Och så kommer vi bjuda in tajta gäster så ofta vi kan.

Somliga kallar det skäggdisko, andra balearic, men en viss Greg Wilson ringade in sitautionen bra när han drog till med ”the scene with no name”.

Ja, typ så.

Ett eklektiskt anfall. Helt enkelt.

/ Stefan, Adrian och Magnus

Imperiet
Skatteskrapan, Götgatan 78.
Ingång Åsötorget.
Kl 18-01. Fri entré.

Julkalendern: Hela familjen Schulman bloggar...

...men om vad?

Julkalendern: Ring ring

Årets teknik har inte ens släppts i Sverige ännu men sällan har väl peppen varit så stor. iPhone är rent och skärt habegär! Under hösten har det dykt upp fler och fler kompisar som har köpt en lur i USA och fulhackat och bara åsynen av den lilla manicken får folka att gå i spinn. När man sedan får testa funktionaliteten så får man ett fånigt leende på läpparna, att jämföra med första gången man testade 3's utdöda funktion med att ringa videosamtal (är det någon som gör det nu för tiden?) Det enda som var bra med de där videosamtalen var när man skickade ner en polare till godisbutiken och han kunde videoringa tillbaks och man kunde guida honom i vilken sorts lakrits det var man skulle ha!

- Nej, inte de med pulver på, lite till höger, stopp. Ja de där saltapaddorna. Inte så många, en till... Ja, ni fattar.

Nu återstår det väl att se vilket öde iPhonen går till mötes men jag har dreglat över den lite under året iallafall!

Julkalendern: Rufus Wainwright

Hur min söndagkväll var? Tja, en kanadensisk bög i lederhosen sjöng Gershwin för mig framför en svartvit USA-flagga med stora broscher på. Vad gjorde ni, såg Van Vetereen lösa ett fall på TV4? Ja, det gjorde ni.

Det kändes något underligt att stressad behöva ringa runt bland sina kompisar timmarna innan för att få någon att följa med mig till Cirkus och se Rufus Wainwright. (Er jag missade att ringa, förlåt mig. Anmäl er till min ”ha-en-biljett-över”-lista.) De flesta satt i tv-soffan och orkade inte följa med.

Hade ni inte förstått att det är skulle bli årets konsert? Har inte alla förstått att Rufus Wainwright alltid ställer till med lysande show? Har ni inte förstått att ”Going to a Town” är årets bästa skildring av en Europaälskande amerikans besvikelse på hemlandet? Hur kunde ni missa ett tillfälle att få höra ”The Arts Teacher” live? Eller kanske till och med ”Pretty Things”?

Show förväntades och show fick vi. Det var over-the-top, lederhosen, högklackat, dansnummer, acapellasång, deltagande från publiken. Rufus Wainwright bytte fram och tillbaka mellan instrumenten och stilarna, högljutt och lågmält om vartannat, kanske på bekostnad av den av DN:s recensent Po Tidholm så eftertraktade ”magin”. I stället fick vi… tja, euforin.

Förr om åren har jag i Extra allts julkalender gjort listor över konserter jag missat och de jag inte missat. I år har jag missat nästan alla konserter. Men två jag sett har mycket gemensamt: Dolly Parton på Globen och Rufus Wainwright på Cirkus. Båda med gayikoner, båda med klädbyten, båda med väldigt tvära kast, båda med fanatisk publik.

Men okej, Dolly var ännu mer over-the-top. En kille i Elviskostym till exempel, det hade inte Rufus. Kanske har han det på nästa turné. Lite lätt hybris tycks han börja få. Ett par steg uppåt har ju hans karriär tagit, särskilt det senaste året. Det tog fem album, men nu jävlar… Nu står han där på scenen och säger att nästa gång får vi se honom spela på en arena och att han nog får en Grammy för sitt kommande Judy Garland-album och att hans tidiga skivor är underuppskattade, men att det ju är bra för de som inte hört dem än. Han må försöka gömma det här bakom en glimt i ögat, men jag tror ändå han menar det. Han vill höra att vi älskar honom, så han ber oss säga det, och vi säger det.

Risken finns ju att det blir ungefär som för The Hives, som ju tyckte det var kul att säga att de var världens bästa band, men till slut insåg de att det fanns folk i publiken som faktiskt tyckte så. Och då blev det inte lika roligt.

Men vad gör jag nu, pratar om The Hives när det handlar om Rufus Wainwright, det är gradskillnad. Det är omöjligt att inte säga att man älskar honom när han sjunger som han gör. Och när han dessutom anstränger sig för att ge oss något mer än det. Han hade kunnat sitta ensam vid en flygel, spara in på budgeten för musiker, kostym, ljus, dekor. Men han vill ställa till med show.

Den enda eftergiften för showens skull är att alla musiker får en liten stund på sig att spela solo precis innan extranumren. Det ger Rufus Wainwright lite mer tid att byta kostym och ladda om. Så precis som till och med samarbetspartner Neil Tennant fick acceptera ett trumsolo på Pet Shop Boys första turné, hur ideologiskt anti-rock de än ville vara så måste det finnas tid för kostymbyten, så får vi acceptera en onödigt lång tid i strålkastarljuset för basisten.

Nog om kostymbytena. Det är allra bäst när någon annan sitter vid flygeln och Rufus Wainwright står längst fram i spotlighten. När det är inte är singer/songwriter eller invecklade arrangemang, utan gammeldags chansonunderhållning. Det är så att man vill att vi ska sitta vid små nattklubbsbord med en Martini, kanske på Berns.

Då får man det bästa av Rufus Wainwright, hans röst, hans önskan att leva i en annan tid och hans vilja att underhålla. Då blev det magiskt. Medan ni tittade på Van Vetereen.

PS: Avdelningen ”me and ol’ Ruf’ are like sooOOoo connected”: När jag tänker ”spela ’The Arts Teacher’ nu då!”, då spelar han ”The Arts Teacher”. Men nej, ingen ”Pretty Things”.

Julkalendern: Ray Ban's

Det var väl ca 7 år sedan jag kände mig bekväm för första gången i ett par solglasögon. Jag såg lagom corny ut i dem och folk kollade lite snett på mig och frågade vad jag hade på mig (inte för att skaffa likadana utan mer för att markera att det kanske inte var högsta mode) men de skyddade mot solen och jag tyckte jag var snygg .

Jag började ana oråd när brorsans ex frågade om hon kunde låna mina ray ban kopior (köpta för 30 danska riksdaler år i Århus) till en plåtning för en modeblaska tidigt i våras. Det var märkligt tänkte jag, de som jag har fått så mycket spe över.

Vad som hände därefter vet vi alla. Först tyckte jag det var lite tråkigt men rätt tidigt beslöt jag mig för att skita i det. Det är ju MINA glasögon och de passar mig. Jag tänker härda ut, til the bitter end and back again. Så det är egentligen nu min resa med Ray ban börjar. Efter att ha definierat sommaren 2007 så skall jag nu i några år leva med att ha förra och förrförra årets hetaste modetrend mitt i plytet. Det skall bli en spännande resa.

Julkalendern: Facebook

Vilket var egentligen det enskilt största tecknet på att Facebook tog över 2007? Det avgörande beviset på att Facebook spred sig in i varje diskussion allt eftersom de yngre vande sig av med MySpace och – vilket ju var Facebooks seger – allt eftersom många lite äldre vande sig vid att för första gången ”umgås” via nätet.

Var det rödtröjedagen till stöd för Burma? Nej, det budskapet spreds ju även via SMS.

Var det liknelsen med en tatuering du kommer ångra?

Var det Facebookskämten, som Facebook för nazister? Varsågod att fortsätta, än har ingen gjort Facebook för djur, för scouter, för hårdrockare, för fjorddiscoentusiaster. Möjligheterna är oändliga, men skratten har nog redan tagit slut.

Var det någon av alla de tidningskrönikörer som med en suck motvilligt erkände att ”ja, nu har jag också gått med”, som en standardiserad brasklapp?

Var det Bo Madestrands notis i DN Kultur, där han klagade på att det var reklam på Facebooksidan, på HANS sida, som han uppfattade det? Eller alla anti-Facebookkampanjer, som självklart fördes i form av Facebook-grupper?

Nej, det var inget av det där. Höjdpunkten för Facebook-kulten var när en hel Jens Lekman-publik i Malmö enligt uppgift unisont skanderade ”Facebook! Facebook! Facebook!” Var det någon som ville lägga till ”för nazister”?

Julkalendern: Umbarella-ella-ella-eh-eh-eh

Vi känner oss inte helt nöjda med att utnämna Rihannas ”Umbrella” till Årets Låt. Med den titeln menar vi alltså inte den låt vi tyckte var bäst under 2007, utan den vi kommer att förknippa 2007 med.

Och vi menar inte årets sommarplåga. (Vilken var det förresten, ”Cara Mia”?)

Vi menar låten man redan från första sekund förstod att man skulle bli trött på, men ändå gillade. Den där låten man redan från början visste att man skulle få höra massor av covers på. Den som både är bredkulturell reklamradiohit och smalkulturellt hipstercertifierad (i alla fall i början, innan den blir för stor). Den låt vi inte kan tänka oss att fira nyår utan att spela, för att kunna göra bokslut och sedan gå vidare. Helt enkelt årets ”Hey Ya”.

Var verkligen ”Umbrella” så stor? Förenar den oss alla? Eller är det möjligen så att vi nu kommit till punkten där Årets Låt faktiskt inte automatiskt finns. Att vi är så splittrade att vi inte ens har ÅRETS LÅT gemensam? Att det inte bara är fullt möjligt att isolera sig från topplistemusiken, inte bara enkelt att göra det, utan kanske också det absolut vanligaste att göra?

En kompis jag frågade om Årets Låt svarade att han blivit populärkulturell eremit och bara sitter och lyssnar igenom Billboards årstopplistor från femtio- och sextiotalen. Sedan klämde han ändå till med Ne-Yos ”Because of You”. Och visst, jag håller med honom, det är en av årets bästa låtar. En annan är Rihannas och Ne-Yos duett ”Hate That I Love You”, men ingen av dem är Årets Låt.

När populärkulturella eremiter om fyrtio år lyssnar igenom årstoppslistor från 2007 kommer de inte kunna missa ”Umbrella”. Rihanna låg etta på Englandslistan fler veckor i rad än någon har gjort sedan Wet Wet Wet med ”Love Is All Around”.

”Umbrella” är en låt för alla. Det är en gullig sång om livslång vänskap eller en sexinvit, beroende på om man väljer att höra uppmaningen på slutet som ”come in to me” eller ”come into me”. Vänskapsbiten dominerar självklart i Mandy Moores myscover (”you just can’t deny how melodic this song is”) och i Montt Mardiés svenska översättning ”Paraply”. Andra som gjort covers är Patrick Wolf och svenska ”hårdrockarna” Lillasyster. Chris Brown kallade sin version ”Cinderella” och Lil’ Mama gjorde en remix.

Så den här låten förenar inte bara Ne-Yo, Chris Brown, Jay-Z och Lil’ Mama, utan dessutom Mandy Moore, Montt Mardié, Patrick Wolf och några hårdrockare från Göteborg. Även om vi inte känner oss helt nöjda med att utnämna Rihannas ”Umbrella” till Årets Låt så måste vi.