Slutet. Upplösningen. Avgörandet. Jedins och Konungens och Den Förlorade Sonens återkomst på samma gång.
Fyra timmar efter att den släppts höll jag ”Harry Potter and the Deathly Hallows” i mina händer. Nej, jag köade inte utanför Sci-Fi-bokhandeln, det bara slumpade sig så att jag skulle ta ett tidigt charterflyg just den dagen. Så jag betalade Arlandas överpris och tog med mig Harry till stranden.
Så låg jag där, saltvattenrufsig i håret och med mina icke-Wayfarersglasögon (ja, ni ser ju själva på bilden) och var först på hela Samos med att få reda på vilka som dog. Jag slapp få det förstört av Alex Schulman (obs! spoilerlänk). I stället råkade jag senare under veckan möjligen själv förstöra för någon svensk på stranden genom att diskutera om slutet gjort Harry Potter till mer av en Jesusfigur eller mindre. (Det är ju enbart till sådant man har sina Bibelkunskaper.)
Just då kändes det väldigt viktigt, att få komma igenom boken så snabbt som möjligt, få veta hur det gick och sedan slippa Harry.
Och nu är det över och jag behöver aldrig mer traggla mig förbi sida upp och sida ner om hur Harry, Hermione och Ron bråkar och blir grötmyndigt upprörda när någon de känner förolämpas, bara för att komma till det jag vill åt, hur det ska gå. För av någon anledning ville jag alltid veta det.
Nu hoppas jag att Joanne Rowling gör det enda rätta och lutar sig tillbaka. Ägnar sig åt välgörenhetsarbete, aldrig skriver en enda rad mer och försöker behålla någon sorts kontrasterande värdighet gentemot alla andra filmer och böcker om utvalda pojkar som gör magiska saker och räddar världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar