Jo, snart ska jag sluta med allt som har varit sämst med 2016. Jag måste bara klara av det här med nazistmarschen i Borlänge 1 maj.
Det marscherar nazister på andra platser, inte minst i Stockholm där jag bor nu. Nu i höst står de och heilar i USA och från talarstolarna kommer naziord som "lügenpresse". De verkar helt bekväma med att förknippas med Hitler och verkar inte rädda för att bli filmade. De verkar känna vinden i ryggen.
Så visst har man sett nazister lite varstans. Men det drabbade mig hårdast att se bilder från min gamla hemstad.
På den här redan klassiska fotografiet - tagen av David Lagerlöf för Expo - går uniformerade nazister nedför Hagavägen. Min mamma bodde mitt emot. Jag har gått, cyklat, åkt bil, åkt buss där fler gånger än det går att räkna. Jag har ätit pizza från Haga pizzeria som man ser där i bakgrunden, men American Take Away på andra sidan gatan är ju bättre så klart.
Jag behöver bara blunda för att se miljön framför mig. Och så kommer det nazister instövlande i bilden. Det kändes fruktansvärt. Jag vill inte ha skäl att tänka på nazism och min barndom samtidigt.
Jag behöver bara blunda för att se miljön framför mig. Och så kommer det nazister instövlande i bilden. Det kändes fruktansvärt. Jag vill inte ha skäl att tänka på nazism och min barndom samtidigt.
Men det som ögonblickligen gjorde just den här bilden ikonisk är naturligtvis motståndet. Blicken i Tess Asplunds ögon, hennes beslutsamma lugn. Ni kanske går här, men vi står här. Er världsbild är inte den sanna.
Det är en av de bilder som påminner om allt det dåliga med 2016, men innehåller framtidstro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar