Woody #2: "Operation Tiger Lily"

Operation Tiger Lily (What’s Up, Tiger Lily, 1966)
Regi: Woody Allen och Senkichi Taniguchi och Takashi Tsuboshima
Manus: Woody Allen och kompisar
I rollerna: Woody Allen, Louise Lasser, Mickey Rose, Tatsuya Mihashi, Akiko Wakabayashi, Susumu Kurobe m.fl.

Att kalla det regidebut är att ta i. Japanska agentparodifilmer klipptes om och dubbades med “roliga” repliker om äggsallad. Man kan möjligen kolla på filmen som någon sorts drinking game. Varje gång man själv kommer på smartare dubbingsrepliker än Allengängets slöheter så dricker man. Man blir askalas även med folköl.

Nördfakta: Det är synd om de japaner som gjort originalfilmerna, som inte creddas. Men ännu mer synd är det om The Lovin’ Spoonful, inklippta när de spelar några låtar. Det skedde utan Allens godkännande, vilket ju säger sig själv, eftersom han nog svarar nej på frågan “Do You Believe in Magic?”.



Det här är en del projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här. 

Woody #1: "Hej, pussycat"

Hej, pussycat (What's New Pussycat, 1965)
Regi: Clive Donner (och Richard Talmadge)
Manus: Woody Allen
I rollerna: Peter O'Toole, Peter Sellers, Romy Schneider, Capucine, Paula Prentiss, Woody Allen, Ursula Andress m.fl.

Hur Allens originalmanus såg ut får vi väl aldrig veta. Men någonstans på vägen förvandlades det till det här tramset, som på slutet spårar ut totalt i en gocartjakt. Med mer handling kunde man kalla det slå-i-dörrar-fars, nu liknar det en misslyckad genreparodi. Några typiska Woody Allen-skämt höjer betyget.

Nördfakta: Sångtexten till “What’s New Pussycat?” är den sämsta som mästaren Hal David någonsin skrev. Säger vem? Säger jag.



Det här är första delen av att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och att skriva femtio ord om dem. Läs mer här.

Woody Allens filmografi, femtio ord i taget

Annie Hall: So you wanna go into the movie or what?

Alvy Singer: No, I can't go into a movie that's already started, because I'm anal.

Annie Hall: That's a polite word for what you are.

Med mindre än åtta månader till Woody Allens 80-årsdag den 1 december gäller det att komma igång om jag ska hinna se igenom hela hans filmkarriär i kronologisk ordning.

Ett par filmer i veckan behöver man faktiskt hinna med, om man räknar med även dem där han bara skrivit manus eller är skådespelare. Hittills är det totalt 61 stycken och innan december hinner dessutom "Irrational Man" släppas.

Varför ska jag då se alla Woody Allens filmer? Jo, först och främst för att det fortfarande finns ett par av dem som jag inte har sett. Ganska många har jag bara sett en eller två gånger. Och en del har jag ändå redan sett femtioelva gånger och kan lika gärna se en gång till. Ja, jag riktar mig till dig, Annie Hall.

Dessutom tror jag att jag kommer få ut något av att se dem i den ordning de gjordes. Var kom han ifrån, vartåt var han på väg? Hur har han kunnat tappa bort sig så många gånger och sedan studsa tillbaka? För även om Woody Allen kastat ur sig många dåliga filmer så har han ändå gjort något fantastiskt minst vart femte år.

Att se alla filmer i ordning tillfredsställer också en viss anal ordningsiver.

Jag ska skriva några ord om varje film här, men för att begränsa mig tänkte jag köra den gamla klassiska ordmängden här på Extra allt: femtio ord. Obs: in i det exakta talet räknas däremot varken produktionsfakta eller ett nördfakta om varje film.

Dessutom ska varenda film få ett betyg, på en skala från en Woody till fem Woodys. Det tror jag är första gången någonsin i Extra allts historia.

Not often proud of what I choose

Man borde väl springa skrikande från en låt där en man ångerkrälar i stoftet och falsettsjunger sin ursäkt, utan att komma på nåt annat än "'Cause I'm a man, woman / Don't always think before I do".

Det är ju en vidrig text. Testosteron made me do it.

Men bara om man tänker att Tame Impalas Kevin Parker menar det på riktigt. I stället borde man nog tro att han bara iscensätter ett manlig metod att komma undan, som när Johannes Bah Kuhnkes rollfigur talade om sig själv i tredje person i "Turist".

Om man väljer att lyssna så kan man i stället springa rakt i famnen på den här fantastiska exemplet på genreutvecklingen som Tame Impala fortsätter gå igenom, bort från Dungen-psych och på väg mot en moderniserad version av Wings "Arrow Through Me". Och sleazigare, men i princip vad som helst är ju sleazigare än Wings.

Glad påsk!

Alla vi på Extra allt och årets påskvärd Schroeder önskar er alla en riktigt glad påsk!

Schroeder firar genom att sätta sig vid sitt piano bland guldäggen och byta ut sin repertoar av antingen Ludwig van Beethoven eller Vince Guaraldi mot lite kända påskhits, som... tja... eh...

... kanske Irving Berlins "Easter Parade" eller Blue Niles "Easter Parade" eller "Let's Pretend We're Bunny Rabbits" av Magnetic Fields?

Kvartalsrapport

Årets första fjärdedel har gått och det är dags att för en gångs skull delsummera vad som varit bäst. Inte spara det till årets slut.

Så här är 25 av årets hittills bästa låtar: Extra allt 2015 Q1.

Det är Courtney Barnetts vardagsnovell, det är Drakes medryckande klagande, det är radiopop från Amason och Sabina Ddumba, det är retro med Tobias Jesso Jr och Leon Bridges (och Matthew E White och Natalie Prass, mycket retro...), det är jingeljangel med Gengahr och Jib Kidder, det är coolhet med Kendrick Lamar.

Och nu vill jag veta vilka låtar ni tycker att jag har missat.

We come together on this day...

"This is the beginning of a new world"

"We change the course of history"

"Every great movement started with a group of people being able to get together and really just make a stand"

Jo, det är så de säger: Kanye, Jay Z, Beyoncé. Jag har kollat på den här videon fler gånger än jag egentligen klarar av. Två gånger.

Det spelar liksom ingen roll att Tidal kanske är en bra streamingtjänst för musik, att det är utmärkt att artister får betalt för musik de gjort (jo, även redan rika artister ska ha betalt), att det är toppen med ljudkvalitet (även om jag alltid älskat musik trots usel ljudutrustning), att det är lysande att upphovsmännen bakom musiken kreddas tydligt, att det är super med konkurrens bland streamingtjänster i stället för ett kommande oligopol av Apple vs Google...

Inget av det där spelar roll när några av världens rikaste och kreativa hjärnor slår sig ihop och skriver på en programförklaring tillsammans och använder helt absurt dramatiska uttryck - och allt de har att komma med är ett nytt företag som vill sälja saker till oss.

Man önskade liksom att en av hjälmarna på Deadmaus eller Daft Punk skulle lyftas av för att avslöja en kuppande Bob Geldof för att fråga om det här Live Aid-liknande gänget vet att det faktiskt INTE är jul.

Förslag på ghanansk restaurang

Mina erfarenheter av det genuint ghananska köket är tyvärr lite tveksamma. Jag minns en kväll i Accra med en väldigt kryddstark gryta på get som serverades tillsammans med en inte enbart jämförelsevis smakbefriad majsmjölsgröt, kallat tuo.

(Den efterföljande natten skrev jag om här.)

Vad jag åt resten av tiden i Ghana minns jag inte. Men jag är redo att ge deras matkultur ytterligare chanser.

Särskilt nu när den ghananske artisten Ata Kaks kassett "Obaa Sima" från 1994 finns mer officiellt återutgiven, till exempel på Spotify. Det borde finnas plats för en västafrikansk restaurang som enbart spelar den och annat västafrikansk lo-fi-sväng, så kan man attackera den kryddstarka geten ungefär som Ata Kak ger sig på mikrofonen: frenetiskt men varierat. Lyssna bara på "Daa Nyinaa"!

