Men sedan i somras har dörren stått stängd, så att jag måste skjuta upp den vid varje passering. Antagligen någon brandskyddsåtgärd. Lite jobbigt, illusionen av smidighet spricker.
Men det gör inte så mycket. Varje gång man öppnar dörren ger den nämligen ifrån sig ett lågt knarrande. Eller snarare ett hoande. Det låter exakt som ugglelätet som inleder Panda Bears ”Bros”.
Så varje dag har jag påmints om denna låt från årets bästa album, ”Person Pitch”.
Panda Bear är Noah Lennox, känd som medlem i Animal Collective. Även de släppte ett bra album i år, men jag har ändå inte lyssnat på ”Strawberry Jam” en tiondel av vad jag lyssnat på ”Person Pitch”. Kanske av den enkla anledningen att Panda Bear har gjort den mest lättillgängliga skiva som kommit från Animal Collective, vilket ju ändå inte betyder att det här är något för Kaj Kindvall.
Men det är enorm skillnad mot Panda Bears förra soloskiva, ”Young Prayer”, som skulle kunna användas bevismaterial för tesen att det nu för tiden är alldeles för lätt att spela in och sprida musik. Helt utan styrfart driver den omkring medan Lennox lallar och plinkar lite på gitarren. Den ska handla om sorgen efter hans fars död, men jag blir ledsen av att lyssna på den.
”Person Pitch” är däremot en feelgoodskiva. ”Try to remember always, always to have a good time” sjunger han i “Comfy in Nautica”.
Det är en sjungamedskiva, en skiva för att börja ta hoppsasteg på promenaden. Det här är sådant som de fyra killarna i ”Stand By Me” hade kunnat nynna på när de gick där på järnvägsspåret 1959 i Stephen Kings barndom. Eller får jag den associationen bara för att både ”Comfy in Nautica” och ”Take Pills” inleds med vad som låter som tågljud? Nej, den idylliska känsla finns där. Så blir det väl när man samplar Tornados, som Panda Bear gör på två spår. Å andra sidan samplar han också Scott Walker, Cat Stevens och Kraftwerk.
Ovanpå samplingar ligger melodierna och Beach Boys-stämsången. Noah Lennox hängde filtar över soffbordet, kröp in där i sitt pandaide och lekt hela släkten Wilson med sin mikrofon. Och ut kom ”Person Pitch”, en bevis för att bra musik kan göra så oerhört gott. Jag har behövt de där påminnande uggleljuden vid dörren. Jag har mått bättre av de där hoppsastegen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar