Julkalendern: Alexis

Jag måste ha skrivit fler gånger än ni tål att läsa att Alexis Taylor har en av de bästa rösterna i musikvärlden.

Ett album som enbart består av den rösten och sparsmakat pianokomp är därför inte oväntat bland det bästa jag kan tänka mig. "Piano" är inget innovativ eller banbrytande album, snarare en skiva att lyssna på i badet.

Taylor går tillbaka till basics, både med andras låtar och med egna. Det känns egentligen inte bra att säga, men rakt-och-ner-versionen av "Don't Worry" är bättre än originalet som Taylor själv släppte för några år sedan med About Group.

Dessutom: att Taylor delar min svaghet för Peanuts leder till att han trycker upp tröjor med sitt ansikte i samma stil som Schroeders tröjor med Beethoven. Det gillar både jag och Lucy.

PS: Även de som är #teamjoe i diskussioner om Hot Chips vokalister kan vara nöjda i år, eftersom Joe Goddard dels samarbetat med Michael Mayer i den melankoliska "For You", dels precis släppt egna singeln "Lose Your Love".

Julkalendern: Årets bild

Jo, snart ska jag sluta med allt som har varit sämst med 2016. Jag måste bara klara av det här med nazistmarschen i Borlänge 1 maj.

Det marscherar nazister på andra platser, inte minst i Stockholm där jag bor nu. Nu i höst står de och heilar i USA och från talarstolarna kommer naziord som "lügenpresse". De verkar helt bekväma med att förknippas med Hitler och verkar inte rädda för att bli filmade. De verkar känna vinden i ryggen.

Så visst har man sett nazister lite varstans. Men det drabbade mig hårdast att se bilder från min gamla hemstad.

På den här redan klassiska fotografiet - tagen av David Lagerlöf för Expo - går uniformerade nazister nedför Hagavägen. Min mamma bodde mitt emot. Jag har gått, cyklat, åkt bil, åkt buss där fler gånger än det går att räkna. Jag har ätit pizza från Haga pizzeria som man ser där i bakgrunden, men American Take Away på andra sidan gatan är ju bättre så klart.

Jag behöver bara blunda för att se miljön framför mig. Och så kommer det nazister instövlande i bilden. Det kändes fruktansvärt. Jag vill inte ha skäl att tänka på nazism och min barndom samtidigt.

Men det som ögonblickligen gjorde just den här bilden ikonisk är naturligtvis motståndet. Blicken i Tess Asplunds ögon, hennes beslutsamma lugn. Ni kanske går här, men vi står här. Er världsbild är inte den sanna.

Det är en av de bilder som påminner om allt det dåliga med 2016, men innehåller framtidstro.

Julkalendern: Årets rysmys-tv

Historien om ett skräckinjagande monster som jagar barn i en parallell dimension, den mår bra av att bäddas in i trygg nostalgi från barndomen. I alla fall för mig.

Dessutom: alltid praktiskt att få bort mobiltelefoner och Internet ur infrastrukturen genom att förlägga berättelsen till 1983. Men att ingen av kidsen sa "Är inte det här med att vi cyklar omkring på BMX och blir jagade av mystiska myndighetsmän i skåpbilar, är det inte lite som 'E.T.'?"

Om ungdomarna i den där hålan hade koll på nyligen släppta brittiska indiesinglar, då hade de väl nåtts av den då mest sedda filmen någonsin?

Julkalendern: "Operator"

Förra året spådde jag uppgången i telefonrelaterade hits som röstsamtalets sista suck. Att #teammaila var på väg att vinna och att det kunde ses i musikvärlden.

Men så kom Låpsleys "Operator (My Baby Doesn't Call Me)" och välte omkull den idén.

Det finns fler ypperliga spår på Låpsleys debutalbum "Long Way Home", men "Operator" är en välkommen discodänga. Att DJ Köze gjorde en tio minuter lång remix gav den ännu mera luft under vingarna.

En sång om att ringa till växeln, ovanpå en sampling av Manhattan Transfer? Det är ju så att man knappt tror att det är 2016. Och det har ibland varit helt nödvändigt.

Julkalendern: Clownskräck

Till skillnad från höstens hype om läskigt leende ogärningsmän med knasiga frisyrer har det under året faktiskt funnits clowner som är farliga på riktigt.

Lintottarna Trump och Johnson är de tydligaste exemplen. De var visserligen mäktiga redan när 2016 började, men har genom populism, kappvändande, maktspel och lögner under året nått nya höjder man inte trodde var möjliga.

De och andra maktgalningar (Putin, Erdogan, Duterte, Orban, Le Pen, Wilders, Farage...) har gjort politisk satir allt svårare. Det går liksom inte att göra karikatyrer av så överdrivna personer. Och det är i vissa fall svårt att inte se deras exhibitionism och svada som medvetna rökridåer: i stället för att prata Trumps val av medarbetare fastnade vi i hans tweet om "Hamilton". I stället för att prata om Dutertes mördande skrevs det artiklar om att han svor.

Så under 2017, här är ett förslag: vi slutar behandla dem som clowner. 2016 må vara slut snart, men följderna får vi leva med mycket länge.

Extra allt bearbetar 2016

För tolfte (!) gången sammanfattar Extra allt året som gått i en julkalendern. Vi börjar i morgon och håller på till julafton.

Julvärd i år är Lucy van Pelt, som gjorde en strålande insats i påskas. Hon är ju inte bara storasyster, utan även psykiatriker, vilket kan behövas efter ett prövande år som detta.

Se därför det här som en terapeutisk övning. Vi pratar av oss om det dåliga som hänt, vi affirmerar det fantastiska som inte får missas, vi kanske skämtar lite.

Den som vill får gärna dricksa Lucy. Hon tar emot femcentare, men helst önskar hon sig fastigheter.

Den bästa undertiteln ...

... som en låt kan ha är "Four Tet Remix".

Musikåret 2016: Q3

Det löpande musiktipsandet här på Extra allt må ha changerat bortom vad man trott var möjligt. Men en spellista med det gångna kvartalets 25 bästa låtar är ändå en sorts lägstanivå.

Nu har ju årets tredje kvartal varit slut i mer än en vecka och alla har gått vidare, men visst var juli, augusti och september 2016 ypperliga musikmånader? Så mycket efterlängtad musik att det blev svårt att välja, speciellt när jag satt gränsen till en låt per artist.

Så vilket spår var bäst på Frank Oceans "Blonde"? Eller på Solanges "A Seat at the Table" eller El Perro Del Mars "Kokoro", Kornél Kovács "The Bells", Rae Sremmurds "SremmLife 2" eller Bon Ivers "22, A Million"? Kanske var det de spår jag valt att ta med här, men antagligen kommer det förändras över tid. Redan nu börjar jag tveka, men spellistan måste ut.

Dessutom kom ju fantastiska singlar av Ji Nilsson, Tinashe, Father John Misty, Sampha och JoJo och så den där Dj Köze-remixen av Låpsley...

Annat fick inte ens plats, men det var nära. Mina favoriter Tame Impala fick maka på sig, trots att de döpt sin senaste singel efter hotellet i West Hollywood där jag bodde för fem år sedan. Frida Hyvönen, Angel Olsen, Jim James, Zhu, Dawn Richard - alla hamnade utanför när snöret drogs vid 25 låtar.

Ska ni bara klicka på en enda av de här 25 spåren så är det Andreas Mattssons "Sekunderna", en extremt vardaglig, okonstlad och samtidigt - just därför - otroligt stark kärlekssång om att vara mitt i livet. Och vara lycklig. Jag har ännu inte lyssnat på den utan att bli tårögd.

Nog ord nu, varsågoda: Extra allt 2016 Q3

PS: Om ni missat dem, här finns årets tidigare spellistor: Extra allt 2016 Q1 och Extra allt 2016 Q2. 

Tack för tionde festen!

I lördags arrangerade vi Släpp fångarna loss-festivalen för tionde gången. Och det blev en av de allra bästa kvällarna!

Tellus i Midsommarkransen var alldeles proppfullt. Människor jag aldrig sett förut, gamla vänner och folk jag lärt känna genom festivalen. Dessutom: artister som har spelat tidigare år och som nu återvänder för stämningen. Det är en av de finaste sakerna med den här tillställningen, att gränsen mellan scen och publik är flytande. First Aid Kit-systrarna kom som gäster ett år och nästa år ville de gärna sjunga.

I år hade Kransens egen Johan Borgert bjudit in artisterna, som förutom han själv och Holy Madre var Twiggy Pop, Birgit Bidder, Iiris Viljanen och Marit Bergman. Exklusivt för kvällen framförde Borgert och Bergman en duettversion av "Du ville betyda något för någon", som Johan spelade när han stod på scenen den allra första festivalkvällen 2007.

Dessutom talade Kusha Bahrami, människorättskämpe som flytt från Iran. Vi ordnar ju den här festivalen för att samla in pengar till Amnesty International. Det kan vara svårt det där med allvaret mitt i festen, men även i år tyckte jag att det landade rätt. Att det går att summera en sådan här festival med att det var en bra kväll för mänskliga rättigheter och samtidigt en musikalisk framgång.

Tack alla som var med och gjorde kvällen till vad den blev!

Sommarmixar!

Nu är sommaren här på riktigt - för nu har jag slutat jobba. Och eftersom hela världen roterar kring mig så är det alltså sommar först i kväll. Dags för sommarmixarna!

Självklart har även Supermix-Fredrik gjort en lista: Supermix: hits for early summer days vol.8. Har ni inte redan lyssnat på delarna 1-7 så hittar ni länkar här.

För den som vill ha folkviseton och flöjter har Albin "Eden Rock" Lindström mixat ihop en timme Midsommarnatten, som passar lika bra i juli.

För den som vill ha lite mer glättiga toner har jag satt ihop två timmar gamla och nya favoriter, med målet att alla ska känna igen åtminstone något men ingen ska känna igen allt. För visst känner du igen Bee Gees-skrivna "Emotion", men har du till exempel hört Låpsley sampla Manhattan Transfer eller Bill Withers "Lovely Night for Dancing"?

Här är den: Extra allt sommar 2016

PS: Kvinnan till vänster på fotot ovan lär ska vara Joan Didion. 

Musikåret 2016: Q2

Ytterligare tre månader har gått och vi summerar med 25 av de bästa låtarna. Och det här kvartalet har konkurrensen varit hård.

Jag var glad att kunna diskvalificera Eggstones "Like So", eftersom jag betraktar den som en gammal låt, framgrävd. Men vet man fortfarande inte om den är det eller om de spelat in nytt?

Inte heller Beyoncé behövde ju ta upp en plats, eftersom hon inte finns på Spotify.

Regeln är en låt per artist, men en flitig gästsångare som Drake lyckas dyka upp både här och där.

Varsågoda: Extra allt 2016 Q2

Arthur Russell 65 år!

I dag skulle Arthur Russell ha fyllt 65 år. Grattis!

Nu gör han ju tyvärr inte det, eftersom han inte ens hann fylla 41.

Den fullkomliga yra som rådde kring återupptäckten av Arthur Russell i mitten av nollnolltalet har väl svalnat, men det kommer fortfarande regelbundet skivor med framletad, osläppt musik ur hans brokiga arkiv av "pågående arbete". Dessutom kom ifjol ett ambitiöst coveralbum och Kanye West samplade Russell på senaste albumet.

Ändå finns det nog fortfarande många som inte känner till Russell, eller förstått att de borde höra vad han spelade in.

De går miste om så mycket fantastisk musik, av så många olika slag. Allt som kan uppstå när man kör cello genom effektpedaler. Operasången i "#3 (In the Corn Belt)". De fjäderlätt vemodiska styckena i "Instrumentals"-projektet, som utmanade konstmusikvärlden med att vara komplexa men ändå lättlyssnade. För att inte tala om raka pop- och folksånger eller "Love Comes Back", en r&b-ballad om hur Russells HIV drabbade hans förhållande med sambon. Russells texter och sångröst, så enkel och uppriktig mitt bland manierade, punkfräsande eller cyniska samtida. Och så skev, genialisk disco - svajig men svängig, aldrig stillstående, alltid överraskande. (Tyvärr har jag lärt mig genom Tim Lawrences biografi "Hold on to Your Dreams" att visselslingan i "Tell You" inte var Arthur Russells förtjänst alls.)

Det är en klyscha att "det finns en låt av X-artisten för varje möjligt ögonblick", men den är alltför frestande att använda när det gäller en så otroligt mångsidig person som Arthur Russell.

Att Russell rörde sig mellan olika stilar i sina olika projekt och ofta inom en och samma låt blev hans förbannelse. Han lade ofta in för svåra saker i sina försök att nå dansgolv eller hitlistor - och han lade in för enkla saker i sin konstmusik (trummor! popmelodier! texter om hundar!)

Jag satte ihop en liten spellista med de flesta av Russells stilar representerade. En del saknas på Spotify, till exempel den allra bästa och längsta versionen av "Is It All Over My Face?". Allra mest känns ofullständig är listan av att sakna "A Little Lost". 

Men här är i alla fall Lilla Arthur Russell-listan.

Grattis, Arthur - och grattis alla som ännu har kvar nöjet att upptäcka dig.

Här är en bild från i onsdags, när jag gick förbi 437 East 12th Street på Manhattan, där Arthur Russell bodde i många år, ända till slutet. Han var granne med Allen Ginsberg, som sponsrade Russell med el genom en förlängningssladd ut på brandtrapporna.