Får jag höra den kommer jag nog till och med uppskatta en stor portion tuo.

Restaurangen med den här musikprofilen bör självklart heta Äta Käk.

Om allt går bra och gästerna strömmar till kan man ju alltid öppna en sidoverksamhet som serverar bakverk. Den kan heta Äta Kak.

Om någon tycker att det här är ett exempel på att skämta om folks namn bara för att de inte heter Sven Svensson så vill jag förklara att jag inte heller tycker om den sortens skämt, men att Ata Kak inte är en person som heter så. Han heter egentligen Yaw Atta-Owusu.

På bostadsjakt med Courtney

Ta en biltur med Courtney Barnett bland möjliga bostäder i Melbournes norra förorter. Bortom hipsterkvarteren i Fitzroy ligger Reservoir, Kingsbury och Preston. Eller Depreston, som Barnett sjunger.

"You said we should look out further
I guess it wouldn't hurt us
We don't have to be around all these coffee shops
Now we got that percolator
Never made a latte greater
I'm saving 23 dollars a week"

Det är väl i år som Barnett slår igenom stort, eller hur?

Om jag hade haft tid att blogga förra veckan...

... då hade jag kanske skrivit...

... nåt om att Emmylou Harris är en värdig mottagare av Polarpriset. Den som tvivlar kan ju trycka på shuffle i Sonics nästan 19 timmar långa spellista Emmylous värld. Men det vore kul om arrangörerna chockade genom att INTE låta First Aid Kit framföra hyllningen.

... nåt om att "Blurred Lines" inte straffades för att att den låter för mycket som "Got to Give It Up", utan för att en jury alltid kommer ha mer sympati för ättlingar till en avliden ikon än för två stenrika, dekadenta stjärnor som skrivit en låt om date rape. Att familjen Gaye nu funderar på att fortsätta och få pengar för "Happy" är därför dödsdömt, det är ju en trallvänlig barnlåt som juryn gillar. Och där ligger ju också felet i den här rättsprocessen och domslutet, som om det inte rättas till i högre instans riskerar att leda till en väldigt feg musikvärld där ingen vågar inspireras.

... nåt om att man ju alltid vill ha ny musik till sina California-spellistor och därför vill gilla en cover på Arlo Guthries "Coming into Los Angeles", men tyvärr överdoserade Jonathan Wilson på fioler. Därför får man i stället lyssna på Tobias Jesso Jr, som på sitt album klämmer in både "Hollywood" och "Leaving LA".

... nåt om att upplägg för en sitcom inte längre kan vara av typen "några nördar som delar lägenhet" eller "en kvinna försöker hålla ihop en kaotisk tv-show", utan mer "en man och en kvinna är de sista kvar på jorden" eller "en kvinna som levt isolerad i en undergångssekt i femton år kommer till New York". Av inledningsavsnitten kommer "Last Man on Earth" spöa "The Unbreakable Kimmy Schmidt", men det är ju alltid fel att döma en tv-serie innan den hunnit komma igång.

... nåt om att Tame Impalas nya låt "Let It Happen" är en sån som får lyssnarna att tro att uppspelningsutrustningen gått sönder. Det borde finnas ett genrenamn för såna låtar. Synd att broken beats redan är upptaget.

... nåt om att vi i veckans quiz först var så här, men dagen efter när poängen hade räknats om, egentligen var så här.

Extra allt rankar låttitlarna på Shamirs kommande debutalbum

1. Hot Mess
2. Darker
3. Make a Scene
4. On the Regular
5. Call It Off
6. Youth
7. Head in the Clouds
8. Vegas
9. In for the Kill
10. Demon

"Ratchet" kommer alltså i maj och allmänt sett så förväntar vi oss att låtarna är bättre än låttitlarna.

Sometimes I feel like...

En gammal favorit i ny version. En sång som aldrig slutar att fascinera.

Tipstack till Roderic Barillo.